Ledare
#Metoo visar: Värderingar räcker inte - vi behöver karaktär
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
När Aftonbladet och TV4 drogs in i metoo-kampanjen svarade tidningens ledning med att betona att de hade "nolltolerans" mot sexuella övergrepp och tv-kanalens med att de skulle "ta fram en ny policy".
Det är nämligen så det etiska samtalet i Sverige ser ut. När ett problem uppdagas på ett företag eller myndighet blir svaret att man ska ”se över sina rutiner”. För vi tror oss kunna reglera människors moral med styrdokument och paragrafer, ungefär som man ställer in industrins robotar eller en dators mjukvara.
Men om det är något som man önskar att #metoo lär oss så är det att goda värderingar inte räcker. Flodvågen av vittnesbörd från kvinnor som utsatts för övergrepp är deprimerande och upprörande. Givetvis begår inte alla män övergrepp – men allt för många gör det. Och bland förövarna finns män som bekänner sig till feminismens credo. Munnens bekännelse och det levda livet går inte alltid i takt. För kyrkan är det ingen nyhet: Inte ens organisationer med Bergspredikan som värdegrundsdokument är förskonade.
Det krävs något mer än goda värderingar, närmare bestämt karaktär. Värderingar är som en karta: de kan visa vägen – men för att hamna rätt måste man också orka gå den rätta vägen.
Moral handlar om att rikta sitt liv mot det goda – men det kräver också förmågan att säga nej, just för att man siktar på något högre. Tillämpat på #metoo innebär detta att män avstår från att utnyttja sin makt för att få sexuell bekräftelse eller tillfredsställelse. För detta räcker inte bara värderingar knutna till kvinnosyn eller sexualmoral, utan också – som John Sjögren påminde om i Svenska Dagbladet 23 oktober – den dygd som kallas kyskhet: konsten att avstå.
I väst har vi emellertid förlorat vårt språk för denna dimension av moralen. Det är en av historiens stora ironier att vi började montera ner talet om karaktär samtidigt som den industriella revolutionens massproduktion började göra allt tillgängligt genast.
Nu står vi mitt i shoppingcentrat, med kreditkort på fickan – men utan förmågan att säga nej.
Det samtidsfenomen som tydligast illustrerar vårt behov av karaktär är digitaliseringen. Introduktionen av internet och smarta telefoner är en revolution jämförbar med Gutenbergs tryckpress. I ”Tidens tecken: Tecknens tyranni” skriver kulturantropologen Mikael Kurkiala om hur vår förmåga till uppmärksamhet, vårt sociala samspel och andra grundläggande delar av det mänskliga livet förändrats de senaste åren.
En undersökning visar att vårt uppmärksamhetsspann minskat från tolv till åtta sekunder mellan åren 2000 och 2013 – en guldfisks ligger på nio sekunder. En annan berättar att var tredje förälder umgås med mobilen i stället för sina barn under middagen. 89 procent lider av ”phantom pocket vibration syndrome”: känslan av att mobilen vibrerar i fickan när den faktiskt inte gör det. Lägg till detta sömnstörningar, filterbubblor och sociala mediers förmåga att göda narcissism, och det blir uppenbart att vi här står inför en formidabel utmaning.
Givetvis har internet och smarta telefoner också inneburit mycket gott, men för att hantera avigsidorna krävs karaktär.
Därför måste vi, som filosofen Alasdair MacIntyre påpekat, återvinna ett förlorat moraliskt universum.
I den moderna etiken finns två huvudsakliga idéer om människan som moralisk varelse. I romantikens version är hon naturligt god, men fördärvas av kulturen. Moral handlar då om att ”lyssna till sitt hjärta” och följa dess impulser. I den andra versionen är moral något som springer ur människans förmåga att fatta rationella beslut baserade på lyckokalkyler (utilitarism). Hjärta eller hjärna, med andra ord.
Traditionell etik betraktar i stället människan som född ofärdig och i behov av fostran. Genom förebilder, goda gemenskaper och sociala praktiker formas hennes karaktär. Moral handlar då inte bara om värdegrund eller regler, utan om dygd: att tillägna sig egenskaper som mod, rättvisa, måttfullhet och kärlek.
För att hantera vår tids utmaningar behöver vi återvinna denna förståelse av moralen, annars riskerar djupdimensioner av det mänskliga livet gå förlorade. Till exempel våra relationer – och inte bara de horisontella, mellanmänskliga, utan även den vertikala. Som Nietzsche uttryckt det: ”Oandlighet beror på oförmågan att säga nej till en retning.”
Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.
