Miraklernas Gud helar även i nådens år 2014

Få ämnen på den kristna trons område väcker så starka känslor som frågan om helande. Det är inte märkligt. Det är en fråga som bokstavligt talat handlar om liv och död. Den berör förr eller senare varje människa, inte sällan många gånger under livet. Också den mest kärnfriske kan plötsligt och oväntat drabbas av livshotande sjukdom, även den mest vältränade kan råka ut för en olycka med svåra konsekvenser.

Ibland reder det upp sig helt eller delvis, ibland innebär det slutet på jordelivet. Sådana är människans villkor från tidernas begynnelse och till den dag Jesus kommer tillbaka.

Som kristen är det en självklarhet att vända sig till Gud i nödens stund, att be om hans hjälp att kunna återgå till det liv man levde tidigare, innan sjukdom eller olycka slog till. Nästan lika självklart är det att be sin omgivning finnas med genom förböner.

Bara vetskapen om att andra ber för mig, kanske när jag själv inte orkar, kan på sitt sätt vara helande eller åtminstone rogivande och stärkande.

Så långt är frågan om helande relativt oproblematiskt. Om den sjuke blir frisk eller om olyckans konsekvenser inte leder till bestående handikapp är allt väl. Att avgöra om det skedde genom ett gudom­ligt ingripande, genom läkarnas skicklighet eller genom en kombination av bådadera är sällan möjligt och inte heller viktigt.

Tanken att Gud också kan använda sig av den medicinska forskningens framsteg och läkemedelsindustrins innovationskraft ligger dock nära till hands.

De stora frågetecknen gäller varför en person blir frisk medan en annan dukar under, trots att båda bett Gud om ett helande och haft flitiga förebedjare omkring sig. Och trots att ett mirakulöst helande hade varit ett bevis på Guds kraft som kunnat stärka och väcka tro hos omgivningen.

Det är spörsmål av den kategori som vi får vänta med till livet efter detta med att få svar på. Det är inte för intet som det i den älskade sången heter ”Vi förstå hans vägar bättre ovan där”. Alla försök till mänskliga förklaringar som går ut på att ett uteblivet helande skulle handla om straff från Gud för en eller annan synd eller för svag tro hos den sjuk­e leder ofelbart snett, långt bort från evangeliets glada budskap om den nåd som vi inte kan förtjäna utan bara ta emot.

Men hur ska vi tänka om personer som, likt Jens Garnfeldt som står i centrum i veckans Dokument på nyhetssidorna, hävdar att de besitter en särskild förmåga att upptäcka behov av helande hos människor som samlas för att lyssna till dem och att fungera som Guds redskap och utföra helandet?

Bibeln är inte entydig. Å ena sidan specificerar Paulus gåvan att bota som en bestämd nåde­gåva vid sidan av sådant som att profetera eller tolka tungotal, vilket pekar på att alla kristna inte besitter denna förmåga. Å den andra råder Jakob i sitt brev den som är sjuk att kalla till sig de äldste i församlingen för att bli smord med olja och få förbön. Här verkar det som att helandetjänsten är knuten till den kristna gemenskapen mer än till vissa personer som är särskilt utrustade.

I reportaget berättar vi om en kvinna som har intyg på att hennes cancertumör försvunnit efter förbön av Jens Garnfeldt ”spontant”, utan behandling och medicinsk förklaring. Så uttrycks det som hon ser som ett mirakel på läkarsvenska.

Sådana dokumenterade händelser stärker tro­värdigheten hos ”gudsmannen”, som han själv kallar sig och tron hos oss andra. Det är ett tydligt tecken på att Gud kan göra sådant som läkarna inte klarar av och möjligen också på att han använder speciella personer som sina redskap.

Å andra sidan, vi vet inte om kvinnan hade kunnat bli helad som resultat enbart av egna böne­r eller av förbön från kristna i hennes eget församlings­sammanhang. Att utföra kontrollerade vetenskapliga experiment på helandets område är en omöjlighet.

Ett rimligt förhållningssätt kan vara att hålla fast vid att Gud även i vår tid är miraklernas Gud, att han på ett sätt som vi omöjligt som människor kan förstå ingriper i våra liv också när vi drabbats av sjukdom, men att lika tydligt följa Bibelns uppmaning att pröva allt. Också den som får nåden att förmedla ett helande den ena kvällen kan falla för frestelsen att leva upp till sitt rykte vid nästa möte och exempelvis fejka att ben växer ut under hans händer. När helandetjänsten är nära förknippad med ekonomiska anspråk på de församlade finns det särskild anledning till ett kritiskt förhållningssätt. Det samma gäller när den som svarar för förkunnelsen kan karaktäriseras som en löshäst, utan förankring i lokal församling eller samfund men med en hätsk attityd mot etablerade sammanhang.

Jens Garnfeldt – mirakelpredikant eller bluff? Är det måhända mindre av ”antingen – eller” och mer av ”både – och”?

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.