Nu sätts vår solidaritet på prov

Ge en extra spruta till världen, uppmanar Unicef och ber oss skänka 60 kronor för att ge två personer vaccin mot coronaviruset. Det är inte fel att vädja till människors givmildhet men det är uppenbart att de insatser som behövs är av en storleksordning som kräver statliga och överstatliga insatser.

I Sverige är nu mer än hälften av den vuxna befolkningen fullvaccinerade och ytterligare närmare 30 procent har fått sin första spruta. På liknande sätt ser det ut i många, om än inte alla, länder i västvärlden medan situationen är helt annorlunda på andra håll. Sällan har klyftan mellan rika och fattiga nationer varit så tydlig som nu. I Afrika är mindre än två procent av befolkningen fullvaccinerad och på många håll i Sydamerika och Asien är situationen inte mycket bättre.

Oväntat? Knappast. Redan när det stod klart att vaccin med coronaviruset skulle utvecklas och tillverkas i rekordfart kom larmsignalerna om att fördelningen riskerade att bli ojämn och orättvis om inte aktiva åtgärder vidtogs.

“Det är tragiskt att det globala samarbetet inte har fungerat som vi hoppats när det ställs på sin spets”, konstaterar nu Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi vid Karolinska institutet, i en intervju i Dagens Nyheter. Västvärldens länder har trängt sig före i kön och lagt beslag på doser som räcker och blir över för den egna befolkningen. Arbetet inom Covax, som startades av bland annat WHO just för att säkerställa en bättre fördelning, går trögare än beräknat och även om Världsbanken beslutat anslå extra medel för fattiga länders inköp av vaccin kommer det att ta tid innan riskgrupper och sjukvårdspersonal har fått sina sprutor, för att inte tala om befolkningen i allmänhet.

Solidaritet är ett honnörsord som vår tid har svårt att fylla med konkret innehåll, inte bara när det gäller fördelning av coronavaccin. Men i denna fråga, som i så många andra, gäller det att tänka längre än vad näsan räcker och trycka ner tendenserna till kortsiktig egoism som kan visa sig förödande i längden.

Att människor i fattigare länder får tillgång till vaccin så att färre insjuknar i corona och den resurssvaga sjukvården inte blir överbelastad, med överdödlighet också i andra sjukdomar som följd, är självfallet gott i sig. Men en jämnare fördelning är också en förutsättning för att världen som helhet ska kunna besegra viruset, eller åtminstone hålla det i schack. Så länge stora delar av jordens befolkning är ovaccinerad kommer nya virusvarianter att uppstå, få spridning och tvinga oss alla att leva med hotet att vaccinutvecklingen inte håller jämna steg.

Att fördela vaccinet över världen hellre än att bunkra lager för kommande behov är alltså en solidaritetshandling som lönar sig. Det är en parameter som behöver vägas in nu när Sverige och andra rika länder står inför beslutet att erbjuda en tredje spruta till breda befolkningsgrupper. Betänk att “pan” i pandemi betyder “all” eller “hel”, som i alla människor och hela världen.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.