Passion för Bibeln skapar nya läsare

I helgen firar Svenska bibelsällskapet sina 200 år av arbete som syftat till "att göra Bibeln översatt, känd, spridd och använd". Bland alla arbetsbeskrivningar som finns i denna värld kvalar den tveklöst in i toppskiktet över viktiga och angelägna sådana. Uppdraget tillhör dessutom den ovanliga kategorin icke övergående verksamheter. Mycket annat, det allra mesta, har tappat sin aktualitet när två sekel kommit och gått men detta består och förnyas ständigt.

Bibeln behöver ideligen nyöversättas samt göras känd, spridd och använd.

Det kan tyckas överdrivet, den har väl ändå överlevt och stått stark under århundraden – till och med årtusenden – redan? Ja, förstås tack vare sitt rika innehåll men även på grund av just detta digra arbete från människor som har hållit Bibeln högt. Den har inte tillåtits bli historia utan har bevarats aktuell för nya generationer och tider. Det arbetet behöver fortgå, med fortsatt iver och hängivenhet. 200-årsjubileet är således en milstolpe men ingen gravsten, efter firandet fortsätter Svenska bibelsällskapets vandring på välbeprövade stigar.

Men uppdraget att översätta samt göra Bibeln känd, spridd och använd är förstås inte enbart deras, det delar de med hela kristenheten. Och inte minst vilar ett ansvar på de talarstolar som finns uppställda i kyrkorna landet och världen över.

Förr var de svenska väckelserörelsernas medlemmar kända som ”läsare”. Pärmarna, och sidorna därinom, nöttes dag för dag.

Bibeln användes och slets på vid köksbordet, i finfåtöljen, på gudstjänster och varthelst man befann sig. Den tiden är generellt sett förbi, inte bara på grund av att den traditionella boken helt eller delvis för många blivit ersatt av digitala alternativ i surfplattor och telefoner utan för att läsningen kraftigt minskat.

En sådan utveckling har troligen en rad olika orsaker men det är svårt att komma förbi ett tämligen uppenbart samband. Förr, när läsningen var utbredd och djup, hade Bibeln nämligen en större och mer självklart framskjuten plats i kyrkorna. Söndagens gudstjänster kompletterades ofta, i stort sett varje vecka, med välbesökta bibelstudier. Det var regel, inte undantag. Nu gäller snarast det omvända.

Vad är höna och ägg – har den personliga läsningen minskat på grund av att den gemensamma avtagit e­ller har kyrkans utbud formats av en sjunkande e­fterfrågan?

Kanske spelar det ingen roll, det är som det är. Men om det ska bli på ett annat sätt framöver behöver målmedvetna beslut tas och inriktningar göras. En slags motrörelse kan redan skönjas på många håll, med målmedvetna satsningar på församlingsbibelskolor av olika slag. Men även sammanhang med mer knapphändiga resurser och möjligheter kan ta steg i rätt riktning genom att inte sörja bristen på kvantitet sett till antal samlingar utan i stället sikta in sig på kvaliteten i dem som redan finns.

För inget sporrar bibelläsningen så mycket som ett fängslande och inspirerande möte med texterna från någon som gått på djupet med dem och berörts. Söndagens gudstjänster är förvisso sällan platsen för det riktigt grundliga studiet, predikans form och tidsutrymme tillåter inte riktigt det. Men predikanten kan vinnlägga sig om att sätta bibel­berättelserna i tydligt centrum och att göra det med passion och entusiasm. Här finns att lära av dokumentet i dagens tidning (sidorna 12–15) om filmers möjlighet att kommunicera även i trosfrågor. Inte främst genom att använda film i predikningarna – även om det är en god möjlighet att nyttja emellanåt – utan som påminnelse om hur en god bibelberättelse kan nå fram och beröra.

För det går även att göra så med enbart ord: Se bara på Jesus och hans rika användande av bilder och l­iknelser.

Här finns ett uppdrag för kristenheten att, i likhet med Svenska bibelsällskapet, fortsätta översätta och förklara Bibelns innehåll på nytt för att därmed göra den mer känd, spridd, använd och därtill älskad.

Carl-Henric Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.