Ledare

Scoopet om de sista kristna

Författaren Klaus Wivel på resa i Gaza, Egypten och Libanon

Det är en dyster bild som målas upp i Wivels bok men vi kan också känna hopp i att vi har ett budskap om kärlek och försoning, skriver Felicia Ferreira.
Det är en dyster bild som målas upp i Wivels bok men vi kan också känna hopp i att vi har ett budskap om kärlek och försoning, skriver Felicia Ferreira.
Publisert Sist oppdatert
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Han skriver att han själv inte är troende, han kallar sig själv ateist. Och hans identitet är främst den undersökande journalistens. Han tror sig ha ett scoop och jagar källor för att få avslöjandet bekräftat. Storyn kanske spricker.

Han skriver ett brev till Danmarks utrikesminister och frågar vad statsrådet vet om förföljelsen av kristna i Mellanöstern och Nordafrika. Han får inget svar. Den danske journalisten och författaren Klaus Wivel bestämmer sig då för att själv resa till den region där kristna påstår sig förföljas.

Det är med stor behållning jag läser hans bok ”De sista kristna” (Marcus förlag).

Wivel tar med oss till Libanon, Irak, Egypten, Västbanken och Gaza för att träffa kristna, muslimer, experter och aktivister och försöka ge en samlad bild.

För att få svar på sin fråga till den danske utrikesministern och samtidigt jaga det stora scoopet. Det är förstås inte helt enkelt. På många platser förföljs till exempel shiamuslimer, och på andra platser sunnismuslimer, lika hårt eller värre än kristna.

Men det finns en entydig bild som framträder; alla kristna som Klaus Wivel träffar vill bort från regionen. I alla fall de flesta, andra är villiga att dö martyrdöden för sin tro.

Wivel förmedlar sin chock, hur han om och om igen möter en strukturell diskriminering, hat, hot, kidnappningar och mord. ­Ibland massmord.

På de flesta platser handlar det inte om att det finns statliga regler eller lagar som öppet diskriminerar kristna utan det handlar om något som sitter djupt i kultur och utbildningssystem och som driver fram en folklig vrede mot kristna, ofta påspätt av islamism.

Sedan har vi krigen i Syrien och Irak, och den så kallade arabiska våren i Egypten. Även om många människor urskillningslöst dödats oavsett religion är det ett faktum att kristna är särskilt utsatta. Wivel slår fast att det pågår en etnoreligiös rensning i alla de länder han besöker. Och att Syrien blir ännu ett land i Mellanöstern som håller på att tömmas på kristna precis som Irak där i dag endast 57 kyrkor av tidigare 300 återstår. Och de kyrkor som finns kvar är ständigt måltavlor för attacker.

Kopterna i Egypten känner sig fortfarande starkt hotade och från Syrien nås vi av nyheter om massakrer på kristna, kidnappningar av och mord på präster, biskopar och nunnor och attentat mot kyrkor. I Irak har tre fjärdedelar lämnat landet.

Att berätta om detta och uppmärksamma de kristnas situation är inte bara en solidaritet med kristna systrar och bröder, utan också en demokratisk plikt och att som Wivel kunna konstatera orsakssambanden mellan en allt mer växande islamism som underblåser hatet mot kristna är också en viktig insikt.

Det är en dyster bild som målas upp i Wivels bok men vi kan också känna hopp i att vi har ett budskap om kärlek och försoning i vår verktygslåda. Låt oss använda detta hopp i kombination med insikt och bön.

Från Egypten till Tunisien, från Jerusalem till Ankara och Stockholm. Låt oss gemensamt be att Gud ger dem mod hopp och styrka.

Powered by Labrador CMS