Ledare
Skärpt vapenlag är inte tillräcklig
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det blir svårare, men inte omöjligt, att exportera vapen till länder med demokratiska brister, konstaterade justitieminister Morgan Johansson i riksdagsdebatten som föregick beslutet om nya regler för svensk vapenexport. Han lät nöjd men satte fingret på den ömma punkt som fick den samlade fredsrörelsen att demonstrera utanför riksdagshuset på onsdagsmorgonen. För hur mycket svårare blir det?
Vad innebär formuleringen att ”grava brister” på demokratins område ska ”utgöra hinder” när det vägs mot vapenindustrins intressen att få nya kunder eller att förse tidigare köpare med krigsmateriel?
Läs mer: Kristna fredsrörelsen: Remiss om vapenexport är ett spel för galleriet
Den nya lagen är förvisso en skärpning. Men den är också en kompromiss som det tagit sju år att komma fram till. Kompromisser är en nödvändig ingrediens i den parlamentariska demokratin om långsiktigt hållbara beslut ska kunna fattas som inte rivs upp vid regeringsskiften. Men risken är samtidigt stor att de leder till urvattning och gummiparagrafer, formuleringar som alla kan vara överens om men som ingen riktigt vet vad de leder till i praktiken.
Fredsrörelsens besvikelse över att lagstiftningen inte blev mer långtgående är befogad, liksom farhågan att skillnaden i praktiken blir liten mot nuläget.
Exportstatistiken från 2017 som släpptes i förra veckan visar det vi redan visste, att länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är stora köpare, trots att de mänskliga rättigheterna systematiskt kränks och trots att de aktivt deltar i kriget i Jemen där civilbefolkningen utsätts för ett fruktansvärt lidande. Filippinerna, vars i och för sig demokratiskt valde president Duertes inte direkt utmärkt sig för att hålla mänskliga rättigheter i helgd, är en nykomling på kundlistan. Och även med de nya reglerna är möjligheterna goda att en tidigare köpare får fortsatta leveranser även om situationen i landet utvecklats till det sämre.
Läs mer: Klädde ut sig för vapenprotester
I den bästa av världar, där alla svärd har smitts till plogbillar, behövs varken företag som tillverkar krigsmateriel eller regler som styr vilka som får köpa dem. Dit är vägen lång. Men även om diskussionen just nu fokuserar på detaljer i ett regelverk måste det långsiktiga målet hållas i sikte, en varaktig fred i världen så att människor kan leva i trygghet och de ekonomiska resurserna användas till ökat välfärd, inte fler stridsflygplan eller robotsystem.
Uppfattningen att det svenska försvaret kräver en väl utbyggd vapenindustri som i sin tur är beroende av export för att överleva och utvecklas förefaller närmast som ett axiom som inte kan ifrågasättas.
Men varje gång frågan om svensk krigsmaterielexport aktualiseras måste också en annan reflektion inställa sig: Är det rimligt att ett land som levt i fred i två sekel, som ser sig som en humanitär stormakt och som dessutom för tillfället berömmer sig av att driva en feministisk utrikespolitik också är en av världens största exportörer av krigsmateriel?
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
