Skilsmässa är ett misslyckande för kyrkan snarare än för paren

Dagen har den senaste tiden skrivit flera artiklar om skilsmässa. Det är inte länge sedan det betraktades som en omöjlighet att tala om det i de flesta kyrkor. Men verkligheten kom ifatt.

Hanna Möllås, som har lång erfarenhet av att vägleda par i relationsproblem, säger i Dagen att den vanligaste känslan vid en skilsmässa är misslyckande. Den kristna trons höga ideal, att parrelationer är avsedda att vara livslånga, gör att en brusten relation nästan oundvikligt leder till upplevelsen av att inte ha nått upp till det man ville. Men det är viktigt att tala sant om våra liv. Det är sanningen som gör oss fria. Och ibland är sanningen att relationen är destruktiv och inte längre går att bygga vidare på. En skilsmässa sker sällan lättvindigt.

Det är dock inte idealet om livslång trohet som är det mest destruktiva för parrelationer utan snarare förväntan om att ens partner ska fylla alla ens behov. Vi matas med bilder om hur livet blir fulländat när en parrelation inleds. En relation ska enligt gängse uppfattning bygga på ett pars ömsesidiga känslor för varandra, helst översvallande, och skapa en djup tillfredsställelse på alla livets områden.

I den kristna tron finns en djupare dimension än så i parrelationen. Det uttrycks i begreppet “att bli ett”. Det har ofta tolkats i andliga termer eller som en bild på den sexuella relationen. Det ligger mycket i båda dessa, men begreppet innefattar mer än så.

Äktenskapet har tidigare i historien präglats av överlåtelse till varandra både på produktionens och reproduktionens områden. Man var en del av samma uppdrag att ta hand om varandra och försörja de barn som förhoppningsvis blev till inom ramen för äktenskapet. Nu har dessa områden skilts åt. Makarna har ansvar för sin egen försörjning på gott och ont. Fördelen är en hög grad av individuell frihet. Nackdelen är att det numera bara är känslor som håller ihop par. Och känslor är som bekant flyktiga.

Skammen bärs ofta av de par som skiljer sig, men problemet ligger snarare i de gemenskaper de är en del av. Både samhälle och kyrka har accepterat och gjort parförhållandet till något som bara rör de två individerna som har känslor för varandra. Det har blivit deras ansvar att se till att äktenskapet fungerar. Därför blir det inte sällan, som Karin Wiborn säger i Dagen (23/9), att det är först när man börjar dela sanningen om sin egen relation som man upptäcker att andra också har utmaningar. Tänk att det så ofta är de egna såren som kan hjälpa andra.

En av de riktigt viktiga komponenterna i de kristna äktenskapen är att de är offentliga. De kristna gifter sig inte i hemlighet. Men varför har vi så ofta gjort det fortsatta livet till en hemlighet som bara rör paret självt?

Trots intentionen att hålla ihop som par hela livet spricker ibland äktenskap. Kyrkorna kan ändå inte sluta tala om att parrelationen är avsedd att vara livslång med ett ömsesidigt ansvar för varandra. Däremot måste kyrkorna alltid tala sant om de utmaningar som ett liv tillsammans kan innebära.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.