Tro är betydligt mer än en privat angelägenhet, Sakine Madon

Religion kan vara en oerhört stark makt som binder människor, men är för andra en källa till frihet. Men när opinionsbildare debatterar religion är det oftast en ensidigt negativ bild som framträder. De reagerar bara när religion uppträder förtryckande, med rätta när de används som verktyg i hederskulturer. Ett faktum Rädda Barnen inte tillräckligt kritiserar i sin rapport Vuxna – vad gör dom?.

Upsala Nya Tidnings politiske chefredaktör Sakine Madon skriver om Rädda Barnens rapport och slår mycket riktigt fast att det inte är rasism när skolor nekar elever att inrätta bönerum under Ramadan. Men hon inser inte att för en elev kan detta ändå uppfattas som diskriminerande.

Madons förklaring är den förväntade i ett svenskt sekulärt och individualistiskt samhälle. Konflikten handlar om en individs rätt och religioners kollektiva förväntningar där religionen så gott som alltid hamnar på den förlorande sidan.

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020 och i den erkänns det enskilda barnets rätt till religionsfrihet och familjens eller andra närståendes ansvar att stödja barnet “då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.” (art 5) De ska ta hänsyn till barnets mognad och ålder. De som står barnet närmast har alltså rätt att vägleda barnet i sin religionsutövning och staterna ska säkra att det blir möjligt. Det gäller speciellt om barnet tillhör en religiös, eller annan, minoritet.

I de flesta kulturer fungerar religion som ett slags språk eller kultur, det vill säga som en integrerad del av personligheten och hur man lever sitt liv. En sådan uppfattning krockar med hur svenskar ser på religion. Här har det blivit en form av privat andlighet som handlar om det inre. De här två uppfattningarna skapar den friktionsyta som vi exempelvis ser i skolan. Sveriges kristna råd påpekade att så kunde bli fallet redan 2016 i sitt remissyttrande inför att Barnkonventionen skulle bli lag.

Om religion inte bara uppfattas som något andligt i det inre utan också som handlingar och traditioner integrerade i en människas liv, kan en elevs fråga efter ett bönerum under Ramadan förstås som ett sätt att vilja upprätthålla band till den religion som barnet är en del av. En rättighet som staten ska skydda.

Om tillhörigheten till religion är en del av ett barns kultur, med den glädje och gemenskap som är förknippad med det, kan det från en elevs sida därför uppfattas som diskriminerande om skolan säger nej till möjligheten att be i skolan under fastan.

Men konventionen slår inte bara fast barnets rätt till utan också från religion. Det åligger alltså de som lever närmast barnet att med hänsyn till åldern stödja en vilja att byta eller lämna en religion. Det är den friheten från religion som Madon och många med henne värnar. Det är viktigt, men alltså bara en sida av myntet.

Med det i åtanke är Rädda barnens uppmaning att ge Skolverket i uppdrag att ta fram riktlinjer för att “skapa större förståelse för olika religioner”, kanske inte så dumt ändå.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.