Ledare
USA-valet avgörs av mobiliseringen
Donald Trump har gjort bort sig – men Hillary Clintons seger är inte i hamn
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Vi startar med en framtidsbild: I början av september 2018 är det dags för den sista stora partiledardebatten inför det svenska riksdagsvalet. Spänningen är påtaglig i SVT:s studio. Stora delar av svenska folket sitter bänkade framför tv-apparaterna. Ska Stefan Löfven göra så bra i från sig att han lyckas hålla sig kvar som statsminister eller ska Alliansens företrädare tippa balansen så att de kan ta över rodret?
I pultarna står sju laddade partiledare. De har förberett sig i veckor och vässat sina argument. Mot slutet av debatten får Moderaternas Anna Kinberg Batra ordet. Hon är mitt inne i en längre utläggning i en sakpolitisk fråga när Löfvens topplock ryker all världens väg. TV-tittarna hör honom säga, klart och tydligt: ”Hon är en otäck kvinna, en riktig kärring.”
En annan framtidsbild: Opinionsundersökningarna inför valet visar att den ena sidan har ett klart övertag, som dessutom växer.
Förståsigpåarna är eniga om att det inte innebär att utgången är given men att det allra mesta tyder på att vänsterblocket/Alliansen (stryk det som ej önskas) kommer att sopa banan med motståndarna och faktiskt, vilket föreföll totalt omöjligt bara något år tidigare, få egen majoritet. En reporter frågar en ledande företrädare för den konstellation som tappar mark hur han/hon kommer att agera när rösterna är färdigräknade. Svaret blir: ”Det får vi se då. Det är möjligt att vår sida respekterar svenska folkets val men det kan också hända att vi struntar i utgången. Ni får leva i spänning.”
Två otänkbara scener? Självklart. Framtidsbild ett skulle göra Löfven fullständigt omöjlig i rollen som partiledare och ännu mer som statsminister. Han skulle sannolikt tvingas kliva åt sidan omedelbart för att inte orsaka ett historiskt stort ras för Socialdemokraterna. Framtidsbild två skulle få samma följd oavsett vem som visade ett sådant förakt för folkviljan och demokratin. Om detta är varje seriös svensk politiker väl medveten.
Det är Sverige det. Och USA är inte Sverige. Att välja amerikansk president är något annat än att lägga sin röst på ett av de partier som ställer upp i ett riksdagsval.
Men det betyder inte att allt som är otänkbart i Sverige är fullt möjligt i USA.
När republikanernas presidentkandidat Donald Trump i den sista debatten före valet fäller just dessa två uttalanden överskrider han med råge också de amerikanska anständighetsgränserna. Hans kvinnoförakt sticker upp sitt ludna huvud, trots att han just försäkrat att ingen respekterar kvinnor mer än vad han gör. Och, vad ännu värre är, han visar ett motsvarande förakt mot det demokratiska system som är USA:s adelsmärke. Han spottar, bildligt talat, ”the founding fathers”, som formulerade den nya nationens konstitution för 230 år sedan, rakt i ansiktet.
Sådant måste rimligen straffa sig. Trump borde ha gjort sig omöjlig långt tidigare och nu är måttet definitivt rågat. Att opinionsmätningarna visar att en majoritet tycker att han klarade debatten bättre än väntat kan bara ha sin grund i att förväntningarna på Trump var nere på bottennivå.
Då är det avgjort? De knappa tre veckorna fram till valdagen är en transportsträcka och det finns ingen anledning att sitta vaken natten mellan den 8 och 9 november och följa sammanräkningen? Demokraterna behåller presidentmakten och USA får sin första kvinnliga president? Bill Clinton flyttar in i Vita huset igen, denna gång som historiens förste presidentmake?
Så enkelt är det inte. Hillary Clinton är inte en populär person, inte ens bland alla demokratiska anhängare, än mindre bland de många republikaner som är förtvivlade över att deras partikonvent kunde stanna för Trump som presidentkandidat. Den stora risken för Clinton eller, om man så vill, chansen för Trump är att väljare i båda dessa grupper som tänkt lägga sin röst på Clinton, inte därför att de gillar henne utan i syfte att stoppa Trump, får för sig att saken är biff även utan deras medverkan. Blir en sådan sinnesstämning rådande i de delstater där det fortfarande står och väger kan det få stora konsekvenser. Det är ju antalet elektorer och inte rösttalen i sig som avgör vem som vinner valet.
Mobiliseringen är alltid viktigt i varje demokratiskt val, oavsett i vilket land och i vilka former de äger rum. I årets amerikanska presidentval är den av fullständigt avgörande betydelse.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
