Ledarkrönikor
Att minnas vad vi gjorde 11 september 2001 är ett sätt att bearbeta
Oväntade och tragiska händelser gör att historierna etsar sig fast.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det är ingen vågad gissning att det vid många fikabord den här veckan delas berättelser om vad var och en gjorde och på vilken plats var och en befann sig den tisdagseftermiddag för tjugo år sedan när världen skakades av terrordåden i USA. 11 september 2001 är ett datum som för alltid är inskrivet i historieböckerna, inte bara för den dramatiska händelsen i sig utan också för de efterverkningar som blivit sorgligt aktuella i och med talibanernas maktövertagande i Afghanistan.
För egen del fanns jag på Kyrkans Tidnings redaktion. Vi var nästan färdiga med veckans nummer som skulle skickas till tryckeriet tidigt onsdag morgon när vår vaktmästare (sådana fanns faktiskt på redaktionerna på den tiden) hojtade att hans tjej just hade ringt och sagt att det höll på att hända något konstigt i New York. Vi satte på tv:n i fikarummet och hann precis i realtid se hur planet kraschade in i tvillingtorn nummer två. Och även om jag framstår som cynisk måste jag erkänna att detta är ett av få tillfällen när jag längtade tillbaka till min gamla arbetsplats Svenska Dagbladet. Hur ofattbart hemsk en händelse än kan vara är det en upplevelse att vara med om hur en stor redaktion lägger allt annat åt sidan för att hinna göra om morgondagens upplaga och täcka in så många aspekter som möjligt. På Kyrkans tidning fick vi nöja oss med ett samtal med Svenska kyrkan i New York och en bön för alla drabbade.
Det är oväntade och tragiska händelser som gör att historierna etsar sig fast och anses värt att återvända till
Elisabeth Sandlund
Det som hände den 11 september 2001 är unikt i sitt slag. Men inte reaktionen, att man minns situationen i detalj och relaterar till sig själv. Den krympande skara svenskar som är födda 1925 eller tidigare glömmer aldrig hur de fick höra om Ivar Kreugers självmord i Paris den 12 mars 1932 – som en blixt från klar himmel för alla utom för dem som visste i vilken hopplös situation han hade försatt sig. Senare generationer minns med samma detaljrikedom chocken när John F Kennedy sköts till döds 1963. Eller hur nyheten om att Olof Palme mördades 1986 nådde dem. Vi håller minnet levande genom att berätta för varandra och för våra barn.
Det är oväntade och tragiska händelser som gör att historierna etsar sig fast och anses värt att återvända till. Man kan fundera över varför det är så. Vore det inte mer logiskt att låta berättelsen drunkna i glömskans hav, där fiske som bekant är förbjudet? Är det inte rysligt självupptaget att lägga vikt vid hur just jag på distans upplevde en situation som drabbade andra direkt och på ett fruktansvärt sätt?
Så kan man förstås se det. Men jag tänker att det snarare är ett sätt att bearbeta något som är så förfärligt att det egentligen inte går att greppa. Vi behöver koppla det till något vardagligt utan att få för oss att vår egen upplevelse gör tragedierna vare sig större eller mindre.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
