Ledarkrönikor
Tänk om det kunde bli trendigt att bli bonnig
Frida Park: Svensk livsmedelsförsörjning behöver sina lantbruk
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Gick man den långa vägen, en och en halv kilometer, tog det en hel evighet. Åtminstone när man var liten och hade korta ben. När jag och mamma kom fram till ladugården med kossorna luktade det fränt av gödsel och kittlade i näsan av hö och halm. Ibland följde jag med in, men lukten var inte det främsta problemet, det var att jag blev sjuk av såväl hö som de stora pälsdjuren. Som astmatiker var det säkrast att jag stannade ute på gårdsplanen medan mamma hämtade mjölk i två kannor med lock. Men promenaden med handen i mammas ville jag inte vara utan.
I dag finns det inga kor där. Ingen röd traktor. Inga ystra kalvar och läskiga tjurar. När jag nyligen åkte sträckan från mitt barndomshem till mjölkbonden insåg jag inte bara att det känns som en mycket kortare sträcka, någon bonde fanns inte kvar. Precis som så många andra lantbruk från 1980-talet har även detta lagts ned.
40 000, så många heltidsjordbruk fanns det när jag och mamma hämtade mjölken som jag tyckte luktade för mycket ko för att dricka, men gärna var med och bakade farmors frukostbitar på, de godaste bröd man kan tänka sig. I dag finns det bara en knapp tredjedel av bönderna kvar.
Orsakerna till den eskalerande lantbruksdöden är många och en av de viktigaste handlar om att det är hart när omöjligt att försörja sig som bonde i dag. Kommer mina barn kunna se kosläpp på våren och förfasas eller förföras av lukten av kogödsel när de är vuxna? Risken är stor att svaret blir nej. Om man bortser från en och annan månskensbonde som erbjuder upplevelse-lantbruk som en sevärdhet.
Kommer mina barn kunna se kosläpp på våren och förfasas eller förföras av lukten av kogödsel när de är vuxna?
Frida Park
Jag kommer att tänka på det här när jag lyssnar på en bonde som intervjuas i P1 och som vädjar, uppriktigt vädjar, till svenska konsumenter att prioritera svensk mjölk och svenskt kött. Åtminstone de som har råd att betala någon krona extra. Om vi snålar i onödan och köper långväga transporterade varor har vi snart inga inhemska producenter kvar.
Det handlar inte om någon nostalgisk längtan efter det som fordom varit med Astrid Lindgren-miljöer, pigor, drängar, handmjölkning och gårdsslakt. Utan ett robust svenskt lantbruk är vi mer sårbara än någonsin – inte bara, men också, i kristid. Att öka möjligheterna till självförsörjning är viktigt.
Om de som konsumerar mjölk, kött och spannmål kan prioritera lokala varor i kyldisken och i specerihyllan har Sverige en mycket bättre möjlighet att rida ut den globala kris som hotar efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Men det är inte tillräckligt. Politiker måste se över skattebördan och förenkla onödigt krångliga regler.
Då kanske mina barn har en möjlighet att även i framtiden få uppleva svenska öppna landskap. Kanske kommer de till och med kunna se yrket som en realistisk och eftertraktad möjlighet. Tänk om det kunde bli trendigt att bli bonnig.
Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.
