Ledarkrönikor
Tondöv religionskritik missar målet
Att kritisera våld i religionens namn är en sak men att hylla sekulariseringen något helt annat, särskilt om man har många kristna läsare, skriver Elisabeth Sandlund.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Länge leve sekulariseringen!” Nej, det är inte rubriken på en ledare förra veckan i en av Sveriges dagstidningar. Läs vidare, så kommer jag snart att avslöja vilken. Den rubrik som texten i själva verket hade andas samma grundhållning: “Hoppfullt om religionen förlorar sitt grepp”. Och slutklämmen går inte av för hackor: “Välinformerade medborgare kan tänka själva – de lyder inte blint vad som kommer från präster och biskopar, mullor och imamer”.
Ledarskribenten konstaterar med belåtenhet att “religionens påverkan och inverkan på det svenska samhället är minst sagt marginell” och slår fast att så ser det ut “i de mest framstående västerländska demokratierna”. Orsaken är, hävdar han, att med högre välstånd och bättre utbildad befolkning följer oundvikligen en ökad sekularisering, en utveckling som han alltså hälsar med glädje.
Tala om att skjuta sig i foten eller såga av den gren man sitter på!
Elisabeth Sandlund
Argumentationen är varken ny eller häpnadsväckande. Den känns igen från många andra sammanhang när människor framställer sekulariseringen som en lika oundviklig som positiv naturkraft och med nedlåtande välvillighet tillåter andra att ha en tro, bara den inte på något vis påverkar andra och samhället.
Så långt är det alltså inget som är konstigt. Vad som däremot får ögonbrynen att höjas är att ledaren, skriven av den politiske redaktören Tomas Karlsson, publiceras i, av alla tidningar, Länstidningen Södertälje. Rollen som Sveriges Jerusalem, alltså den stad i landet där religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet spelar störst roll, har ju sedan flera decennier, tack vare den stora invandringen, övertagits just av Södertälje. En stor del av kommuninvånarna bekänner sig som kristna och känner knappast igen sig i beskrivningen av att religionens inverkan på samhället bör vara så nära noll som möjligt, ja att detta lyckliga tillstånd redan har uppnåtts.
Tala om att skjuta sig i foten eller såga av den gren man sitter på! Inte minst lokaltidningar brukar vara mån om att hålla sig väl med sina existerande eller potentiella prenumeranter. Det betyder inte att de alltid måste strykas medhårs, allraminst på ledarsidorna som ibland behöver utmana och provocera. Men ett uns av insikt i hur läsarna tänker är en bra utgångspunkt just i sådana lägen.
Ledaren i Länstidningen handlar framför allt om förändringar i sekulariserande riktning i muslimska länder. Kanske är det detta som får skribenten att tänka att hans kristna läsare i lokalsamhället applåderar resonemanget. Men det är en missuppfattning. Att kritisera avarter och ta avstånd från krig och våld i religionernas namn är vällovligt och föga kontroversiellt. Men att lämna åt sidan all den positiva inverkan på samhället som religioner haft historiskt och har i vår tid är tondövt. Det är fördomsfullt av Karlsson att påstå att det skulle finnas en motsättning mellan att vara “välinformerad” och att ha en tro som påverkar livet, både som privatperson och som samhällsmedborgare.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
