20 år efter tsunamin: ”När vattnet steg upprepade jag ett och samma namn”

I år är det 20 år sedan tsunamikatastrofen ägde rum, på annandag jul 2004. Dagen har pratat med tre personer som alla blev involverade på olika sätt – om det som hände och om hur händelsen påverkar dem än i dag.

Mia: Ingen skulle hitta min kropp i leran under huset

Med sina kilometerlånga sandstränder och frodiga regnskogsområden är Khao Lak en av Thailands mest omtyckta turistorter. Denna plats – åtta mil norr om Phuket – blev också den hårdast drabbade i landet när tsunamin vällde in den 26 december. Omkring 3 000 människor miste livet här.

Mia Forsling var 28 år och befann sig i Khao Lak med sin man Patric när tsunamikatastrofen inträffade. När hon tänker tillbaka på händelsen är det framför allt stor tacksamhet hon uppfylls av. Båda två överlevde.

– Det kanske låter konstigt, men händelsen har gjort att jag tänker annorlunda om livet än jag gjorde tidigare. Nuet har blivit viktigast och jag är så glad över att få leva. Sedan är det som hände också oerhört smärtsamt och brutalt, det går inte att komma ifrån. Jag hade länge en form av överlevnadsskuld, över att vara den som skonats medan alla andra förlorade någon de älskade.

Händelsen har även påverkat val hon gjort senare i livet. Bland annat läser hon en diakonutbildning, ett steg hon troligen inte tagit om det inte varit för tsunamikatastrofen, menar Mia Forsling.

Kom varje dag till sjukhuset

– Varje dag kom thailändarna till oss som låg på sjukhuset. Vi hade inget annat än de badkläder vi bar på kroppen. De kom med ris, vatten och kläder, de tvättade våra sår och de mötte oss alltid med leenden. Det var där jag upptäckte vad diakoni är.

– Likaså när vi kom hem till Sverige, dagen innan nyårsafton, och församlingen fanns där för oss. De kom med matkorgar, blommor, de frågade oss vad vi behövde, såg till att frysen var full, de bytte våra lakan som vi svettat ner under natten och tog hand om oss på alla sätt. Jag tror inte att jag hade valt att läsa till diakon, om det inte vore för händelsen för tjugo år sedan.

Den där morgonen den 26 december 2004 befann sig Mia och Patric Forsling nere på stranden för att vila, sola och bada. Dagen efter skulle de åka hem till Sverige igen efter två veckors semester. Runt klockan tio på förmiddagen, två timmar efter att jordskalvet ägt rum, drog sig vattnet plötsligt tillbaka från Khao Laks stränder.

– När vi vände oss om från solstolarna för att gå ner och ta ett dopp, var vattnet inte kvar. Det kom flera människor som ville titta på fenomenet – de flesta trodde att det var något med tidvatten. Vi visste inte vad en tsunami var, säger Mia Forsling.

Efter ungefär en kvart eller tjugo minuter syntes en rand i horisonten som närmade sig.

– Vi började förstå att det skulle bli en våg, men vi kände fortfarande ingen rädsla eller oro.

80-årig man började skrika

Men när en thailändsk man i 80-årsåldern började skrika allt han kunde och ropa till människorna att ge sig av, då sprang Mia och Patric mot hotellområdet och uppför några trätrappor. Men de hann inte springa många sekunder innan vågen var över dem.

– Den var mellan tio och femton meter hög – den reste sig något enormt på slutet och krossade allt i dess väg.

Mia Forsling sveptes in under husgrunden på hotellet som stod på träpålar. Medan hon helt okontrollerat slungades runt under vattnet i en villervalla hann hon tänka flera tankar: att hon inte var redo att dö, att det var ett ovärdigt sätt att dö på och att ingen skulle hitta hennes kropp i leran under huset.

– Precis när jag drar det som jag tror är mitt sista andetag bildas en liten luftficka under huset som ger mig ny luft och kraft. På något sätt lyckas jag dra mig ut och upp på en balkong på hotellet. Inne i rummet fanns en svensk mamma och hennes femårige son, som inte hade tagit sig ut till stranden den morgonen eftersom sonen hade halsfluss.

Vattnet steg och steg

Mia Forsling hoppade upp på deras säng medan vattnet hela tiden steg och slog sönder sakerna i rummet. Mia upprepade hela tiden ett och samma namn: Jesus, Jesus, Jesus.

– Jag tänkte att kvinnan kanske tyckte jag var konstig, men jag ville bara säga det gång på gång. Jag minns också att jag bad om ursäkt för att jag blodade ner deras sängkläder.

När vågen började dra sig tillbaka och Mia kom ut på balkongen igen fanns det inga bungalows kvar på stranden, bara skeletten av dem. Hon kunde inte heller se en enda levande människa. Mia började ropa allt hon kunde efter Patric och ganska snart fick hon syn på honom. En bit bort, på en slänt, hasade han sig fram, genomblodig efter att ha slungats fram av vattenmassorna.

– Han ropade till mig att jag skulle stanna där jag var och började stappla bort. Då såg jag att en ny våg var på väg mot oss, denna gång med allt bråte som slagits sönder under den första vågen.

Ett hål gapade under dem

Mia Forsling och mamman med sonen insåg att de snabbt måste fly för att inte bli bortsköljda. Under dem gapade ett stort hål; vågen hade slagit sönder både jord och mark. Där nere stod en finsk man som såg deras desperation och ropade till dem att hoppa ner, så skulle han ta emot dem. De tog sig upp på en bilväg och mötte andra chockade och skadade människor. Mia minns en ung tjej som bara gick runt, runt, helt förvirrad. Tillsammans hjälptes de åt att ta sig upp på ett bilflak och åkte sedan mot sjukhuset. Längs vägen fick de plocka upp fler skadade – det låg både döda och skadade längs hela vägen, berättar Mia Forsling.

Sjukhuset de kom till hade kapacitet för 50 patienter – det skulle snart fyllas med runt 500.

Helt säker på att Patric var död

Mia Forsling satt i en rullstol i ett hörn av sjukhussalen, placerad nära en toalett. Hon kände sig helt tom. Mia var helt säker på att Patric var död. Han kunde omöjligt ha överlevt den andra vågen. Efter sju timmar på sjukhuset ser hon plötsligt hur en blodig man närmar sig henne där hon sitter. Han böjer sig ner mot henne och ger henne en kyss.

– Vi hade hela tiden befunnit oss på samma sjukhus, i samma rum!

– Det var den lyckligaste stunden i mitt liv – den får allt annat att blekna. Jag hade ju sett hur skadad han var, han kunde inte ha klarat den andra vågen. Men han hade kommit ombord på ett bilflak tidigare än jag och blev en av de första att anlända till sjukhuset.

Delade en filt på ett stengolv

Mia och Patric Forsling blev lagda på ett stengolv i en stor sal, tillsammans med 60 andra, där alla låg tätt intill varandra. De två fick en filt att dela på. Mia minns hur hon inte kunde sova; hon vakade över Patric och visste inte om han skulle klara sig med sina svåra skador.

Samtidigt som chocken, oron och smärtan var stor, blev relationerna mellan de drabbade något alldeles speciellt under dessa dagar. Sociala markörer och andra skillnader var utplånade.

– De som låg närmast oss blev som vår familj under de dagarna och nätterna. Där fanns bland andra en femårig svensk flicka som såg helt mörbultad ut, men som ändå var pigg jämfört med många andra. Jag kröp bort till henne när hon var vaken på natten och lade mig bredvid och sjöng barnsånger och berättade sagor för att få henne att tänka på annat. Hon hade förlorat sin storasyster i vågen, men hade de andra i familjen kvar. Vi fick dela deras oro för Paulina, nio år, och hoppas tillsammans. Varje gång som den äldre systern, som var 16, skulle få en spruta höll vi varandras händer. Vi både skrattade och grät tillsammans. Man levde verkligen totalt i nuet.

Minnena finns alltid kvar

I dag, efter många själavårds – och psykologsamtal – är traumat bearbetat och den skuld Mia Forsling kände som överlevande har hon fått hjälp att släppa. Men minnena finns alltid kvar och hon vill dela med sig av sina erfarenheter. Tillsammans med musikern Michael Jeff Johson gör hon därför en liten turné i samband med 20-årsminnet av tsunamikatastrofen.

– Programmet heter ”En viskande bön – efter vågorna av tsunamin” och vi varvar min berättelse med Michaels låtar. Hans musik har betytt mycket för mig i min rehabilitering – den är så fylld av nåd.

Vad hoppas du förmedla?

– Att ingenting är omöjligt för Gud, och att det man ger till honom tar han också hand om. Jag upplevde att mitt hjärta var krossat i tusen bitar efter tsunamin, men Gud frågade om han fick ta de bitarna och göra mig hel igen. Efter tsunamin var det bara förkrosselse, jag såg inte att jag hade något att bidra med, men i dag kan jag se hur Gud lagat mig, med sprickor. Jag känner glädje och tacksamhet över livet – att det finns hopp genom det mörkaste.

Hur har din och Patrics relation påverkats av händelsen?

– Den har fördjupats. Det är bara med honom som jag på djupet kan dela det vi var med om. I början var det jättesvårt för vi hade så olika sätt att uttrycka oss på. Han var mest arg medan jag bara var ledsen. Men vi turades om att ha det värst och vi tillät varandra att känna det vi kände. Det är nog det som gjort att äktenskapet blivit starkare i stället för att vi gick isär.

– Jag är så tacksam att jag får dela livet med honom, och våra två barn, 13 och 16 år. De har hört oss berätta om händelsen vid flera tillfällen – vi har tagit det lite pö om pö – och vi har också bott några månader i Thailand tillsammans.

“Gud varit med under hela resan”

Mia Forsling menar till och med att hon i dag inte hade velat vara utan erfarenheten från tsunamin.

– Det är svårt att se hur livet skulle blivit utan den. Jag ser ju hur Gud varit med under hela resan. Men det har varit svårt att förlika mig med alla hemskheter, alla som dog – det kommer jag aldrig förstå. Jag har fått släppa mina ”Varför”, säger hon.

Psykoterapeuten Louise: Det första jag gjorde var att ta Malin till ett kapell för att tända ljus

Louise Linder, legitimerad psykoterapeut och präst, fick uppdraget att stötta Malin Sävstam som förlorade nästan allt i tsunamin: sin man, deras två yngsta barn, Malins bästa väninna, väninnans son, och vännens nya kärlek. Den ende i sällskapet som överlevde förutom Malin själv, var sonen Axel, 15 år.

Det som började som ett uppdrag kom med tiden att utvecklas till en nära vänskap mellan Louise Linder och Malin Sävstam.

– Hon skojade till och med nyligen och sa att vi borde fira för att vi snart har varit vänner i tjugo år, säger Louise Linder.

– Det säger något om vilken oerhört stark och fantastisk person hon är, trots allt hon gått igenom.

Man på sjukhus, barnen saknade

Det var på annandagens kväll som Louise Linder kontaktades av en person som sökte någon som kunde hjälpa en drabbad svensk kvinna i Thailand. Allt var kaos. Kvinnans man låg på sjukhus i Phuket, där han efter några dagar avled i sviterna efter olyckan. Kvinnan och deras femtonårige son var förflyttade med militärflygplan till Bangkok medan de två yngsta barnen, Elsa, 9 år och Harald, 12 år, var saknade.

– Det var så det började. Jag blev ombedd att resa ner till Thailand för att stötta kvinnan på plats, men eftersom jag skulle genomgå en ryggoperation efter helgerna kunde jag inte resa. Jag fick hjälpa henne på distans till en början.

Bara blundade

Första gången Louise Linder mötte Malin Sävstam blev när Malin landade i Sverige efter katastrofen. Malin i rullstol, med intorkad lera i håret, synliga sår på kroppen och en stor bula på halsen. Hon satt ihopkrupen och bara blundade.

– Det första jag gjorde var att ta henne till ett kapell som vi hade på flygplatsen och där tände vi ljus. Sedan kördes hon i ambulans till Karolinska sjukhuset. Jag var där i stort sett dagligen och höll i de terapeutiska bitarna.

Därefter fortsatte samtalskontakten mellan Malin och Louise, som skulle pågå under lång tid framöver. I en av många intervjuer om händelsen har Malin Sävstam sagt följande om Louise Linder:

– Hon såg till att jag inte tog livet av mig, bland annat genom att korta tidsperspektivet. Vi tog det timme för timme. ”Vi pratar inte om sommaren nu, Malin. Om en halvtimme kommer din kompis. Sedan är det kaffe och bulle. Sedan är det middag.” Hon hjälpte mig att kroka tag i saker i livet. Och så visste jag att jag fick ta min sömntablett på kvällen.

Malin Sävstam har även berättat om tragedin som drabbade henne och hennes familj i Sommar i P1 från 2009.

Louise Linder beskriver hur viktigt det är att hjälpa personen att stanna kvar i verkligheten, för att undvika en psykos – hur smärtsamt det än kan vara.

Under den här tiden fick Louise Linder själv handledning för att orka, och hon höll fast vid ett aktivt böneliv, det blev viktigare än någonsin.

Även fast det gått tjugo år består många minnen, en del svårare än andra. Som stunden då nioåriga Elsa hittades och identifierades i juli 2005 och sedan flögs hem till Sverige i en kista. Eftersom kistan inte skulle öppnas för de anhöriga bad Louise Linder poliserna i Uppsala att försöka ordna något som skulle kunna bli ett bevis på att det faktiskt var Elsa som låg där, för mammans och broders skull.

– Jag vet hur otroligt viktigt det är för anhöriga att få visshet. Annars vill man in i det längsta tro att det kan ha blivit någon förväxling eller missförstånd.

En fläta från dottern

Louise Linder brister ut i gråt när hon berättar hur Elsa hade fått flätor med pärlor i på stranden, bara två dagar innan tsunamin. Poliserna öppnade kistan och klippte av en av dessa flätor och tvättade den omsorgsfullt, för att sedan överlämna den till mamma Malin Sävstam.

– Det var så himla fint gjort och det är bara ett av många exempel på den omtanke som fanns hos alla som fanns med i detta. Jag är lite förvånad att jag blir så berörd trots att det gått så lång tid, men det sitter djupt.

Hur gör man när man ska hjälpa en människa som förlorat i stort sett allt?

– Man lyssnar, är totalt närvarande, försöker hjälpa personen att acceptera det som hänt. Jag föredrar dock ordet försonas som vi använder i kyrkan. Det är ett mjukare, vänligare och bättre ord tycker jag.

– Utan Gud skulle jag aldrig klara att jobba med de svåra uppdrag som jag gjort. Jag får hela tiden ta spjärn mot Gud och landa i hans famn.

Lennart: ”Jag tänkte att jag kunde sova senare, men så blev det inte"

Lennart och Lis Hamark, dåvarande kyrkoherde och assistent i Svenska kyrkan i Bangkok, hade haft en intensiv tid bakom sig hösten 2004. Tillsammans med svenska ambassaden i Bangkok hade de varit med och tagit fram en ny krisplan, och även fått sätta den i verket när en bussolycka med flera svenskar inblandade inträffade strax före jul. På julafton höll de sedan i en stor gudstjänst som kröntes med fest för de skandinaver som bodde i den thailändska huvudstaden.

Juldagen kom med löfte om vila och välförtjänt semester för Lennart, hans fru Lis, som också var anställd av församlingen, och dottern Miranda, 8 år.

Klockan åtta på annandagens morgonen väcktes Lis av att det kändes som att hela lägenhetskomplexet gungade. ”Men jag kanske bara är yr”, sa hon till Lennart, innan det gungade till igen. Ett jordskalv.

Förstod inte omfattningen

Klockan tio ringde det från Svenska ambassaden i Bangkok. De hade sedan länge ett nära samarbete med Svenska kyrkans representant och ville nu att Lennart och Lis skulle följa med till Phuket. Där hade en jättevåg svept in över stränderna, men omfattningen av den förstod man inte då. Det som de trodde skulle vara snabbt avklarat visade sig bli en av deras livs största utmaningar.

– En lärdom man snabbt kan sluta sig till är att en kris alltid kommer olämpligt. Det händer när vi minst är beredda på det, men det är bara att rycka in ändå. Det var väldigt påtagligt här.

Lennart Hamark och den svenska ambassadören Jonas Hafström landade i ett mörkt och tyst Phuket - Lis och en svensk volontär, Eva Nordin, kom några timmar senare. Tillsammans besökte de hela natten ett par av de stora sjukhusen. Till en början rådde ett slags förrädiskt lugn över hela området, minns Lennart Hamark. Men det skulle snart komma att ändras.

Drabbade svenskar strömmade in

– Jag tänkte att jag kunde sova senare, men så blev det inte. På det hotell där vi bodde strömmade drabbade svenskar in, skadade, chockade, traumatiserade och i stort behov av hjälp. Många rapporterade om saknade reskamrater.

– Isberget, som vi bara hade sett toppen på, växte hela tiden. Det tog inte slut på tre dygn.

Det upprättades ett spontant kriscenter i hotellets foajé. Det intensiva arbetet pågick oavbrutet. Anhöriga till saknade ringde från Sverige för att få information.

– En annan lärdom jag dragit av detta är att inte vara rädd för att tacka ja till hjälp. När de ringde från kyrkokansliet i Uppsala på måndag förmiddag och undrade om de skulle skicka förstärkning tackade jag nej med orden ”Vi ska nog klara det”. Det känns typiskt svenskt, man vill inte vara till besvär. Men som tur var lyssnade de inte på mig utan började förbereda för att skicka ut fältpräster som kom ner 2,5 dygn senare.

När Lennart Hamark återbesökte sjukhuset möttes han av en helt annan stämning än den som rått under föregående natt. Sjukhusets entré var överbelamrad med traumatiserade turister som låg eller satt överallt.

Allt var kaos på sjukhuset

En svensk som jobbade för sjukhuset rusade fram till Lennart och skakade honom: Varför hade han inte kommit tidigare som han lovat? Allt var kaos, de behövde hjälp och den svenska regeringen borde genast hämta alla som inte behövde fysisk vård!

– Jag gick genom folkhavet där läkare stod ute i korridorerna och opererade – människor fanns överallt, gråtande och blödande – det var fullständigt kaos. Men jag kunde inte vara på två platser samtidigt – jag behövdes på kriscentret på hotellet.

Ett ledord som Lennart och alla som hjälpte till under den mest intensiva fasen de första dagarna försökte hålla sig till var ”närvaro”, berättar han.

– Vi kunde inte trösta och än mindre ge tillbaka det som dessa människor hade förlorat, men vi kunde ge av vår närvaro så långt vi räckte till. Den metodiken blev viktigare för varje timme och varje dygn som gick. Man fick stuprörsseende – man levde bara där och då, för just dessa människor som befann sig där.

Dygnen gick fram till onsdagen den 29 december på det här sättet. Lennart och Lis sov max någon timme under dessa dagar. Så småningom anslöt fler till hjälparbetet och det bildades kristeam som bestod av representanter från Röda korset, Rädda barnen, Svenska kyrkan och Utrikesdepartementet.

– Det var den stora styrkan i allt detta, att vi krokade arm och hjälptes åt. Jag tror att orsaken till att det blev så var att vi som kyrka och ambassad hade satt tonen – vi visste värdet av att jobba tillsammans.

Var med och utformade andakt

Lennart Hamark var också med och utformade den andakt som kom att bli ett återkommande inslag när svenska kroppar skickades hem. Då sjöngs Ylva Eggehorns psalm Var inte rädd – en sång som skulle komma att förknippas starkt med tsunamins offer.

Vad tänker du när du ser tillbaka på de där första dygnen?

– Vi har sagt det både Lis och jag, att hur fruktansvärt och kaotiskt det än var skulle vi ändå inte velat vara någon annanstans. Det är något av det mest traumatiska vi upplevt och vi var medvetna om vår egen maktlöshet från första stund. Men vi vill inte glömma, för det blir också en påminnelse om Guds närvaro i det mörkaste mörka.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.