Äldre människors livsglädje visar vägen

Det allvarliga har självklart sin plats även i det här livsglada gänget, men när sjukdom och åren gör att vännerna man umgåtts med blir allt färre, så är allvaret ändå ständigt närvarande.

– Därför är det bra om texterna är fulla av glädje, menar Gunilla Nyström och ler.

Det är befriande att umgås med människor som har kommit en bit längre än jag har gjort och som bär med sig en avundsvärd­ livslust, som Liljen Pethrus, 91, Gunilla Nyström, 80, Olle Viklund, 75 och Mattias Wigardt, 70. Att äldre lätt fastnar i att det var bättre förr, stämmer inte här.

– Gå framåt i stället. Gräv inte ner er i gamla minnen, säger Gunilla när vi pratar om det.

– Minnena är viktiga, men man kan inte stanna där. Jag vill göra mer och är rädd om varje minut, varje dag, fortsätter hon.

– Jag har både underbara och väldigt svåra minnen, men jag lever inte heller på dem. Jag lever i dag och försöker se det positiva, säger Liljen.

– Men minnen kan vara en viktig utgångspunkt. När min hustru dog var minnena, och att komma till tro, det bästa sättet att överbrygga min sorg och hålla fast i det positiva, säger Mattias.

– Fast det är viktigt att inte fastna i det mörka, utan ta fasta på de ljusa och tänka på dem, lägger han till.

Ni som växte upp i en tid när det talades mycket om himlen, hur tänker ni kring evigheten?

– Det ska bli spännande, svarar Liljen direkt och Gunilla nickar och håller med.

– Ja, det känns spännande att tänka att Jesus snart kommer tillbaka och jag hoppas att jag får vara med. Men det har många trott genom åren, fortsätter hon och ler.

Det talades mer om himlen förr, inflikar Olle men tillägger att oavsett om det predikas om det eller inte, så vet han ju som gammal kristen att det gäller att vara redo.

– Men du vet, det står i Bibeln att för Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag, och Jesus kanske väntar en halvtimme, och då hinner det plötsligt gå några generationer, säger Olle och får alla att brista ut i skratt.

Jag tror de är sanningsenliga­ när de säger att de inte känner­ så mycket åldersnoja. Att det troligen är mer vanligt hos sådana­ som mig som närmar sig 50.

– De som ska fylla 30 säger­ ”ohhh”, och sedan fortsätter det så inför varje tiotal, tills man plötsligt inser att det faktiskt blir bättre och bättre. Sedan tror jag att det blir en nedåtgående kurva i ålders­noja-intensitet, säger Olle.

Olle berättar att han fick kolla upp vad åldersnoja betydde första gången han hörde det, och att han väljer att blicka framåt. Liljen nickar igenkännande.

– Jag kan noja ibland när jag ser mig i spegeln och tänka: "Vad gammal jag ser ut när jag känner mig så ung", säger Liljen.

– Eller så undrar man – ”vem är det där?”, säger Gunilla och skrattar.

Men i dag är det ju många som fyller­ igen rynkorna med botox för att skjuta fram åldrandet.

– Men då är åldern bara en utseendefixering. Att man inte vill visa tecken på att bli äldre. Och de där påfyllda läpparna, vilken skräck alltså, säger Mattias.

Men att vara närmare slutet av livet­ än början – hur känns det?

– Jag inser att jag inte har så långt dit och eftersom jag har levt med Jesus i hela mitt liv så hoppas jag att få möta honom i himlen. Men jag är inte rädd för att dö. För jag vet att jag har sällskap över floden, säger Liljen och fortsätter.

– Och när jag ser mig omkring ute nu, blommorna som växer, allt det vackra, då tänker jag om vi har det så fint här, hur vackert ska det då inte bli där.

Du då Mattias, som blivit kristen på senare år, har går dina tankar kring livets slut?

– Tidigare upplevde jag en mer påtaglig rädsla för det okända. Mer för att jag inte ville gå bort i unga år, än för vad som skulle hända i ett eventuellt andra liv. Det var så mycket jag ville hinna uppleva.

– Men efter att min hustru dog, vet jag att saker kan hända, vilket ökar tacksamheten över att jag har det så bra. Så nä, jag ser inte på det med fruktan eller bävan, och jag inser även att jag kan påverka slutet, så länge jag själv styr mina förutsättningar, genom ett sunt leverne och att inte ägna mig åt allt för många laster.

Mycket har förändrats sedan­ Mattias mötte Gud. Som det här med bönen.

– Bön är en relativt ny företeelse för mig även om jag läste böner även när jag gick i skolan.­ Men då var det mer som ett tvång, något jag skulle göra för att inte förfärliga saker hända mig. Det var en slags motprestation. Gör så här så går det bra. Men när jag blev frälst och sedan kom med i en kyrka där bönen har en väldigt central plats, där man knappt kan koka kaffe utan att be och avsluta med tacksägelse, så har bönen blivit väldigt central för mig.

– Och jag har fått se hur Gud hör bön. Det hade jag aldrig trott. Och Gud lyssnar på alla och missar inte en enda, säger Mattias.

– Förklara det om du kan, kontrar Liljen, och alla brister åter ut i skratt.

När jag frågar om de upplever att det bads mer förr i kyrkan, svarar alla ja.

– … och högre, lägger Olle till och fortsätter.

– Jag är uppväxt i en liten församling på 20–30 medlemmar och det var mer bönebrus där än det är min församling i dag. När pastorn ber är det alldeles tyst i lokalen. Och jag kan bara gå till mig själv och fråga varför jag inte ber högt någon gång.

– Jag tror att bönen är hemligheten till framgång för Guds verk på jorden. Men det kostar på att ligga på knä och be, säger Liljen.

Olle tittar länge på henne, och det syns att han undrar något. ”Ber du ofta på knä?”, frågar han och Liljens svar blir ”Varje kväll”.

– Och du kommer upp varje gång också, frågar Olle retoriskt och skrattet bryter åter ut.

Kaffet är urdrucket, och bullarna uppätna. Det är dags att runda av.

Efteråt tänker jag på en annan sak som Liljen sa. Att hon lever efter mottot: Varför krångla till det när man kan göra det enkelt? och att det finns så många som lever efter det motsatta.

Den principen ska jag försöka göra till min egen.

Therese Hedlund

Therese Hedlund är skribent och tidigare redaktör på Dagen.