Krönikor

Alf Svensson: Frågan som aldrig ställs

Hur kan det komma sig att inte frågan dånar och ekar genom det svenska samhället?

Porträttbild på Alf Svensson.
Publisert Sist oppdatert
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

"Det finns perioder som färglägger en livet ut", skrev den briljante författaren P G Evander.

Vi vet att en period i varje människas liv färglägger i allra högsta grad. Detta är vetenskapligt väl dokumenterat. Det är den tidiga barndomen det handlar om! De två, tre första åren av våra liv.

Ju närmare år 2018 vi kommer desto flera partipolitiska debatter kommer medier och partier att leverera. Tv-kanalerna har redan satt igång. Det har handlat om äldreomsorg, om sjukvård, om integration… Viktiga ämnesområden. Absolut!

Själv har jag dock inte kunnat låta bli att fundera över hur tv-redaktionerna enbart väljer ämnesområden som inte ger partiledare chans att debattera händelseutveckling och framtid i vår omvärld – internationell politik, om att miljontals människor drivs från sina hem, om att barn säljs som boskap, om att Mellanöstern kokar av våld och terror. Ja, vi har fått vänja oss vid att vårt lilla lands opinionsledare ytterst sällan belyser att Sverige är med i EU och att i synnerhet Tysklands och Frankrikes färdriktning behöver diskuteras i det svenska offentliga rummet. Flyktingar och integration finns med på agendan, men allra mest utifrån perspektivet hur synd det är om oss svenskar, för att folk flyr just hit för sina liv.

Men ska inte svensk politisk debatt handla om inrikespolitik? Det är ju här politikerna har beslutsrätt? Jo, jo, men vi måste försöka ta till oss att vi lever i en gränslös värld. Och att politiker i Europaparlamentet har ett vida större ansvar för medmänniskor än vad ett svenskt statsråd som regel kommer att ha. Och vi ordar ju om solidaritet och om universella värden.

Och likväl, om debatterna framöver också skulle fokusera på att jorden är rund och odelbar, så verkar det faktiskt som om den viktigaste av alla frågor blir föst åt sidan: De två, tre åren i en människas liv som ”färglägger livet ut”, och som påverkar alla de övriga 70, 80 åren mest. Och som ger framtidsperspektivet, färgen och ljuset eller mörkret.

Hur kan det komma sig att inte frågan dånar och ekar genom det svenska samhället: Vad är bäst för barnet?

Politiska partier rådbråkar varandra och oss alla utifrån frågan: Vad är bäst för oss vuxna? Och den debatten är självklar, men ännu mer självklar är frågan: Vad är bäst för barnet de tre första levnadsåren? Då hjärnan utvecklas, då barnets immunförsvar byggs upp, då barnet är i oavvisligt behov av att få anknyta till och känna trygghet återspeglad – från ett par tre vuxna personer? Och inte klarar av att anknyta till många.

Barnkonventionen, som så många av oss ordar om, talar just i singularis. Om vad som är bäst för barnET.

Det är obegripligt att politiker vågar ta på sig överförmyndarrollen och tro att man bättre än enskilda föräldrar kan besluta om ”vad som är bäst för barnet”, under den period ”som färglägger livet ut”.

Powered by Labrador CMS