Alf Svensson: ”Musiken har syresatt mitt liv”

Det gungar i restaurangen där vi sitter. Vi befinner oss på Ålandsbåten m/s Rosella och den forne KD-ledaren är resans affisch­namn. Han har just blivit intervjuad av Ragnar Dahlberg i en av fartygets stora barer och till den månghövdade publikens stora förtjusning också bjudit på två musiknummer med hjälp av sin medhavda saxofon. Ackompanjerad av dansbandet Vikingarnas erfarne keyboardist Erik Lihm har han framfört ”It’s now or never” och ”Oh Danny boy”.

Sin första saxofon fick Alf redan som elvaåring.

– Mamma och pappa köpte den begagnad för 375 kronor på avbetalning, minns han.

Alf Svensson har hunnit fylla 81 år och berättartakterna sitter i. Det passar utmärkt eftersom vi stämt möte för att samtala om vad musiken betytt i hans liv.

Hur många instrument spelar du? frågar jag nyfiket.

– Egentligen spelar jag inget ordentligt, men saxofon var jag duktig på. Nu händer det att fingrarna låser sig. När jag helt plötsligt ska trycka ner det här fingret så händer det att det inte går ner och då blir det ju en annan ton och då blir man ju ledsen, säger Alf.

Han låter olycklig på rösten, men repar snabbt mod när han får lägga ut texten om alla musikinstrument som kommit till honom genom åren.

Den första blockflöjten i bakelit som han beställde från Teknikförlaget som tioåring. Pianot från hans barndomshem som nu står hemma i Gränna, liksom tramporgeln från ett svunnet kapell. Också saxofonerna då. Alf har två. Dessutom kommer det fram att han alltid har ett munspel i fickan.

– Jag tycker det är trevligt att kunna bryta av med om man exempelvis är på middag och ska tacka för maten. Det är ingen som förväntar sig att den som tackar för maten tar upp ett munspel och spelar, förklarar Alf.

– Jag spelade för Birgit Friggebo när hon hade avskedsmiddag som landshövding på residenset. Jag spelade ”We shall overcome”.

Han skrattar gott åt minnet.

Men det var i pingstkapellen som han först slipade sina musikaliska färdigheter.

– Jag spelade kolossalt mycket i strängmusiken. Stod där och tutade.

– Det var också så att min bror Åke fick ett dragspel och min pappa hade en lättviktare, en Huskvarna 120-kubikare. Jag var bara 14–15 år. Då satt jag bak och hade saxofon och så hade han dragspel på tanken och så körde vi till utposterna. Ingen av oss hade körkort, men eftersom vi var ute i Guds tjänst så gjorde det inget, säger Alf spjuveraktigt.

Sångerna de framförde var till stor del hämtade från Einar Ekbergs Amerikarepertoar.

– Den första sång vi sjöng var ”Gud är trofast”.

Minnesbilder från ungdomen flimrar förbi. Skolkonserten där Alf som 16-åring sjöng "Land du välsignade" i Hörsalen och blev omnämnd i lokaltidningen i Jönköping. Eller en gång i lumpen när han och ett gäng kristna ungdomar sjöng negro spirituals på ungdomsfängelset i Ystad och en ung kille med Elvisfrisyr frågade om han inte kunde sjunga "Underbar frid". Det kunde Alf och minnet får hans ögon att tåras och rösten att brista.

– Det finns inget som jag känner mig så uppmuntrad och inspirerad och fascinerad av som musik.

Var det rent av så att du drömde om en musikkarriär?

Jo, det stämmer. Och en gång var det nära ögat.

– Walter Eriksson var en väldigt god vän till pappa och han ville ha med mig i Jubelkvartetten. Jag var ung och ivrig och spelade ganska bra då om jag får säga det själv. Men det satte mamma P för och det var väl tur, tillstår Alf som ändå var ute och spelade massor under ungdomsåren.

– Sedan sjöng jag ju mycket. Jag var fascinerad av sångare och tyckte att det var väldigt roligt att gå och höra på solosång.

I 20–25-årsåldern fick han tillfälle att sjunga duett med både Göran Stenlund och Jan Sparring. Senare i livet sjöng han åtskilliga gånger i partisammanhang med den folkkära artisten Sonja Stjernquist.

– Göran Stenlund och jag var mycket goda vänner och när jag kom i konflikt med Lewi Pethrus när jag blev vald till partiledare 1973 var han med. Pethrus försvarade Vietnamkriget och jag hade sagt att man inte kan acceptera bomber vare sig de var ryska skäror eller amerikanska stjärnor. Det tålde inte Lewi Pethrus. Precis i den vevan när Pethrus sablade ner mig var Göran Stenlund med mig på en resa till Boden. Jag kan än minnas när han la sin stora hand på mitt knä i flygplanet och han övertygade mig om att jag inte skulle ge upp.

Tankarna att avgå fanns förvisso. Alf hade trivts ”kolossalt bra” som lärare och kände dessutom att rollen passade honom. Men han beslöt sig ändå för att fortsätta satsa på politiken. Även där har musiken kommit väl till pass. Den har skapat gemenskap över blockgränserna. Till exempel blev Alf mycket god vän med Västerpartiets partisekreterare Kenneth Kvist som också är saxofonist. En mycket duktig sådan, betygar Alf.

Vid ett tillfälle under tiden som EU-parlamentariker i Bryssel hamnade Alf Svensson i hårda förhandlingar om hur EU-länderna skulle hantera Slobodan Milošević som anklagades för krigsförbrytelser. Tysklands förbundskansler Helmuth Kohl drev en stenhård linje, medan den grekiske representanten ville gå mer varsamt fram. Positionerna var helt låsta och stämningen i rummet så dålig att den nästan gick att ta på när Alf Svensson begärde ordet. I stället för att komma med ytterligare ett inlägg halade han fram sitt munspel och spelade den officiella EU-hymnen som alla närvarande visste handlar om fred och försoning. Melodin lättade upp stämningen och diskussionens knutar lossnade.

För Alf Svensson är det inte bara musiken, utan även ordet, bokstaven, som gett syre åt tankarna under ett långt arbetsliv.

Läs också Alf Svensson: Jag tackar Gud för EU

– Jag reste förfärligt mycket ensam och jag hade nästan alltid med mig en poesibok. Jag har egentligen alltid tänkt att om man bara kunde få pastorer och predikanter och andra att läsa poesi. Det är något alldeles speciellt. Jag tycker det är väldigt behagfullt att sätta på en LP-skiva där Karlfeldts eller Ferlins eller Dan Anderssons dikter läses. De skivorna har jag i kärt förvar.

År 1987 fick Alf Svensson Årets talarpris. Beskedet fanns intalat på hans telefonsvarare när han kom hem efter en dramatisk kväll i Göteborg där han medverkat på en insamlingsgala för ett sjukhus i Israel som tog emot både araber och israeler. Ett mordhot hade framförts mot Alf Svensson och säkerhetspolisen utrymde lokalerna. Men först såg Alf till att insamlingen genomfördes.

Nästa morgon visste Alf precis vad han skulle göra.

– Jag åkte in till pappa som låg döende på sjukhuset och sa i hans öra: Det är tack vare dig jag fick talarpriset. Om han uppfattade det eller ej vet jag inte, men det var en sanning. Det var i kapellen som jag lärde mig tala.

Predikanter som Georg Gustafsson och andra folktalare fångade honom redan i unga år. Även musiken från de enkla kapellen fick livslångt fäste. Varken jazzen eller rockmusiken gjorde något intryck på Alf och det fastän han var tonåring på 1950-talet. I stället var det frikyrkans storsångare som vann hans hjärta. Einar Ekberg, Einar Waermö, Sven Björk, Göran Stenlund med flera. Rösterna. Texterna. Fast med en liten reservation.

– Jag kan inte säga att jag är så förtjust i himlasånger. Jag var med i en tv-andakt förra sommaren och där sa jag att jag inte längtar till himlen, jag längtar till Italien.

Han skrattar och fortsätter:

– Det har ringt flera pingstpastorer och tackat mig för det. Vi har en förljugen inställning när det gäller det där. Vi går ju inte och längtar till himlen, vi längtar ju efter att få leva, ha hälsa och krafter så länge det bara går. Sedan förstår jag ju att hamnar man i lidande eller plåga, då är situationen en annan Men nu vill jag leva, se hur det går för barn och barnbarn. Då tycker jag inte att jag ska vara en falsk ryktesspridare, för av evigheten tas det ju inte någonting om jag inte kommer dit förrän om fem år, summerar Alf.

Vilken är din största musikupplevelse?

– Jag kan som i går komma ihåg när Ekberg och Waermö gick upp på estraden i Nyhem och sjöng duett. Karl-Erik Svedlund spelade. Efter sången kom Pethrus fram med sin megabibel. Det är en av de största upplevelserna i mitt liv. Det var pingströrelsens absoluta storhetstid. No doubt.

I högtalarna ropas det ut att det är dags att göra sig redo för landstigning. Alf och hans hustru Sonja behöver bege sig till bildäck. Av hela hans färgstarka berättelse är det hans sammanfattning jag särskilt kommer att minnas.

– Musiken har syresatt mitt liv. Utan syre är det inte lätt att leva, säger Alf Svensson.

Läs mer Alf Svensson: Vi har ansvaret att stifta fred och försoning

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.