Krönikor
Alf Svensson: Vi har ansvaret att stifta fred och försoning
Vi alla borde vara mer inriktade på att stifta frid och fred.
Nu är försoningsdagen. Och vi är alla medansvariga
Alf Svensson
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Ärkebiskop Antje Jackelén gav mig boken "Samlas kring HOPPET". Jag är glad över att ha den boken. Texterna sätter i gång reflektioner och väcker minnen.
”Ställ dig i försoningens tjänst”, skriver ärkebiskopen. Inte i maktens eller tvärsäkerhetens, inte i missmodets eller i missunsamhetens eller ...
I försoningens tjänst!
Vi har varit några dagar på vårt sommarställe och jag har funderat, för att inte säga grubblat över OM jag själv eller möjligtvis NÄR jag själv varit på rätt ställe, ”i försoningens tjänst”. Jag har vuxit upp i miljön där vi hundratals gånger hört pappa med sin kraftfulla röst ta kommandot över tramporgeln i den unisona sången: ”Nu är försoningsdagen, kommen för världen all ...” Och vi barn sjöng med i texter som vi långt ifrån alltid begrep, som de där orden om ”bröstsköldens ädelstenar”. Hur som helst, vi visste vad försoning var.
När våra barn var små önskade de att jag skulle berätta sagor när de skulle somna. "Ingredienserna" i sagorna fick jag till livs, och det verkade som om det viktiga var att dessa inte glömdes. Därefter kom beskedet: "Nu kan du sjunga." Jag hade läst i någon artikel att barn tar till sig sånger och stämningar i mycket tidig ålder, så jag sjöng många sånger ur Segertoner. Det var den sångbok som användes i kapellen. Ofta fick barnen höra: "Nu är försoningsdagen". Jo, de fick också lyssna på "Lillemans dag är slut". Och jag var så naiv så jag trodde, och tror faktiskt än, att när de som vuxna sitter med psalmboken i kyrkan så kanske något svagt minneseko, från godnattstunder under tidigaste år, finns där.
Nejdå, jag gör inte gällande att jag precis var i "försoningens tjänst" där vid sängkanten. Men jag är övertygad om att vi alla borde vara mer inriktade på att stifta frid och fred, på att skapa den kultur som jag gärna kallar "förlåtelsens kultur". Förutsättningen, så vitt jag förstår, för försoning.
Vi hoppas innerligt att Donald Trump och de iranska ledarna slutar hetsa och riskera världsfreden. Vi skulle gärna se att Vladimir Putin, Recep Erdogan och många, många fler som domderar och hotar och skälver av rädsla för att förlora maktpositioner tar några steg tillbaka och funderar över om de inte hellre skulle vilja gå till historien som ledare som ”ställt sig i försoningens tjänst”.
Som i går minns jag när biskop Desmond Tutu dansade runt och jublade i Kapstaden 1994, när sydafrikaner upplevt sitt första fria val. Efter försoningskommitténs gedigna arbete. Och skam är det om vi i vårt Europa i dag inte tänker tacksamma tankar om Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide de Gasperi som tillsammans påbörjade försoningsarbetet efter andra världskriget.
Inte NÄR utan NU är försoningsdagen. Och vi är alla medansvariga, har alla den ansvarsfulla uppgiften att vara med, vara aktiva. Var vi än bor, vad vi än gör och vem vi än är.
Nej, ingen av oss lyckas alltid att ”ställa oss i försoningens tjänst”, men vi måste vilja. Och som ärkebiskop Antje Jackelén skrev som dedikation i boken hon gav mig: ”Vi bottnar i nåden!”
Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna, riksdagsledamot, biståndsminister och ledamot i Europaparlamentet. Han medverkar sedan 2014 med gästkrönikor på Dagens ledarsida.
