Alf Svensson: Vi mår bättre när vi engagerar oss för utsatta i andra länder

Vart har det internationella engagemanget tagit vägen? Svensk välfärd ska naturligtvis debatteras. Men det verkar som om omvärlden inte finns. Vi kommer att få höra om flyktingsituationen 2015 i decennier, som nära nog en svensk katastrof. Det är nog de flesta inställda på. Men att medmänniskor räddades till livet finns ofattbart nog sällan med i analysen. Och talet om "människovärdets okränkbarhet" handlar oftast inte om situationen i utvecklingsländer.

Jo, det ordas förstås också om att vi borde satsa mer på att hjälpa flyktingar där de bor, i deras hemländer. Som om syrier borde ha fått hjälp i sina hembyar, när bomberna regnade över dem och kulsprutorna smattrade död. Som om flyktingar i överlastade läger i fattiga Jordanien eller i Libanons myllrande elände då skulle kunna få det drägligt. Meningen var och är nog, i alla fall till dels, att vårt ”humanitära” land skulle slippa göra för mycket, vad det nu är?

Har vi i vårt kära land hamnat i något slags nationalistisk slummer? Hör de internationella visionerna till ett svunnet 60-tal? Då, när varenda debatt avhandlade Afrikas länder, då när vartenda politiskt ungdomsförbund i flammande debatter tog upp situationen för människor söder om Sahara, för minoriteter i Asien, då när vänsterextremister agiterade för Kina, Nordkorea och Albanien och alla vi andra gjorde allt vi mäktade för att sansa och demokratisera ståndpunkter. Och avslöja kommunismens vedervärdigheter.

Alla vet att framtiden i mångt och mycket vilar i vad som händer eller inte händer i de stora fattiga områdena i världen. Våra barns och barnbarns klimat, hur migration, välfärd och trygghet etcetera ska utvecklas avgörs i synnerhet av hur vi i den rika världen bryr oss om våra fattiga, frihets- och trygghetslängtande medmänniskor. Och om detta är det så tyst! Kanske skulle vi försöka få igång en "gräsrotsrörelse", välj gärna ett annat ord, som bryr sig om medmänniskor var de än bor, medmänniskor som fruktar för framtiden utifrån helt andra perspektiv än våra. Som inte funderar alls på G7-möten, eftersom sådana äger rum i en annan värld.

Själv är jag uppvuxen i små, enkla frikyrkokapell, varje månad samlades kollekter till medmänniskor i Tanganyika, Kongo, Brasilien, Liberia, Etiopien, Kina. Och jag vågar med bestämdhet påstå att de allra flesta kände givandets glädje. Nu har forskaren och professorn i nationalekonomi som studerar filantropi, Pontus Braunerhjelm lagt fast, rent medicinskt, att vi människor mår bra, att välbefinnande ökar eller infinner sig, om eller när vi visar givmildhet, engagerar oss för välgörenhet. Jag undrar om inte detta, kan vara ett medel mot psykisk ohälsa?

Under tio års tid har jag haft förmånen, just förmånen, att vara engagerad för Star for Life, en verksamhet i södra Afrika som hjälpt och hjälper cirka 300 000 fattiga flickor och pojkar, lyfter dem ur håglöshet, hjälper dem att säkra sin framtid från droger och hiv/aids, skapar ordning och reda i deras tillvaro.

Varje dag, faktiskt, känner jag tillfredsställelse över förmånen att precis som i de små kapellen få uppleva givandets glädje. Och jag är så bergfast övertygad om att det finns massor av svenskar som är eller vill vara i samma ”välsignade” situation.

Alf Svensson

Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna, riksdagsledamot, biståndsminister och ledamot i Europaparlamentet. Han medverkar sedan 2014 med gästkrönikor på Dagens ledarsida.