Alice Bah Kuhnke: Övar på att tacka Gud varje dag

Observera att den här artikeln publicerades i februari 2009.

För många tv-tittande svenskar är hennes ansikte välkänt. Det började med Disneyklubben i början av 1990-talet och sedan en egen pratshow i TV4.

Men varför blev hon inte kvar i rutan när hon nu hade uppnått det som så många bara drömmer om?

– Det var inte min dröm, svarar hon lugnt. Jag sökte ett sommarjobb, fick det och blev kvar ett tag, så enkelt är det.

Vi går förbi kaffeautomaten och frestas av nybakade kanelbullar. Jag tar kaffe men lyckas överkomma frestelsen. Alice tar ett glas vatten men försöker inte ens undkomma bullen. Hon konstaterar glatt att det är en av hennes laster. Kaffet är rättvisemärkt. Trots att hon har lämnat jobbet som generalsekreterare för organisationen med samma namn.

– Jag var engagerad i organisationen som frivillig långt innan jag fick jobbet, förklarar hon och visar upp sitt typiska leende, stort och brett.

Engagemang och frivillighet ligger fortfarande inom hennes arbetsområde. Hon har nyligen blivit chef för den nya tankesmedjan Sektor 3, som ägs av olika organisationer inom det civila samhället där ideella föreningar ingår.

Jag undrar vad det är för tankar hon sitter och smider i sin smedja.

– Nu är det inte jag som står för tankarna, jag ser mig mer som en ledare för att driva arbetet att pröva nya tankar.

Så Alice tillbringar en stor del av sin tid på tåg nu. Hon träffar företrädare för olika organisationer och styrelser, vetenskapsmän och doktorander för att diskutera vad som finns på dagordningen.

– Det är nu jag verkligen lever min dröm. Jag jobbar med frågor som alltid intresserat mig och som jag ägnade mig åt när jag studerade statsvetenskap.

Grunden lades hemma i familjen. Hon är uppvuxen i en politiskt medveten familj där de pratade mycket om hur världen såg ut och varför, och vilket ansvar man har som människa att dra sitt strå till stacken. Och arbeta har Alice aldrig varit främmande för, inte heller att arbeta hårt. Och hon gillar det, och berättar stolt att hon i princip varit självförsörjande sedan 13 års ålder. Hon har jobbat på gummifabrik, i hemtjänsten, i butik, diskat, städat och varit vårdbiträde.

– Jag är bra på att jobba och därför tycker jag om det. Som nu när jag få ta fram strategier och samla ihop tankar. Då kommer jag till min rätt och då är det roligt, förklarar hon.

– Och tänk att få göra något som man brinner för!

Här invänder jag att om man jobbar så mycket kan man bränna ut sig. Men Alice protesterar glatt.

– Det är klart att man sliter ut sig om man måste göra allt. Men det måste man inte, förstår du.

Vi lever i en tid, menar hon, när vi erbjuds i det närmaste obegränsade antal val, 30 tv-kanaler och en pressbyrå full med härliga magasin. För att inte tala om alla fritidsaktiviteter.

– I vår tid räcker det inte att välja, man måste aktivt välja bort en massa saker. Jag har valt bort mängder för att kunna ägna mig åt det jag tycker är roligt. Tv tittar jag till exempel aldrig på, bortsett från Bolibompa med barnen. Och så har hon inga andra fritidsaktiviteter än sina barn och inget stort socialt umgänge. Tre nära vänner och familjen får räcka.

Så till alla som klagar över sitt livspussel, säger hon: Välj bort! Det är klart att sådant provocerar.

– Folk pratar om att de måste så mycket. Man måste inget alls. Det gynnar bara kommersiella syften. De vill ju att man ska välja, inte välja bort.

Att hon är så lycklig provocerar också. I varje fall att hon erkänner det. Och att det matchas av hennes lyckliga leende.

– Att jag är lycklig är inte samma sak som att jag söker lycka. Lycka är inget mål sig.

Hon samlar goda minnen och berättar om dem som förmåner, till exempel att få arbeta tillsammans med de fattigaste på jorden, som när hon var i Haiti. Att se sina barn sova kan också fylla henne med en känsla av lycka. Hon brukar faktiskt inventera sitt liv varje dag och skriva ner sådant som varit bra och som varit dåligt. Och så skriver hon ner sina drömmar och sina böner. Men hon ber aldrig till Gud om lycka.

– Jag övar ständigt upp min tacksamhet till Gud. Tack Gud, att jag varit frisk i dag, ber jag ofta. Varje kväll går jag igenom vad jag kan tacka honom för. Och när jag blir arg på någon eller besviken, då ber jag Sinnesrobönen. Du kan väl den?

Jag nickar och hon säger det är viktigt att kunna lämna och acceptera det man inte kan påverka. Det är bara man själv som blir lidande annars. Hon vill fokusera på det hon kan göra något åt.

– Ju mer jag övar upp min andlighet och relation till Gud, desto mer hjälp får jag på vägen.

Och så berättar hon om alla änglar hon mött som lyft henne när hon varit på väg att deppa. Det kan vara en okänd människa som säger något vänligt i förbifarten eller någon som tar sig tid att berätta något betydelsefull.

– Det händer ofta och visar att Gud är god. När jag lever i detta så får jag tid och kraft att göra det jag är bra på.

– Då får jag inte glömma att tacka, man kan träna sig i tacksamhet och tillit.

Man kan undra om det började med en barnatro i småländska bibelbältet. Jovisst, hon sprang runt i alla tre kyrkorna i lilla Horda. Tältmöten och söndagsskola i Filadelfia, miniorer och juniorer i Allianskyrkan och så konfirmation i Svenska kyrkan.

När hon berättar det här mörknar blicken, den enda gången under vårt samtal.

– Min barnatro var oerhört stark men var till 80 procent fruktansvärd, en tro på en straffande, vakande Gud. I Filadelfia såg man ständigt tecken på Jesu återkomst. Och jag var mest rädd för att inte få följa med.

Det värsta var att hon aldrig var säker på vad man skulle göra för att duga. Det var så förvirrande och det tog mycket energi för ett barn att försöka leva upp till något som hon inte riktigt visste vad det var.

– Man skulle vara snäll, snäll och snäll och hela tiden göra rätt. Och så be om förlåtelse för alla fel man gjort, om man nu kunde komma ihåg dem. Jag kunde göra vad som helst för att duga – falla på knä, låtsas tala i tungor och vara fylld av den helige Ande. Hon skrattar vid minnet. Hon kan skämta om det i dag och tänka på hur illa det kan gå i all välvilja.

– Men är det något som fortfarande skrämmer mig så är det homogena grupper. Liktänkande är inte sunt i något sammanhang. Jag tror på debatt och diskussion. Hellre bråk och konflikt.

Alice är övertygad om mångfaldens fördelar framför enfalden. I mångfalden finns plats för de annorlunda. Genom sin hudfärg var hon själv lite annorlunda men det har aldrig varit till hennes nackdel. Tvärtom fick hon som barn ständigt höra hur fantastisk hon var.

– Jag har alltid dragits till dem som inte är som alla andra. Jag var aldrig mobbad men jag hängde med de mobbade. Hos de annorlunda blir man accepterad. Det ger frihet.

En sådan frihet tycker hon sig också se hos äldre människor. De har släppt mycket av det som förväntas av en, säger vad de tycker och tar inte tid för att bara säga det som passar sig. Livet är kort och de har inte tid att spela teater.

– Så vill jag också leva mitt liv. Och jag utsätter mig ibland för tanken: Skulle jag leva som jag gör nu om jag visste att jag bara hade ett halvår kvar? Om jag inte kan svara ja på det måste jag överväga att ändra mig.

– Somliga tycker att jag har så jobbiga tankar. Inte alls, utbrister hon och tar tag i min arm så jag inte missar när hon utvecklar sin strategi.

Eftersom hon övar på att vara här och nu så kan hon fokusera på det hon gör och få framgång i det. Hon sitter aldrig på möten och tänker på vad hon gjorde förut eller vad hon ska göra senare.

– Man träffar hela tiden människor som är någon annanstans. Jag tänker att det är högmod att inte ta vara på sitt liv. De flesta människor på jorden lever fjärran från det liv vi lever. De kämpar för att överleva och så är det vi som inte mår bra.

Om inte detta räcker för att provocera så har hon mer att komma med. Hon tror på offer och att offer ska kännas. Hon har halverat sin lön ett par gånger för att få göra det hon brinner för.

– Är det inte komiskt att folk inte kan förstå det? Att de blir så provocerade. Vi är överens om att offer är en väsentlig del av det kristna livet men att vi har vant oss vid att ha det bekvämt.

– För mig som kristen är offer en glädje.

Och med glimten i ögat säger hon att nu för tiden är det inte bara Jesu återkomst vi talar för lite om i kyrkorna – utan även offer. Det är girighet att inte vilja tala om offer, anser hon.

Nu börjar döttrarna bli gamla nog för att börja i söndagsskolan. Hon vill ge sina barn den kulturhistorien för att förstå det svenska samhället.

– Men det viktigaste är andligheten. Jag vill att mina barn ska få fler perspektiv på tro och bön och tillit. Söndagsskolan kan hjälpa till med berättelserna om Jesus. Det är en gåva vi kan ge våra barn.