Allt fler skriver sin livshistoria

Vissa skriver för att låta barn och barnbarn förstå hur det var förr. Andra skriver för att bearbeta jobbiga saker som hänt. Under sina 21 år som redaktör, förläggare och förlagschef på Libris fick Inger Lundin läsa många livsberättelser, som ofta bottnade i dramatiska händelser. I dag jobbar hon som frilansredaktör och skrivarcoach – och håller bland annat kurser i konsten att skriva sin livsberättelse. Något som blir allt mer populärt och efterfrågat.

Lusten att skriva och berätta om sitt liv, vad bottnar den i?

– Ja det har jag själv undrat ibland. För många tror jag att skrivandet blir ett sätt att förstå sig själv och kanske skapa mening i det som verkar meningslöst. Kanske kan det man gått igenom ge insikt och uppmuntra någon annan, säger Inger Lundin.

Den här kategorin skribenter brukar vara i alla åldrar. Men så har vi de som kommit upp lite i åren, som passerat 60, och kanske har gått i pension eller börjat trappa ner.

– I den här åldern brukar många känna att man vill lämna något efter sig. Barnbarnen kanske har frågat hur det var när man var liten. Eller så har man rensat i vindsförråd och dödsbo hos sina egna föräldrar och undrat varför man inte frågade mer.

Det har hon själv upplevt, Inger Lundin, när hon gick igenom förråden efter sin mammas bortgång.

– Mamma hade en liten anteckningsbok där hon skrev för hand, små berättelser och teckningar, som berättade om det vardagliga livet. Och jag tycker att det är en helt fantastisk skatt att få ha kvar, säger Inger.

Ja det måste verkligen inte vara dramatik för att det ska uppskattas av läsaren. Många gånger är det enkla berättelser från vardagen som kan vara de mest intressanta, menar Inger.

Har du några goda råd till den som vill skriva om sitt liv?

– Tänk igenom varför du vill skriva. Vad är det viktigaste du vill berätta? Och vem vill du skriva för? Det kan såklart ändras med tiden, men det är bra att ha med sig från början om du skriver för dina barnbarn eller om du skriver för att förstå dig själv och det du gått igenom. Båda svaren är bra men de gör helt olika saker med berättelsen.

Ett annat bra råd för att komma igång med skrivandet är att skapa struktur genom en enkel disposition.

– Se det som en färdplan för skrivandet. Plocka ut de viktigaste händelserna, gör några stolpar.

I bland när man skriver om jobbiga saker som hänt ställs man också inför att berätta om människor inte behandlat dig på ett bra sätt. Hur gör man då? Är det okej att utlämna andra människor i sin berättelse?

– Det kan vara bra att börja med att skriva en egen, personlig version där du tar med allt utan censur. ”Så här upplevde jag det.” Men innan du går vidare och lämnar ifrån dig det du har skrivit kan det vara bra att titta igenom det tillsammans med någon annan som kan hjälpa dig att ta ställning till om du behöver ändra något, säger Inger Lundin.

Något som hon ofta lyfter fram på sina skrivarkurser är detaljerna. Var medveten om detaljerna och använd dem. Det är bättre att tala om att mamma bakade "hallonsnittar" än att hon bakade "kakor".

– Var medveten om sinnesintryck, om lukt, smak och känsel, råder Inger.

Sedan var det då det här med jantelagen. Är det inte många livsberättelser som riskerar att aldrig bli nedskrivna eftersom man inte tror sig om att kunna skriva eller om att ha något att berätta som andra bryr sig om?

– Jag brukar säga, skriv för din egen skull. Se skrivandet som ett sätt att förstå det du har varit med om, det är helt oslagbart! Och den närmaste familjen är oftast så tacksam. Det till synes obetydliga är ofta det mest fascinerande. Lite felstavat gör ingenting, det måste inte vara rätt, säger Inger.

Och när man väl har skrivit färdigt är det inte omöjligt att det faktiskt blev riktigt, riktigt bra. Kanske till och med något som andra än min närmaste familj kan vara intresserade av att läsa. Har man varit med om dramatiska livshändelser ska man absolut prova att skicka in sitt manus till ett förlag, menar Inger.

– Det är jättesvårt att bli utgiven, men samtidigt händer det, och vad är det som säger att det inte skulle hända just dig?

Ett tips är att kolla runt bland förlagen och ta hänsyn till vad de brukar ge ut för typ av böcker innan du skickar ditt manus. Ett annat tips är att bearbeta och redigera så mycket som möjligt så att det ser snyggt ut.

Vi lever också i en tid när det är lättare än någonsin att ge ut en bok helt på egen hand. Man kan välja att publicera sitt material som en e-bok eller ta med sig sitt manus på ett USB-minne till ett tryckeri och be om hjälp att göra 100 exemplar.

– Det finns också företag som hjälper den som vill ge ut själv. Många av dem kan erbjuda olika typer av service, som till exempel korrekturläsning och formgivning av omslag. Sök på nätet så hittar du många alternativ, säger Inger Lundin.