Ann-Britt hittade sin livskamrat livlös vid traktorn

En mörk vårkväll hittar Ann-Britt Karlsson mannen i sitt liv död bakom traktorn. Chocken sveper genom hela hennes kropp. Men mitt i sorgen får hon ändå uppleva att hon vilar i Guds goda händer.

Horda

Vi möts i ett nära samtal om livet och döden. För Ann-Britt Karlsson är döden en naturlig del av livet. Hon jobbar natt på covidavdelningen på Värnamo sjukhus, hon har sett människor kämpa för sina liv och hon har mött anhöriga som är helt oförberedda på sorgens tsunami. För vem kan egentligen förbereda sig?

– Att mina föräldrar dog var väntat, det var naturligt. Men att mista min Claes vid så tidig ålder, det var jag absolut inte beredd på. Därför vill jag dela med mig av det jag har lärt mig till andra, säger Ann-Britt.

Hon sträcker fram boken som hon precis skrivit: I goda händer – Himlafesten. På försättsbladet har hon skickat med sitt allra viktigaste råd, handskrivet i bläck:

– “Ta vara på dagen i dag”. Jag hade ingen aning om att Claes och jag åt vår sista måltid tillsammans, säger Ann-Britt.

Men låt oss bläddra tillbaka och börja historien från början. Ann-Britt växte upp i det hon själv beskriver som “familjen annorlunda”. Mamma förvärvsarbetade och försörjde familjen, pappa var hemmaman.

– Och det var inte vanligt i slutet av 1950-talet. Nu som vuxen kan jag se att det format mig att bli starkare, att våga vara mig själv och att våga ta mig an utmaningar som inte alla vågar ge sig in på, säger Ann-Britt.

Pappa Jonas led av psykisk ohälsa som gjorde honom allt mer arbetsoförmögen under åren. I stället var det mamma Dalia som tog sin cykel på kvällen och gav sig av in till Horda där hon jobbade natt på ett vårdhem.

– Men pappa tog hand om mig, han kokade gröten när mamma kom hem på morgonen och vi åt frukost tillsammans, berättar Ann-Britt.

Några syskon fick hon aldrig, däremot fick hon all kärlek av sina föräldrar. Hon upptäckte också tidigt kärleken från Gud när hon började i söndagsskolan och fick lära sig sången: “Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär.”

– Det lilla lammet har jag identifierat mig med hela livet. Speciellt när jag var i femårsåldern och pappa behövde sjukhusvård för sin psykiska ohälsa. Då fick jag vara hos mormor och morfar när mamma skulle jobba och det är klart att det gungade lite då, men jag hade ändå min trygghet. Jag var i goda händer.

Att människans bild av Gud kan präglas av den relation du har till din pappa, det är något som Ann-Britt ibland funderat på.

– Och då borde jag ju ha en bild av en svag Gud, men nej. När jag lade min lilla hand i pappas stora hand så kände jag mig väldigt trygg. Trots den svaghet som pappas liv kantades av så lyckades han förmedla trygghet till mig. Jag är trygg, även om det blåser och stormar.

Ann-Britt utbildade sig till undersköterska, gick bibelskola och jobbade under många år som evangelist i Västergötland. Hon hann också med ett år som volontär i Israel, men bestämde sig för att återvända till Horda.

– Pappa var inlagd på sjukhus i Jönköping, han hade blivit lungsjuk och behövde syrgasbehandling i fortsättningen. Och då blev det självklart för mig att stanna kvar hemma som anhörigvårdare för pappa, berättar Ann-Britt.

De fick två år tillsammans; fina, lyckliga år. Och när mamma Dalia senare i livet fick vårdbehov var det lika självklart för Ann-Britt att också bli hennes anhörigvårdare i hemmet.

– Men så dök ju Claes upp där, säger Ann-Britt och ler.

Hennes goda vänner från Smålandsstenar berättade om en ny man som kommit till deras församling.

– De tyckte att vi borde träffas och jag bara skrattade. Har de öppnat äktenskapsförmedling nu!

Men vännerna tog med sig Claes och åkte hem till Ann-Britt på ett besök.

– Och jag tyckte att han var ganska spännande. Han behövde hjälp med nya gardiner så jag tog på mig att hjälpa honom med det. Vi fick 15 år tillsammans och de sex sista åren var han min granne, berättar Ann-Britt.

När hon berättar om Claes så kallar hon honom för “mannen i sitt liv”.

– Vi blev aldrig gifta, han kände inte att han klarade av ett äktenskap, men vi delade vardagen tillsammans. Vi delade det mesta, utom den äktenskapliga gemenskapen, säger Ann-Britt.

Det var en ovanlig relation men den handlade i allra högsta grad om kärlek. Claes och Ann-Britt hjälptes åt i stort som smått, han stöttade och hjälpte henne ta hand om sin mamma, de hjälptes åt praktiskt, och när mamma Dalia flyttade hem till himlen var det Claes och Ann-Britt som tillsammans sjösatte drömmen om Skördefältet, en vinbärsodling där Ann-Britt tar vara på allt som naturen har att ge; syltar och saftar och säljer sina produkter på olika hantverksmässor och i Reko-ring (en form av lokal direkthandel mellan småskaliga producenter).

– Claes uppmuntrade mig, inte bara genom ord utan genom sättet att vara, sättet som han sa saker. Han var sprallig, glad och humoristisk. Man bara lyftes upp. Man brukar ju säga att ett gott skratt förlänger livet, och då har Claes bidragit till att mitt liv blir väldigt långt.

Ann-Britt ler.

Men hade du inte önskat att det blivit mer, att ni verkligen hade fått dela hela livet?

– Jo, men jag är tacksam för det vi hade, för det vi fick. Tacksamheten är större för att han ändå fanns i mitt liv, säger Ann-Britt.

De fick femton år tillsammans. Och att det skulle vara deras sista gemensamma måltid den där eftermiddagen, den 15 mars 2014, det hade hon ingen aning om. Claes gav sig iväg för att hämta ved med traktorn, Ann-Britt åkte iväg på ett möte och kom hem sent, när det redan var becksvart ute.

– Jag hade förväntat mig att det skulle lysa i båda husen, men det var alldeles mörkt. Och när jag ringde Claes fick jag inget svar, så jag tog med mig hunden i bilen och åkte dit jag visste att han var.

Tankarna malde; hade han fått slut på bränsle i traktorn? Hade han skadat sig, låg han någonstans och förblödde? Och hur skulle hon hitta honom i mörkret? Det syns inget spår av traktorn där Ann-Britt förväntade sig att han skulle vara, så hon söker hjälp hos grannar längre bort i skogen. Polis larmas, Ann-Britt kontaktar fastighetsägaren där Claes blivit lovad att hämta ved, och nu får de mer exakt besked om var de kan leta.

Nu går det snabbt, Ann-Britt är först framme vid traktorn, men polisen med ficklampa är den som upptäcker kroppen. Där ligger Claes på rygg över fästet mellan kärran och traktorn. Senare när pusselbitarna lagts på plats står det klart att Claes fått ett slag med vinschen mot huvudet som fått honom att falla så olyckligt att han brutit nacken.

– Det var ändå en tröst att veta att hans död var ögonblicklig. Han slapp lida.

I boken beskriver Ann-Britt med smärtsam tydlighet den omedelbara känsla som väller över henne:

“Jag är föräldralös.

Jag har varken syskon eller barn.

Jag har ingen livskamrat.

Jag är ensam.”

Men mitt i chocken finns också insikten: “Jag vet att Gud aldrig överger mig. Jag vilar i goda händer.”

– I mitt arbete möter jag ju döden allt som oftast. Och jag har märkt att den som inte har pratat om döden alls får det extra svårt när döden kommer plötsligt. Allt det där man inte har pratat färdigt om eller inte pratat om alls. Hur ville han ha det? För dem som pratat igenom det praktiska blir det lite lättare att möta döden. Sorgen är densamma, men det underlättar, säger Ann-Britt.

Claes och hon hade pratat. Hon visste till exempel att Claes ville bli kremerad. En annan pusselbit var himlafesten. När Ann-Britt miste sin mamma några år tidigare sa Claes på väg till begravningen: Nu ska vi åka på himlafest.

– Det var inget uttryck någon av oss använt tidigare, men jag började suga på ordet. Det är en helt annan sak att åka på himlafest i stället för begravning. Så det var en av mina första tankar när jag förberedde för avsked med Claes: Han ska givetvis få en himlafest.

Avskedet blev ljust. När gästerna samlades i kyrkan spelades fågelsång från Claes favorit-cd.

– Claes älskade fåglar, och fåglar får en ju att höja blicken, säger Ann-Britt med ännu ett leende.

– Han har det så bra nu, det är jag tacksam för. Han är i himlen och där ska vi få mötas. Och det är klart att tankarna är mer i himlen nu än de var innan.

Boken I goda händer – Himlafesten släpptes på det egna förlaget Skördefältet, strax efter påsk. Men Ann-Britt har skrivit under flera år som ett sätt att bearbeta sorgen. Allra sist i boken ger hon praktisk vägledning till den som vill börja leva sitt liv tillsammans med Jesus – och delar med sig av 20 frågor om livet och döden. Frågor som man kan reflektera över enskilt eller i grupp.

– Bokreleasen gjorde jag digitalt i samarbete med Studieförbundet Bilda och de kan hjälpa till om man vill jobba vidare med de här frågorna i en bokcirkel, säger Ann-Britt.

Hon vill också uppmuntra andra som bearbetar sorg att skriva ner sin berättelse.

– Det händer något med oss när vi skriver ner våra tankar och känslor, det är gott för själen att få göra det.