Återträff för pastorer från Lidingö teologiska seminarium

Avgångsklassen 1967 från dåvarande Lidingö teologiska seminarium har träffats regelbundet vart femte år. Träffen under sommaren 2017 var bara en i raden av många möten­.

– Nu bestämde vi att vi bara ska vänta i tre år tills vi ses nästa gång. Tiden krymper och det är bäst att ta vara på den. Vi vill ju träffas så länge vi lever! säger Håkan Persson och skrattar.

Under studieåren var de en klass med ganska spridda åsikter och uppfattningar, både politiskt och teologiskt. Men det var ett sammansvetsat gäng. Sista året på skolan blev Håkan något av den sammanhållande länken i klassen och det ansvaret har han behållit under åren.

– Vi kände ett behov av att fortsätta träffas. I början var det bara vi i klassen men sedan har vi tagit med våra respektive, och det har varit stimulerande möten, säger Håkan.

Nu senast möttes de på Fläm­slätts stiftsgård utanför Skara, nästan hela gänget.

– En av våra kamrater har fått flytta hem så vi var en lite decimerad skara, säger Håkan.

Men precis som alla tidigare klassåterträffar har kärnan varit­ gemenskapen, hur man har haft det på sina olika platser runt om i landet och hur man tacklat yrkesrollen­.

– De senare åren har vi också gjort andra reflektioner. Vad har de här tjänsterna gjort med oss som människor? Många av oss har upplevt förlust av närstående och man har gått igenom andra prövningar och svårigheter. Det är gott att få dela sådant lite djupare­, säger Håkan.

Lennart Helldén instämmer:

– Vi har följt varandra genom livet och gjort väldigt många erfarenheter som vi har delat med varandra. De flesta av oss har fått revidera verklighetsuppfattningen eftersom livet har lärt oss väldigt mycket, säger Lennart.

Under de här 50 åren har de allra flesta varit kvar i någon slags pastorstjänst inom Svenska missionsförbundet (nuvarande Equmeniakyrkan) men några har gått vidare till Svenska kyrkan som präster. En av dem är Jan Piscator. Och för honom kändes det minst lika viktigt att fortsätta träffa sina gamla pastorskollegor.

– Jag jobbade som missionspastor i 12 år men som präst inom Svenska kyrkan i 30 år. Att jag efter så lång tid har så starka band med mina gamla kollegor är väl på sätt och vis märkligt, men vi har haft Bibeln, den personliga­ tron och den personliga upp­levelsen som gemensam grund. Gud kom oss nära i kallelsen, säger­ Jan.

Han är 74 år i dag men predikar fortfarande varannan söndag i Grums pastorat, i gamla­ väckelsebygder­ för Svenska missionsförbundet.­

Några ur klassen har också valt andra yrkesbanor. Lennart är en av dem. Han omskolade sig till samtalsterapeut efter 10 år som pastor.

– Sedan jobbade jag 30 år som legitimerad psykoterapeut inom S:t Lukasstiftelsen och även med personalvård inom Missionskyrkan. Mitt arbete har handlat om relationer, varaktiga relationer, och den kontinuitet vi haft i den här gruppen där vi mött varandras personliga liv och förändringar har betytt mycket, säger Lennart.

50 år efter pastorsordinationen – blev det som ni hade tänkt er?

Håkan konstaterar att mycket har förändrats under åren, både i samhället och inom kyrkan. Det är på många sätt en helt annan verklighet i dag.

Samfundskartan har ritats om. Nyblivna pastorer i dag har ofta tillgång till mentorer och coachning, själv hamnade han som nyutexaminerad i ett missionshus i Skillinge utan varken varmvatten eller toalett, men eftersom han är praktiskt lagd fixade han det själv.

– Ibland kan man känna ett visst främlingskap i nutid, både vad gäller värderingar i samhället och i gudstjänstliv. Förr var det mer givet hur det skulle vara. I dag är det mycket som flyter, kan man tycka, säger Håkan.

Har ni några råd till andra nyblivna­ pastorer? Kanske kan det vara en god idé att fortsätta träffa sina klasskamrater?

– Absolut, menar Håkan. När jag åkte hem från träffen i somras kände jag mig inspirerad och uppbyggd. Vi har mognat ganska bra!

Gabriella Mellergårdh