”Att ingen vill komma på en medmänniskas begravning är så djupt ovärdigt”

Ensambegravningar blir allt vanligare. När Rebecca Krus, som sjungit på många begravningar, hörde talas om detta startade hon gruppen ”Du går icke ensam”.

Hittills har nätverket medverkat med sång, musik eller bara närvaro på begravningar som annars skulle ha varit helt folktomma.

Rebecca Krus, 53, har haft en intensiv dag på jobbet när vi möts i centrala Stockholm. Det är rusningstid och människor trängs med oss på trottoaren. Det är lätt att bli anonym i vimlet.

Rebecca ger ett varmt och energiskt intryck när hon börjar berätta om sitt engagemang för att människor inte ska behöva begravas ensamma. Ett problem som vuxit i Sverige under de senaste åren.

– Det är någonting i mig som gör att det känns fullständigt ovärdigt. Alla människor förtjänar att någon sörjer deras bortgång. För mig är det en existentiell fråga om värdighet och människovärde, säger hon.

Genom åren har Rebecca Krus sjungit på ett stort antal begravningar och det var under ett samtal med en god vän som är kyrkomusiker som hon fick upp ögonen för problematiken med begravningar utan deltagare.

– Vi skulle ses och fika och då berättade han att han kommit direkt från en ensambegravning. Jag blev chockad när han beskrev att det har blivit så pass vanligt i dag att människor begravs helt utan anhöriga och gäster.

– Jag har ju själv sjungit på bland annat bröllop och begravningar sedan jag var liten och började fundera på om det fanns något man skulle kunna göra för att förändra situationen.

Rebecca Krus konstaterade att hon har ett stort nätverk av musikervänner, så hon samlade ihop en liten Facebookgrupp och efterlyste människor som kunde komma för att sjunga eller spela gratis på ensambegravningar.

– Vi är ju många som håller på med musik, så gruppen växte snabbt och snart frågade andra om gruppen bara var till för oss som kunde sjunga och spela.

– Jag konstaterade att man självklart kan läsa en dikt eller bara sitta i bänken och medverka även på så sätt under begravningen, fortsätter Rebecca Krus.

Med tiden fångade olika medier också upp fenomenet och gruppen fortsatte växa. Nu är de över 4 000 medlemmar.

Rebecca berättar att de nyligen kunnat se en tillströmning av nya medlemmar efter att nätverket nämnts i Filip och Fredriks podcast.

– Vi märker att det finns ett stort intresse för det här. Ensamhet är en stort nationellt problem i Sverige och väldigt många hör av sig och vill engagera sig. Men sedan får vi också en del kommentarer från människor som är kritiska.

Vad består kritiken i?

– Vissa menar att personen som ska begravas kanske var elak och därför förtjänar att begravas ensam. Andra undrar hur vi kan veta att den som ska begravas egentligen inte ville begravas själv eller varför vi sjunger för någon som ändå inte kan höra.

– Men jag menar att det är ett misslyckande för oss som samhälle när människor går till den sista vilan utan att någon lägger märke till det och sörjer att ett liv har tagit slut.

Rebecca Krus berättar att hon ibland också möter synpunkten att hon i stället borde starta en grupp som arbetar proaktivt för att möta de ensamma människorna medan de fortfarande är i livet.

– Då brukar jag svara att jag håller med om att det är en jättebra idé och uppmuntra den som hör av sig att starta ett sådant initiativ. Vi behöver alla goda krafter som vill motverka isolering och ensamhet.

Hon berättar med allvar i rösten om att hon själv hade föreställningar om vilka människor som begravs ensamma. Hon trodde att det nästan uteslutande handlade om äldre. Men här finns också människor som kämpat med missbruk eller psykisk ohälsa. Hon har även hört talas om på flera fall där nyanlända som fått utvisningsbeslut valt att avsluta sina liv.

– Både präster och begravningsentreprenörer gör ett jättejobb, ofta ett riktigt detektivarbete, för att försöka hitta anhöriga. Men när det inte går känns det väldigt fint att få vara där och sjunga eller på annat sätt visa sin respekt och sitt deltagande.

Rebecca Krus är tydlig med att nätverket inte har som ambition att försöka ersätta kyrkomusikern, prästen eller de andra som arbetar professionellt vid en begravning. Däremot konstaterar hon att de ofta får positiv respons från de anställda.

– Ofta känner de att det är skönt att någon är på plats. Någon som är där frivilligt och som kanske kan sjunga med i sångerna och att inte bänkarna behöver stå tomma vid ett sådant här tillfälle.

Hittills har nätverket ”Du går icke ensam” fått spridda förfrågningar och varit på plats vid begravningar i olika delar av landet. Men man skulle vilja nå ut bredare och hoppas att fler begravningsentreprenörer och präster ska få upp ögonen för att de finns.

– Den här problematiken är störst i storstäderna. Men ensamheten finns så klart överallt och vi har medlemmar över hela landet som är beredda att finnas till hands när vi behövs, säger Rebecca Krus.

Vilka är det som engagerar sig för detta?

– Det är väldigt blandat. I gruppen finns både unga och äldre. Den enda gemensamma nämnaren är att man inte känner sig bekväm med tanken på att så många människor i Sverige i dag begravs ensamma.

Rebecca Krus konstaterar att ensamhet är ett stigma i samhället och tror att många som saknar anhöriga kanske lever med en skräck att tvingas begravas utan att någon är på plats.

– Där hoppas jag att vi ska sprida hopp. Om man hör talas om att vi finns kanske man kan finna tröst i att kanske vi kommer.

– Alla människor har ju bidragit till den samlade mänskligheten. Det måste också märkas att den här personen har lämnat oss. Att ingen enda vill komma på en medmänniskas begravning är så djupt ovärdigt. Det är inte det samhället jag vill ha och jag tycker att vi behöver prata om det. Kanske kan vi alla hjälpas åt att öppna oss lite mer. Att titta upp och möta varandra där vi är, säger hon.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.