Åttabarnsfamiljen som vill sätta tron i centrum

De bor i en lägenhet på hundra kvadrat, äger ingen bil och har åtta barn. Andreas och Hildegunn Johansson ifrågasätts ibland för sin livsstil, men vill själva uppmuntra fler att satsa på ett rikt familjeliv.

– Det mesta handlar om prioritering, konstaterar Andreas Johansson.

Det är eftermiddag och skolbarnen är på ingång när Dagen ringer på hos familjen Johansson i Solna. På vardagarna har mamma Hildegunn och de fyra yngsta barnen fyrarummaren för sig själva några timmar, innan storasyskonen och pappa Andreas trillar in, lagom till mellis.

– Vi brukar passa på att plocka undan lite innan de andra kommer hem, säger Hildegunn när vi kommenterar den goda ordningen i hemmet.

– Nu är det bara tågbanan kvar, tidigare i dag har vi haft fler grejer framme här. När man bor på en begränsad yta funkar det bättre om allt är på sin givna plats när det inte används.

Det är en regel som är lätt att förstå. När familjens alla tio medlemmar är här, plus vi två gäster, finns inte mycket “döyta”. Tvärtom är de hundra kvadratmetrarna nu helt fyllda av liv; blickar och nyfikna frågor som riktas mot oss främlingar, ordströmmar från flera håll samtidigt och ett plötsligt skrik från minstingen som slagit hakan i golvet. Mamma Hildegunn får avbryta kaffebryggningen för att gå fram och plocka upp honom. Annars känns det förvånansvärt lugnt och rofyllt för att vara mellanmålstid hos en familj med åtta barn, där den äldsta är tolv år.

Andreas och Hildegunn flyttade in i lägenheten strax norr om Stockholm för tolv år sedan – då med en första liten dotter. Att de skulle få ytterligare sju småttingar var något de varken trodde eller planerade för. Även om Hildegunn växte upp med sex syskon och Andreas tre, har det aldrig varit ett självändamål att komma upp i ett visst antal.

– Vi visste ju inte hur många barn vi kunde få, vi tänkte väl att vi skulle ha plats för någon gäst här också, säger Andreas som just hängt av sig jackan och kommit in i köket.

– Men att få ge syskon till våra barn, det ville vi! Vi vet ju själva hur fint det är att ha det när man växer upp, säger Hildegunn medan hon fortsätter att brygga kaffe, nu med Koraldius, fem månader, på armen.

– Om vi till exempel skulle ha ett större hus så småningom, tänker jag inte att det är för att alla ska ha egna rum. Jag delade alltid rum med mina systrar och kom ihåg våra värdefulla kvällssamtal, och hur skönt det var att slippa sova ensam. Då skulle jag hellre vilja att vi hade fler utrymmen för till exempel lego och annan lek.

Hon får medhåll från sin make, som tar över bebisen till sin famn i stället.

– Hittills funkar det bra här, men åtta tonåringar kan nog bli lite jobbigt. Samtidigt, om vi flyttar till hus måste vi köpa bilar och mycket annat – det blir en helt annan livsstil! konstaterar han.

Makarna Johansson hoppas att deras livsval kan få inspirera fler att våga satsa på en stor familj. Enligt dem handlar mycket om prioritering. Det är lätt att följa de tillfälliga normer som samhället presenterar. Som kristen bör man tänka annorlunda, kanske genom att välja bort något av sin bekvämlig­het, för andra värden, menar de, som båda valt att vara hemma mycket med sina barn fram till dess att skolan börjat. Andreas jobbar just nu deltid på en redovisningsbyrå, och är även präst inom Missionsprovinsen. Hildegunn är framför allt hemmamamma, men arbetar emellanåt i kundservice på en bank.

– Jag tror faktiskt att mycket handlar om grupptryck. En del säger också att man inte har råd. Men det mesta handlar om prioritering. Vad lägger man pengarna på? Är det mer värt att jobba mycket och barnen går långa dagar på förskola och fritids? Nej, det tror jag inte, säger Andreas.

– Det handlar också om vilka värderingar man vill skicka med sina barn. Det är vi föräldrar som har ansvaret där, inte förskolan.

Och sina värderingar förmedlar Hildegunn och Andreas bland annat genom att samla barnen till morgontankar, middagstankar och aftontankar, som kommit att bli en rutin för familjen. Där är det bibelordet och bönen som står i fokus. På morgonen tar de hjälp av en andaktsbok för barn (just nu är det “Glädjehopp” som ligger redo i köket), vid middagstid läser de ett bibelkapitel och går en runda för att höra hur alla haft det under dagen. Kvällen bjuder sedan på den mest gedigna samlingen; då läser man ett stycke ur Bibeln, sjunger ett par psalmer, läser ur Luthers katekes och ber tillsammans. Än så länge är alla barn med på noterna. Det blir en fin stund innan läggdags, menar pappa Andreas.

– Vi har kört samma upplägg i alla år, det blir en god vana. Vi brukar samlas inne i småbarnens rum, innan de tre stora går över till sig och de små ska sova.

– Här hemma vill vi ha Jesus i centrum, och då bör det synas i våra vanor och i det vi gör.

På söndagarna är det tåg till kyrkan som gäller, antingen Pauluskapellet i Uppsala, där Andreas predikar med jämna mellanrum, eller till en mer närbelägen gudstjänst.

– Även det blir en förebild, en god rutin.

Fikat på det stora köksbordet är hembakt och treåriga Namelia hjälper till att duka assietter. Vid denna första anblick tycks flerbarnslivet flyta på som en klar och porlande bäck. Men så är det naturligtvis inte alltid, det intygar både Hildegunn och Andreas. Barnen är olika personligheter, precis som alla barn, och kräver sitt utrymme, har sina trotsperioder, och ryker ihop emellanåt, precis som andra syskon. Men fördelarna med många barn är många – man har till exempel alltid någon att leka med. På helgerna krävs inget jagande efter kompisar – de finns redan att tillgå.

– Om Cruselius vill gå ner och spela fotboll på innergården och inte får med sig Silvinus, så kan han fråga Jouvelinus eller någon av de andra, tar Hildegunn som exempel.

Men innan vi fikar vidare av blåbärsrutorna och chokladbollarna måste vi stanna upp vid barnens ovanliga tilltalsnamn. Att de är unika är ingen tillfällighet. Om det sedan har att göra med att pappan har ett av Sveriges vanligaste namn, eller om det blev en rolig utmaning att komma på namn som ingen annan heter, är oklart. Det började med Deminta som med sina tolv år är äldst, sen fortsatte det som följer:

Rubine, 11, Silvinus, 9, Cruselius, 6, Jouvelinus, 5, Namelia, 3, Meraldius, 2 och Koraldius, snart ett halvår.

Vad tycker barnen själva om sina ovanliga namn? Nioåriga Silvinus tycker det är “ganska roligt”:

– Då är det ingen annan i klassen som heter samma sak. I så fall måste man ju ha en bokstav efter, så man vet vem man menar.

– Och jag brukar kallas för Crusse, men jag gillar bäst när de säger hela mitt namn, konstaterar sexåringen och hugger in på sin andra chokladboll.

Familjen är vana vid att folk tittar åt deras håll när de är ute på promenader tillsammans. De vuxna skrattar när de berättar hur de flera gånger sett hur förbipasserande räknat tyst för sig själva när de passerat. Ibland när Hildegunn är ute med de fyra yngsta barnen kan hon få reaktioner på att hon har många barn.

– De skulle bara veta hur många jag egentligen har, säger hon och ler.

– Du har ju också fått höra från familjer som har ett barn, att de är trötta och inte förstår hur vi orkar med så många. Men på flera sätt tycker vi att det är lättare med många, säger Andreas vänd mot sin hustru.

Vad skulle ni säga är den största utmaningen med många barn?

– Kanske att man känner att man inte hinner med alla och att det kan var svårt att veta vem som behöver mig mest just nu. Det är svårt att fördela sin tid och räcka till, säger Hildegunn efter en längre betänketid.

– Och jag hinner inte läsa alla mina böcker! säger Andreas skämtsamt.

När någon undrar om det är sista barnet som kommit, eller om de ska ha fler, har pappa Andreas ett standardsvar:

– “Det vet man aldrig”, brukar jag säga.

– Men vad det handlar om är att barn är en Guds gåva. De ger oss så mycket. När man får barn blir saker runt omkring mindre betydelsefullt. Jag funderar ibland på varför inte fler har många barn? Varför stannar de flesta just vid två, tre eller fyra?

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.