Björn Wiman: I dag känner jag “ja, han är uppstånden”

När Björn Wiman år 2001 började jobba på Expressen ansågs det i journalistkretsar ”supertöntigt” att över huvud taget erkänna ett intresse för religiösa frågor. I dag är han kulturchef på Dagens Nyheter. Och bär själv ett kors runt halsen.

För fem år sedan intervjuade jag Björn Wiman. Hans klimatbok Sent på jorden (Atlantis) hade just kommit ut och på hans initiativ möttes vi i Storkyrkan i Stockholm. Dit hade han under uppväxten åkt på söndagsutflykter med sin mamma; fascinerats av konsten och rummets rymd. Tidigt kände han också en dragning till det religiösa, berättade han. Däremot hade han inte landat i en tro: ”Jag har inte nått fram dit än, även om jag skulle önska att jag hade gjort det.”

Men sedan, i december förra året, skrev han en krönika i Dagens Nyheter om att han numera bär ett kors runt halsen, läser med i kyrkans trosbekännelse och tar nattvarden med vördnad.

Något verkar ha hänt.

När jag nu möter Björn Wiman på Dagens Nyheters redaktion är han lite jäktad. Han har för dagen hoppat in som redaktör, och ursäktar sig för att han inte är ”sitt mest kontemplativa jag”.

– Så, nu ska jag försöka varva ner lite, säger han och stänger dörren till sitt arbetsrum, slår sig ner i soffan.

Under 1950-talet var Dagens Nyheters spalter arena för det som brukar kallas för Tro- och vetandebatten. Påhejad av chefredaktören Herbert Tingsten gick filosofen Ingemar Hedenius till fräna angrepp mot den organiserade kristendomen och gjorde religionskritik till norm. När Björn Wiman för drygt tjugo år sedan började jobba som journalist på systertidningen Expressen, var det fortfarande så.

– Det ansågs supertöntigt att över huvud taget erkänna ett intresse för religiösa frågor, vilket var paradoxalt eftersom Björn Nilsson – en av tidningens tidigare mest prominenta skribenter – var katolik. Dessutom bestod halva Svenska Akademien av katoliker vid den här tiden.

– Jag tyckte redan då att man hade ett reducerande, och rätt barnsligt, sätt att se på kristen tro. Tack och lov har tidsandan förändrats!

Numera har varje kultursida minst en religiöst präglad skribent och tron avfärdas inte rutinmässigt som antiintellektuell. Björn Wiman tror att han själv kan ha bidragit till attitydskiftet.

– DN skriver om religion på ett sätt som vi inte gjorde för tio år sedan, vilket jag tycker har berikat vår journalistik. Egentligen har det inte varit ett aktivt beslut, utan något som vuxit fram organiskt. Det andliga intresset finns också på vår redaktion, människor påverkas ju av sin tid, säger Björn Wiman och nickar ut genom glasrutan som skiljer hans rum från övriga kulturavdelningen.

Hans eget andliga sökande har också intensifierats de senaste åren. Klimatboken som han skrev 2018 var i den bemärkelsen viktig: Inför klimatkrisen är den sekulära offentlighetens tolkningsram otillräcklig, menar han.

– Antingen försjunker man i cynism – eller tvingas leva i förljugenhet. Religionen har mycket bättre verktyg för att hantera den existentiella avgrunden som vi står inför. Hopp och nåd och ansvar har blivit viktiga begrepp i mitt existentiella förhållningssätt till världen, och i mitt vardagsliv.

Att Björn Wiman skulle närma sig religionen var dock långt ifrån självklart. Utgångspunkten är att han kommer från en sekulär släkt: Han beskriver sina morföräldrar som areligiösa och härmar hur de fräste varje gång religion kom på tal: ”Ha, sånt där tjafs, vidskepligheter, vad ska det vara bra för?” Inte heller hans föräldrar var troende.

– Jag blev inte döpt som barn och har alltid känt att det var rätt snålt av mina föräldrar, inte ens det kunde de kosta på sig. De fick ett barn, det barnet fick ett namn – jag har inte ens något mellannamn. Namnet har också en stavelse, och en betydelse. Jag har alltid tolkat oviljan att döpa mig som en oginhet från deras sida. Varför ville de inte släppa in mig i kyrkans gemenskap? Varför kunde de inte ge mig den omfamningen?

Björn Wiman är välartikulerad och pratglad, inte rädd för ögonkontakt, verkar trygg. Samtidigt säger han att han lever med en konstant känsla av att marken när som helst ska öppna sig för hans fötter, att någon han älskar ska dö eller bli sjuk. Känslan härleder han till en genomgripande förlust i barndomen: Han var knappt två år gammal när föräldrarna separerade och pappan försvann till en ny familj.

– Att bli bortvald av min pappa är en av mitt livs stora sorger, men i familjen har det aldrig behandlats som en svårighet eller smärtpunkt; ”det har väl inte varit så märkvärdigt med det”. Business as usual.

Hur har det påverkat dig att du separerades från din pappa, tror du?

Han tänker ett slag.

– Kanske har det gjort att jag tydligare sökt efter trygghet, en fadersfigur, efter någonting som kan ta emot mig och låta mig vila i sin famn …

– Ja, vem skulle det kunna vara? frågar Björn Wiman och vänder menande blicken mot skyn.

Som vuxen fick han en bättre kontakt med sin far, berättar han. När pappan drabbades av stroke, kastade Björn sig i bilen och körde från Stockholm till lasarettet i Mora. Precis när han skulle parkera såg han en sjukhushelikopter lyfta. Väl på avdelningen fick han veta att det var hans pappa som flugits akut till Uppsala.

– När jag berättade om det här för min fru skrattade jag lite galghumoristiskt och sa att det var ju typiskt. Då sa hon: ”Ja, det är lite sorgligt också. Det är så det alltid har varit för dig. Du har jagat honom och när du väl kommer fram, då försvinner han.”

– Men när han väl dog, då väntade han. Jag kom fram kvart i nio, sedan dog han kvart över nio. Då väntade han, det var helt uppenbart.

Även om Björn Wiman aldrig blev döpt som spädbarn, lät han själv döpa sig i samband med konfirmationen. Strax innan hade han sett den klassiska 1970-talsfilmen Jesus från Nasaret och blivit berörd. I ungefär samma veva började hans mamma läsa teologi.

– Hon hade någon form av gudsupplevelse – en vision där någon sa ”Följ mig, jag är livets ljus”. Efter det tänkte hon att hon skulle bli präst, men under studierna framkom det väl att hennes tro inte var så solid ändå. Biskopen i Stockholm tyckte inte det.

– Mamma har brottats med samma sak som jag: Att man, för att kalla sig kristen, behöver försanthålla vissa saker i ren empirisk mening. Men mamma kunde inte tro att Kristus återuppstod från de döda, hon kunde inte predika det inför andra människor.

Björn Wiman höll länge fast vid att hans egen tro inte var tillräcklig, att han inte kvalade in bland de kristna. Vändpunkten skulle komma i samband med ett författarbesök i Linköpings domkyrka. Det var mitt i vintern och en tung tid rent privat för Björn Wiman. Han var där för att tala om sin klimatbok, och strax före boksamtalet fick han en rundvisning av kyrkan av Martin Modéus, som då var biskop i Linköping.

– När vi gick runt där bland koren berättade jag för honom att jag inte kommit fram till en tro än. Och då sa han, med en otrolig självklarhet: ”Jag tror inte att du behöver se det så binärt. Du är här nu, och det räcker.”

– Det var väldigt befriande att inse att tron inte är en on eller off-knapp, utan ett förhållningssätt till världen. Och en muskel, som måste tränas. Annars förtvinar den.

Av just den anledningen gör Björn Wiman nu saker som tidigare för honom framstod som fåniga, berättar han.

– Om jag läser med i trosbekännelsen eller hälsar min bänkgranne med Guds frid, kommer jag med i en gemenskap, har jag märkt. Tron är performativ – den skapas genom görandet, genom själva uttalandet av orden.

Sedan två år tillbaka firar han också påsk i kyrkan.

– Det är så vackert när det kala altarbordet dukas på påskdagen. Och så säger prästen tre gånger: Kristus är uppstånden!

– För några år sedan hade känts fel för mig att stämma in i de orden, men nu har jag gjort det och känner: Ja, han är uppstånden!

Jag frågar Björn Wiman om korset som han bär, det som han nämnde i sin krönika i fjol. Han plockar fram det ur t-shirtlinningen – ett Franciskuskors i silver – och skiner upp.

– Jag såg det i en butik i Assisi för fyra somrar sen och kände direkt: Ett sånt där skulle jag vilja ha! Det var något som kallade på mig.

– Man kan ju undra varför jag har ett kors, frågar han sedan och svarar själv:

– Jo, för att jag blir glad när jag ser det, det är inte svårare än så.

– Sedan kan man formulera det mer högtravande: Att det påminner mig om att det finns saker som är heliga och rättfärdiga i världen.

I din krönika skrev du att man inte kan kräva att Gud ska visa sitt ansikte för en. Men har Gud visat sig för dig på något sätt?

– Ja, det måste jag säga. I dag kan jag se vardagen på ett fördjupat sätt – ett sätt som jag inte upplevde för tio år sedan. Det kan vara banala saker; jag kan bli väldigt berörd av människor jag ser på tunnelbanan eller ute på gatan och tycker om att fantisera om vilka de är och vad de tänker på.

– Det låter ju storvulet, men på det sättet finns väl Gud i allt? Bara man får rätt skärva i ögat. En lins som förändrar världen och ger den djupare mening. På det sättet är vi ju själva med och skapar det vi kallar Gud.

Vilka reaktioner har du fått på att du nu talar öppet om din tro?

– Väldigt positiva reaktioner! Man kan tänka sig, mot bakgrund av DN:s medieroll, att det skulle vara lite pinsamt, ”så där nära vill vi inte komma”. Men min upplevelse är att så länge man är uppriktig, reagerar människor positivt. När jag resonerade kring tron brukade jag allvar och sa det jag tyckte och tänkte och kände. Det är inte mycket man kan bli hånad eller uthängd för.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.