Bönemöte som ledde till andlig jordbävning

Bönegemenskapen hade hållit på ända sedan i februari, först i ett hus på Union Avenue, sedan fem-sex kvarter bort, i det gråvita huset på North Bonnie Brae. De sista tio dagarna hade man emellertid beslutat sig för att fasta eftersom Andens nedslag låtit vänta på sig.Den manlige ledaren, William J. Seymour hade haft en svår tid. Han hade kommit på kallelse från Houston till Los Angeles redan i februari, men när han hade predikat det som han kallade "Andens dop" så hade han blivit utestängd från kyrkan som kallat honom.Han hade då startat en bönegrupp – och en av dem som tidigt ingick i den var en svensk invandrare, Andrew G. Johnson. Johnson var född 1878 i Skövde som "Anders Gustaf Johansson", men som så många andra svenskar som invandrade till USA så hade han bytt namn till något som lät mera amerikanskt.Två år tidigare hade han blivit frälst och året därefter döpt i Kalifornien. I mellantiden hade han arbetat som kolportör och reste runt för att predika, vittna, dela ut traktater och sälja böcker och tidningar. Han och Seymour hade träffats på ett tältmöte där Seymour vittnat och Johnson hade blivit gripen av hans hängivenhet.Skickade efter sin mentorResultaten av deras bönekamp hade ändå uteblivit och till sist hade Seymour beslutat att skicka efter sin mentor från Houston, pastor Lucy F. Farrow. Hon hade upplevt Andens dop och hon var en betydligt mera erfaren församlingsledare än någon av de andra. Hon var dessutom betydligt äldre än de andra. Hon var 55 år gammal medan Seymour bara var 36 och Johnson endast 28. När Farrow kom hade hon föreslagit fasta och nu hade gruppen bett och fastat i tio dagar.Gruppen hade fått en vision om att Gud på ett särskilt sätt skulle komma över alla troende. Han skulle "döpa dem i helig Ande och eld" (Luk 3:16). Precis som det var förutsagt i profeten Joel skulle Anden i "de sista dagarna" dessutom falla över "tjänare och tjänarinnor" (Joel 2:28). Detta tolkades som att de enkla i samhället, inte minst de svarta, skulle få komma i en särskild tjänst. De som tidigare varit undanskuffade eller behandlats nedlåtande skulle nu få betyda något för resten av världen.Ville ha förbönKvällsbönemötet startade oftast vid halv åtta när folk hade slutat arbetet och ätit kvällsmat. Men redan vid sextiden hade Seymour och Farrow blivit kallade hem till Edward Lee, ägaren till huset på Union Avenue.Han kände sig sjuk och ville att de skulle be för honom. Och så blev det. Seymour smorde honom med olja enligt Jakob 5:14 och så bad de för honom. Han blev genast helad.I sin glädje över detta bad han att de nu skulle be att han också skulle bli andedöpt. När Farrow bad för honom och la händerna på honom föll han ur stolen där han satt, "som död", och började tala i tungor, men bara några få ord.När gruppen kom till Bonnie Brae hade bönemötet börjat. Sex personer låg redan på knä och bad. När Lee steg in genom dörren så lyfte han sina händer och berättade att han hade blivit "andedöpt"!En överväldigad Seymour försökte att tala över Apostlagärningarna 2:4. Men han kom inte långt. Medan han ännu talade började Anden falla över de församlade. Först började en, sedan flera, att högljutt lova Gud i tungotal.En av de första som blev andedöpt var Jennie Moore, en ung kvinna som bodde i närheten. Hon hade aldrig spelat piano tidigare, men nu satte hon sig vid pianot, spelade och sjöng på hebreiska."Himmelsk sång"Intrycket av denna "himmelska sång" och Andens verkningar gjorde ett starkt intryck på de närvarande. "Flera blevo döpta i Helig Ande och eld" skriver Andrew Johnson efteråt.Alla blev dock inte upprymda av det de såg. När sju stycken fallit till golvet, "slagna av Anden" som det uttrycktes på engelska, blev Asberys dotter rädd och sprang ut genom köksdörren. Hennes upphetsade vittnesmål om vad som hände hemma hos henne fick grannarna på fötter. Snart stod en stor folkmassa och kikade in genom fönster och dörrar på vad som hände i det lilla huset på 214 Bonnie Brae.Kvällen därpå var det inget problem att samla folk. Under de följande dagarna kulminerade böne- och fasteperioden med en serie andliga manifestationer som ingen av de deltagande tidigare varit med om. Den helige Ande föll nu "tre kvällar i rad, så att husen darrade och jorden skälvde".Den 12 april var det så äntligen dags för Seymour att få uppleva det han så länge predikat om. Lucy Farrow la händerna på honom och han började tala i tungor. Samma kväll kollapsade verandan på huset under trycket från alla som ville vara med.Det var dags att leta reda på en ny lokal.Endast två dagar senare, den 14 april, hade de fått hyra en gammal metodistkyrka. Adressen skulle komma att bli en av de mest berömda i kyrkohistorien: 312 Azusa Street.Talarstol av skolådorKapellet hade inte använts som samlingslokal på många år. Nu fick de därför städa upp, hälla sågspån på golvet och ordna med bänkar av plankor på spiklådor. Dessa placerades i fyrkant utefter väggarna. "Talarstolen" bestod av ett par skolådor av trä.Förutom Andens olika verkningar, främst då förmågan att tala andra kända språk och den "himmelska sången" så har verksamheten på Azusa Street blivit känd för sitt ras- och genusöverskridande perspektiv.I USA, där lynchningarna kulminerade just 1906 var detta ett verkligt under. Det sas att: The color line was washed away in the blood ("Rasgränsen sköljdes bort i blodet").I ett av de första numren av sin tidskrift The Apostolic Faith publicerade församlingen i Los Angeles dessutom följande uttalande: "Inget verktyg som Gud kan bruka, förskjuts på grund av hudfärg, kön eller brist på utbildning".Jämlikheten mellan män och kvinnor var fortfarande relativt accepterad bland afro-amerikaner. Den stammade från slaveriet som hade avskaffats bara fyra decennier tidigare, år 1865.På Azusa Street var detta inte bara teologi eller teori utan kom också till praktiskt uttryck. Av de åtta funktionärer som så småningom angavs på församlingens brevhuvud så var fyra män och fyra kvinnor. Och kvinnorna var inte bara sekreterare utan till exempel "City Missionary".Inspirerad av LutherI fråga om synen på rättfärdiggörelse var Seymour inspirerad av Luther, i fråga om dop och församlingssyn av baptismen, men i fråga om helgelse och andlighet i hög grad av den metodism som tidigare vunnit insteg bland de afro-amerikanska slavarna. Från den senare traditionen hämtades också öppenheten för under, inte minst då "helbrägdagörelse genom tro". Enkelheten i gudstjänstformen, möteslokalen och musiken var också inspirerade av slavkyrkans traditioner.Redan från början betonades det eskatologiska perspektivet. "Den andra pingstdagen" 1906 tolkades som början på "den yttersta tiden". När budskapet nått alla folk var det dags för "Jesu andra tillkommelse". Församlingen skulle då ryckas upp i skyn, Jesus till mötes.Förkunnelsen var i övrigt starkt kristocentrisk och Bibeln lästes utifrån Lukas evangelium och Apostlagärningarna. Liksom i slavkyrkan stod berättelserna, inte minst från Gamla testamentet, i centrum. Och tolkningen av texterna skedde inte efter någon mänsklig mall eller med hjälp av "kommentarer". Tolkningen och förståelsen växte fram i bön, under inflytande av den helige Ande.