Cancern krossade deras dröm om barn – i dag är de föräldrar till Isabella

Makarna Linda och Tony Rea har genomlevt nio år av sjukdom och kamp. I sommar återvänder de till missionsorganisationen som förde dem samman och blir ledare för den svenska YWAM-basen på Restenäs. Med sig har de dottern Isabella – en dotter de aldrig trodde att de skulle få.

ALVESTA. När jag intervjuade Linda Rea för sex år sedan hade hon precis tvingats acceptera att hon troligtvis aldrig skulle bli mamma. Drömmen som hon närt sedan tonåren – den om att skapa en stor familj med många barn – hade gått i kras.

Linda var 26 år gammal när hon diagnosticerades med äggstockscancer. Sjukdomen upptäcktes i samband med att hon var gravid och magen växte onaturligt snabbt. ”Lilla Joshua är en ängel, han räddade ditt liv”, sa läkarna om det barn som Linda bar i sin mage, men som inte överlevde i samband med att cancertumören opererades bort. Ytterligare fyra magoperationer, och två cellgiftsbehandlingar följde. Linda förlorade sin livmoder och båda äggstockarna. Dessutom klassades hon som kroniskt cancersjuk, vilket omöjliggjorde att i framtiden få adoptera.

Under cancerbehandlingen delade Linda med sig av sina erfarenheter på Instagram. Hon beskrev den djupa förtvivlan hon kände, men också hoppet som bar. En av bilderna föreställer hennes mage. Den har ett långt ärr och stomipåse. Intill har Linda skrivit: ”Det är så här en krigare ser ut. Vi kommer aldrig sluta kämpa, vem ska jag frukta? Gud är på min sida”.

Seger över döden

Nu möter jag Linda Rea i Ulriksbergskyrkan i Växjö där hon är ungdomspastor. Det är årets första gudstjänst och Linda leder lovsång. Från scenen tackar hon Jesus för att han har vunnit seger över döden och leder sedan församlingen i sången ”I raise a Halleluja”. En av textraderna lyder ”Up from the ashes, hope will arise” och det slår mig att de orden skulle kunna vara en beskrivning av Lindas liv.

Efter gudstjänsten åker vi hem till hennes hus i Alvesta. Där väntar Lindas man Tony, deras labrador Nala och: deras dotter Isabella. Hon har precis sovit middag, kommer uttumlande från sitt rum, ler och sträcker ut sina armar mot Linda.

– Åh, mammas hjärta, säger Linda och lyfter upp sin dotter i famnen, gosar in näsan mot hennes mjuka kind.

Linda och Tony kallar Isabella för sitt mirakel.

– Hela processen har innehållit så många oförklarliga sammanträffanden att det inte kan vara något annat än Gud, säger Linda.

Ny framtidsprognos

I början av 2022 hade hon ett möte med sin läkare i Lund. Röntgen hade visat att det inte fanns några spår av cancer i hennes kropp, men diagnosen kronisk cancer kvarstod. Linda berättade om sin barnlängtan och frågade om det fanns någon chans att diagnosen kunde ändras.

Läkaren gav inga besked eller ens förhoppningar, men tre månader senare fick Linda ett brev från sjukhuset där det stod att hon hade en god framtidsprognos på tio till tjugo år. Det är så nära ett friskförklarande man kan komma – och precis det som behövs för att få bli adoptivförälder.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få läsa de orden! utbrister Linda.

Dagen därpå ringde hon till Adoptionscentrum, som snart inledde en lämplighetsprövning av Linda och Tony. Processen gick ovanligt snabbt, vilket Linda tror beror på att hon och Tony gått så mycket i parterapi.

– We’re very different people, konstaterar Tony, som förstår en del svenska, men talar engelska.

Han kommer ursprungligen från Samoa – ett amerikanskt territorium bland Samoaöarna i Polynesien. Han och Linda träffades 2012 genom YWAM:s (Youth with a Mission) lärljungaskola på Hawaii och gifte sig 2016. Tre månader senare blev Linda sjuk.

– När jag sedan var färdigbehandlad var det lite som att börja om på nytt; ”Hej, vi är gifta. Vem är du?”.

– Och vi kan väl vara ärliga att säga att det verkligen inte varit enkelt. Vi har varit nära på att ge upp, nära att separera, säger Linda.

Tony nickar.

De förklarar att de har olika temperament: Linda är snabb i tanke och handling, Tony behöver mer tid. Hon är extrovert och visionär, han är mer introvert och grubblande. Det märks även nu, när vi sitter vid deras köksbord och äter pizza. Tony verkar vara sinnebilden av ”chill”, Linda är bubblig.

– Men när man inte ger upp lär man sig något om varandra också. Och vi har fått fokusera på det som binder oss samman. Vi älskar människor, Jesus och att resa, konstaterar hon.

Önskade det omöjliga

När Linda och Tony blev godkända adoptivföräldrar var de inställda på att adoptera ett barn från Sydafrika, men egentligen var deras önskan en annan.

– Helst ville vi adoptera ett spädbarn, gärna från Samoa och helst någon med Tonys dna. Samtidigt visste vi att vi önskade det omöjliga. Good luck, liksom, säger Linda.

Hon berättar att det aldrig förekommit några internationella adoptioner från amerikanska Samoa. Att få ett spädbarn från ett annat land är också svårt; de flesta barn som adopteras är i tvåårsåldern. Och ett barn med Tonys dna skulle bara vara möjligt genom surrogatmödraskap, vilket Linda och Tony övervägt med sedan bestämt att inte använda sig av, på grund av etiska skäl.

En av Lindas pastorskollegor kunde dock inte släppa tanken på att de skulle kunna adoptera från Samoa och uppmanade Linda och Tony att åtminstone kolla upp det. Så de skickade ett meddelande till Tonys familj. Tre veckor senare ringde hans syster.

– Jag satt här i soffan, säger Tony och pekar mot vardagsrummet, när min syster ringde och sa: ”Vi tror att vi har hittat ett barn åt er”.

Linda satt bredvid, kunde knappt inte ta in det Tony berättade för henne.

Släkting blev ofrivilligt gravid

Det visade sig att Tonys pappa, som egentligen bor i Alaska, var på tillfälligt besök på Samoa för att titta till sitt hus. Av en tillfällighet hade han stött på Tonys 22-åriga syssling, som blivit ofrivilligt gravid. Hon berättade att barnets pappa hade stuckit och att hennes egen familj bodde på en annan ö.

På amerikanska Samoa finns inga barnhem och när föräldrar inte kan ta hand om sina barn lämnas de oftast till någon inom familjen, berättar Linda.

– När Saili, som Isabellas biologiska mamma heter, fick höra om oss bestämde hon sig för att vi skulle få adoptera barnet som hon skulle föda.

Förlossningen skulle ske inom en till två månader, meddelade Tonys syster via telefon, men några dagar senare ringde hon igen; Tonys pappa hade förväxlat månader med veckor och nu visade det sig att barnet redan hade fötts. Linda och Tony fick agera snabbt: boka flygbiljetter, kasta in packningen i resväskor och ge sig iväg.

Medvetna om kritiken

Vanligtvis när ett par adopterar är pappersexercisen gjord innan de åker för att möta barnet. I de flesta fall förmedlas också adoptionen av myndigheter och organisationer i barnets ursprungsland. Men i länder där det inte finns några sådana organisationer på plats – som på Samoa – finns ibland möjlighet till enskild adoption, så länge landet har förbundit sig till Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

Under senare år har regelverken kring adoption stärkts. Efter att Dagens Nyheter 2021 gjorde en granskning som visade att det funnits oegentligheter i samband med internationell adoption på 1980- och 90-talet tillsatte regeringen en utredning för att undersöka det närmare och se över riktlinjerna framåt. Utredningen kommer att presenteras i mars.

Linda och Tony är medvetna om den kritik som funnits mot adoptioner, men är samtidigt övertygade om att adoption ibland är barnets bästa. De vet också av egen erfarenhet att processen för att få adoptera är rigorös. Linda kunde räkna till hundra olika dokument på sin mobil som behövdes i adoptionsprocessen med Isabella. Kontrollinstanserna är många.

Omvälvande första möte

Efter två dagars flygresa landade Linda och Tony på Samoa och åkte direkt till Tonys pappas hus för att möta Isabella. Namnet betyder ”Gud är fullkomlighet” och Linda och Tony bestämde sig för det så snart de fick veta att det fanns ett barn som väntade på dem.

Det här var i juni 2023 och Tony hade inte varit tillbaka på Samoa på flera år, så bara att vara i landet – och dessutom tillbaka i sitt barndomshem – var omvälvande, berättar han. Nu skulle han och Linda dessutom träffa sin blivande dotter. Hon var fyra dagar gammal och satt i en bilbarnsstol i vardagsrummet. I soffan bredvid satt henne biologiska mamma, Tonys syssling, som han aldrig tidigare mött.

Hur var ert första möte med Isabella?

– Jag önskar att jag genast hade känt: Wow, där är hon, vår baby, men det var så många olika känslor i omlopp. Jag var så chockad och allting hade gått så snabbt, berättar Linda.

Tony säger att han inte heller vågade ta ut glädjen i förskott.

– Jag var jättestressad och orolig och vågade inte lita på att vi faktiskt skulle få behålla Isabella.

– Jag tror att vi båda försökte skydda våra hjärtan, säger Linda, vänd mot mig.

Hur var mötet med Isabellas biologiska mamma?

– Jag var jätteorolig för hur det skulle vara att se dem tillsammans, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag som själv har förlorat ett barn vill aldrig utsätta någon annan för den smärtan. Men mötet blev väldigt fint.

Linda berättar hur hon och Saili kramade om varandra och hur Saili sedan lyfte upp Isabella från bilbarnstolen och överlämnade henne till Linda, gav henne och Tony sin välsignelse. I två veckor bodde de sedan alla fyra tillsammans i huset. Linda och Tony sov med Isabella och matade henne med nappflaska. Saili hade redan på sjukhuset avstått från att amma.

– Det blev tydligt att Saili älskar Isabella, men att hon samtidigt inte kunde ta hand om henne, säger Linda.

Veckan därpå var Tony tvungen att åka tillbaka till Sverige för att inte förlora sitt jobb på Ikea.

– Det kan ju kännas sjukt att Tony lämnade oss för att åka hem och jobba, men det skulle visa sig bli avgörande i processen att vi kunde visa att han hade ett jobb, säger Linda.

Hamnade i vägskäl

Hon berättar att hon kände en oerhörd glädje över att ha fått en dotter, men samtidigt en otrolig ångest och stress; de hade inga garantier för att adoptionen skulle gå igenom. Dessutom behövde Tonys pappa åka tillbaka till Alaska, och Linda fick fullmakt av Saili för att ta med Isabella till Hawaii där Linda kände människor som hon kunde bo hos.

Samtidigt som hon skulle ta hand om Isabella och knyta an till henne, behövde hon på egen hand ta sig igenom allt pappersarbete och ha kontakt med advokater och myndigheter.

– Jag minns hur jag efter tre månader låg i sängen en kväll med Isabella på mitt bröst. Vi hade hamnat i ett vägskäl, fått reda på att även amerikanska myndigheter måste blandas in, och jag kände ”Gud, hur ska det här gå?”. Men då var det som att jag bestämde mig för att lita på Gud. Han hade visat sig om och om igen, så nu var det bara att hålla sig i relingen.

Ungefär samtidigt kom Tony tillbaka och familjen kunde tillsammans gå igenom de sista stegen i processen. Ett viktigt steg var att ärendet skulle upp i samoansk domstol.

– Jag kunde se att min syssling blev väldigt pressad av frågorna hon fick, det blev väldigt känslosamt för henne, vilket jag förstår. Då tänkte jag: Hon kanske ångrar sig, och då är allt det här över, säger Tony.

Linda fyller i:

– Jag var också orolig för hur myndigheterna skulle agera, och huruvida alla papper och stämplar som behövdes var på plats. Jag började tänka ut massa B-planer och började acceptera att vi förmodligen skulle få leva som flyktingar. Vi skulle kunna leva i USA med fullmakt från Saili och på så sätt få vara tillsammans, men jag skulle i så fall aldrig kunna sätta min fot i Sverige tillsammans med min dotter.

Vad gjorde ni för att behålla hoppet under den här tiden?

– Hon var ett sådant tydligt svar på våra böner, säger Linda och nickar mot Isabella som nu sitter i sin barnstol och äter makaroner.

– Vi kände: Om Gud har sett till att vi fått henne är det helt omöjligt att berättelsen slutar med att hon inte blir vår.

– Och tre månader senare kunde familjerätten i Sverige konstatera att allting gått rätt till och att vi var välkomna hem.

Hela församlingens bebis

I december 2023 landade Linda, Tony och Isabella på Kastrups flygplats. Linda kan minnas lättnaden hon kände när dörrarna till ankomsthallen gick upp och de kunde gå ut.

– Jag kunde knappt fatta att vi äntligen var hemma!

Det tog ett tag för insikten att sjunka in, men därefter har föräldraskapet känts naturligt, säger både Linda och Tony. De beskriver Isabella som glad och social; i Ulriksbergskyrkan i Växjö vandrar hon från famn till famn.

– Det känns som att hon är hela församlingens bebis, det är så många där som bett för oss och henne. Stödet vi har fått har varit ovärderligt, säger Linda.

Samtidigt säger hon att hon har blivit förvånad över sig själv.

– Jag har alltid tänkt att jag är en sådan där urmoder som kan vara med barn jämt, men jag har märkt att jag också har behov av mycket egentid. Min mamma kunde ha tre ungar sovande på sig samtidigt och älskade det. Jag är inte sådan, vilket först gjorde mig lite besviken på mig själv. Men nu har jag fått inse att man kan vara mamma på olika sätt.

Nytt äventyr väntar

I höstas återgick Linda till sin pastorstjänst efter föräldraledigheten. Nu är Tony föräldraledig på halvtid samtidigt som han pluggar på SFI. Men snart väntar ett nytt kapitel för familjen. I juni bryter de upp från Småland för att bli basledare för YWAM på Restenäs utanför Ljungskile.

– YWAM är hemma för mig, hela min familj är engagerad i organisationen och det var tack vare den som jag blev frälst, berättar Tony.

Han säger att han har haft svårt att anpassa sig till den svenska kulturen. Medan Linda haft en tydlig tjänst har inte han riktigt hittat sin roll i kyrkan och ser nu fram emot att tjäna sida vid sida med henne på samma sätt som de tidigare gjort på YWAM Hawaii. På Restenäs blir deras uppgift att bygga upp basen på nytt; de senaste tre åren har det inte funnits någon verksamhet där på grund av ansträngd ekonomi och svårigheter att hitta medarbetare. Men Linda och Tony ser potentialen i basen, som är YWAM:s allra största: 108 hektar mark, 200 sängplatser. Förhoppningen är att kunna ha en Discipleship Training School (DTS) redan i höst.

– På många sätt är det ett mission impossible, men jag tänker att Gud förbereder oss för vad som komma skall. Om jag och Tony inte hade fått erfara så tydligt att Gud är trofast hade vi nog aldrig vågat ta ett sådant här steg. En vän frågade mig om vi inte hade haft nog av äventyr, utmaningar och stress. Men vi tänker inte så.

– Snarare tänker vi att det ska bli väldigt spännande att komma till Restenäs och få leva det slags liv som vi känner att vi är gjorda för. Det här med att jobba åtta till fem mår vi inte så bra av, så vi ser fram emot en säsong där vi, i bästa fall, kan få vara i det habitat som vi träffades i och där vi egentligen vill leva. Vi hoppas att vi kommer att få blomstra som familj.

De berättar att Isabella har kommit med så mycket glädje, och att hon fört Linda och Tony närmare varandra.

– Att se att Tony älskar någon som jag också älskar så högt, att vi liksom älskar samma person mest i hela världen, gör att vi enas. Men också rent konkret: Nu har vi ansvar för en annan människa, då får vi skärpa oss. Då kan vi inte hålla på att bråka hur som helst, vi kan inte vara löjliga, säger Linda.

De längtar också efter att få se Isabella växa upp. Genom Tony kommer hon alltid ha en koppling till sitt hemland.

Har ni kontakt med Isabellas biologiska mamma?

– Ja, vi har kontakt och skickar bilder då och då. Vi har varit tydliga från början kring att vi vill att Isabella ska veta vem hon är. Isabellas biologiska pappa har däremot inte svarat på några kontaktförsök, och kom aldrig till domstolen när adoptionen skulle avgöras, förklarar Linda.

Vill ni ha fler barn?

Båda Linda och Tony svarar tveklöst ja. Men de är också medvetna om att flytten till Restenäs försvårar en ny adoptionsprocess, dels genom att de flyttar till en ny kommun och dels genom att de i sina nya jobb inte kommer ha fasta löner, utan vara beroende av understöd.

– Men om vi skulle stanna kvar i Alvesta på grund av det, skulle inte vi vara lydiga mot det som vi upplever att Gud kallar oss till, säger Linda.

– Och när tittar vi på Isabella som egentligen var omöjlig, men är här, då kan vi lita på att vi kommer att få ett barn till. Vi har bara ingen aning om hur det ska gå till.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.