Carin Dernulf: Insikten där uppe på berget

Många människor har någon gång varit med om dem, de där ögonblicken som man skulle vilja hålla fast i för evigt. De där erfarenheterna som man önskar att man kunde kapsla in och uppleva gång på gång.

När vi anat något av det himmelska. När Guds evighet snuddat vid vår vardag. Hur det ser ut kan vara olika, men det kan beskrivas som ett förtätat ögonblick när man känner närvaron av Någon som är större och plötsligt är det som att man ser allting klart. Det är nästan som att man är på något slags förklaringsberg.

I söndagens text, när Jesus tar med Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg för att be händer just detta. De får vara med om något så stort att ord inte kan beskriva det. Där på berget får de se Jesu ansikte förvandlas och hans kläder bli vita och lysande. Och plötsligt är både Mose och Elia, de stora gudsmännen från forna tider där tillsammans med dem.

Lärjungarna är helt överväldigade av det som utspelar sig framför dem. De vill inget hellre än att stanna kvar i detta ögonblick; i friden, intimiteten och närheten till Gud.

Och vem vill inte det? Därför erbjuder sig Petrus snabbt att bygga tre hyddor så att de ska kunna stanna där på berget för evigt. Det sista han vill är att gå tillbaka till den grå vardagen. Men medan Petrus talar sänker sig ett moln över dem och ur molnet talar Guds röst: Detta är min son, den utvalde. Lyssna på honom.

Sedan är allting borta lika fort som det kommit. Inget ljussken syns längre till och inga förfäder. Kvar finns endast Jesus.

Allt är som vanligt. Men ändå inte. För på detta berg med utsikt har de tre lärjungarna gjort en insikt. Och när de går ner för berget, tillbaka till det vanliga livet, är det med en ny kunskap om vem det är som går vid deras sida. Jesus har blivit förklarad för dem. Den vardag de går tillbaka till kommer inte bara vara enkel. Tvärtom. Men erfarenheten på berget bär dem. Långt senare skulle Petrus säga: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor (…) utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.

Jesus vill också visa oss alltmer av vem han är. Också vi behöver sådana ögonblick att hålla fast i, och det får vi be om. Ögonblick som inte är till för att vi ska fly verkligheten utan för att vi bättre ska kunna möta den. Och när vardagen kommer med sin gråhet får vi hämta kraft ur dessa erfarenheter. Som en dikt säger: Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig. Men också när de starka upplevelserna känns fjärran är det en som finns kvar. Jesus Kristus, Guds son, den utvalde går vid vår sida. Låt oss lyssna på honom.

Carin Dernulf

Carin Dernulf är generalsekreterare för Equmenia och skriver helgkrönikor på Dagen.