Krönikor
Carin Dernulf: Jesus – slutet på lång väntan
Vi människor har ju så lätt att tro att Gud ska komma i det väldiga.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
En vanlig dag kom Josef och Maria med sitt barn till templet för att bära fram honom inför Herren och offra ett djur som det står i Mose lag. Det fanns till synes inget som skilde detta barn från andra barn i templet. Det man möjligtvis kunde lägga märke till var att detta var ett fattigt barn, eftersom hans föräldrar endast bar på två duvor, de fattigas offer.
När Messias bärs in i templet är det alltså ingen som märker det förutom en åldrad kvinna och en gammal man. De hade väntat hela sitt liv på den som skulle komma, Israels tröst. Den gamle mannen Symeon hade fått ett löfte av Gud att han inte skulle dö in-nan han sett Messias.
När det unga paret kommer in i templet vet han, ledd av Anden, att hans väntan är över. Spädbarnet i sin moders armar är svaret på hans längtan. Kanske var det inte så som Symeon hade väntat sig att Messias skulle komma. Vi människor har ju så lätt att tro att Gud ska komma i det stora och väldiga. Men än en gång påminns vi om att han ofta kommer från oväntat håll, i det mycket vardagliga.
Ändå råder det ingen tvekan hos Symeon. När den gamle ser på barnet i sina armar ser han mycket mer än ett vanligt barn. Han utbrister ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”. Så kallar han Jesus för det ljus som inte bara kommit för ett folk, utan för hela världen. Samtidigt säger han att det inte skulle gå att vara neutral inför Jesus. Han ska bli till ett tecken som väcker strid, och det ser vi än i våra dagar.
Att prata om Gud är ganska neutralt men när Jesus kommer på tal väcker det alltid någon typ av reaktion. Det provocerar. Det berör. Det kommer nära.
För Symeon och Hanna var detta slutet på en lång väntan. De hade tjänat Gud i många år och länge längtat efter att få se sina böner uppfyllda. Kanske hade det funnits dagar då allt känts mörkt och de har varit nära att ge upp. När tron har känts som en tynande låga. Så kan det också vara i våra liv. Men den här berättelsen är en uppmuntran att hålla ut i tro och bön. För ljuset kom! Och han som är världens ljus fortsätter att komma. Också i vår tid, också i ditt och mitt liv. Måtte vi ha ögon att se, så att vi ser honom när han kommer!
Och när vi, likt Symeon, får blicka in i hans ögon så händer det också något med oss. Han vill lysa upp vårt inre. Vi kan få bli ljusbärare som bär ljuset vidare till den värld som han kom för. Den värld som jag tror längtar mer efter ljuset än vad vi anar. Varför skulle annars namnet Jesus väcka så många känslor?
Carin Dernulf är generalsekreterare för Equmenia och skriver helgkrönikor på Dagen.
