“Därför stannar vi kvar i frikyrkan”

Även om runt hälften av ungdomar uppväxta i frikyrkan väljer att lämna gemenskapen och ibland även tron, är det fortfarande många som väljer att stanna. Dagen har pratat med fem av dem om deras främsta skäl till att bli kvar.

Jenny Jonsson, Korskyrkan, Uppsala

I grunden handlar det om ett personligt möte med Jesus och att jag tror att Gud vill sprida sitt verk genom församlingen. Jag har hela tiden blivit uppmuntrad att ta plats i församlingen, jag har fått kliva in i ledarskap och jag har haft mentorer – det är saker som varit superviktiga för mig och som gjort att jag hållit fast vid kyrkan.

När jag flyttade till Uppsala från Norrköping sökte jag upp studentorganisationen Agape. Jag såg att de hade en stor längtan efter ett Jesuscentrerat liv. De erbjöd även mentorskap vilket har varit till stor hjälp. En mentor tar initiativ att träffas, för att kolla läget allmänt, men också för att ställa lite utmanade frågor om gudsrelationen. Att ha någon som hjälper en att navigera i vuxenvärlden är väldigt värdefullt.

Jag tror också det är viktigt att stanna kvar i en och samma församling och inte surfa runt för mycket, det leder till en rotlöshet. Då riskerar det att bli mer konsumtion än församlingsbygge.

Pontus Danforth, Filadelfiakyrkan Stockholm

Jag är uppvuxen i församlingen och har egentligen aldrig velat lämna varken den eller tron. Jag tror det beror på tre saker: När jag var i tidiga tonåren fick jag en sjukdom som gjorde mig infektionskänslig och jag kunde inte delta i gemenskapen som jag ville. Jag fick många existentiella frågor, det var två tuffa år. Men när jag kom tillbaka och kunde börja konfa kom jag in i ett riktigt bra kompisgäng – jag kände det som att jag hörde hemma där. Jag fick en plats där jag kunde ställa mina frågor och prata om djupa saker.

Det andra som varit viktigt är att jag och mina gåvor blivit sedda. Vår ungdomspastor såg mina ledaregenskaper och jag fick bli ungdomsledare ganska tidigt. För mig är det viktigt att få ha en uppgift i kyrkan, det är då jag verkligen känner mig som en del av församlingen.

Den tredje viktiga nyckeln har varit en personlig gudsupplevelse – en punkt som jag hela tiden kan falla tillbaka på. För mig blev det ett svar på att Gud var med mig under mina två tuffa år – jag kan alltid vila i det.

Johanna Granlund, Brukskyrkan Ursviken

Det är mycket jag skulle sakna om jag lämnade församlingen. Jag behöver gemenskapen, men också rutinen. Att vara i kyrkan, fira gudstjänst eller delta i en bönesamling, det är som inför ett joggningspass. Ibland kan det kännas småjobbigt att ta sig iväg, men efteråt är det alltid värt besväret. Församlingslivet är en hjälp för mig att våga anta nya utmaningar i tron och inte stå still. Min längtan att Gud ska få använda mig hålls vid liv genom församlingen.

Redan i mina tidiga tonår fick jag uppgifter. Jag har sedan dess alltid haft en uppgift, som barnledare, cellgruppsledare och mötesledare bland annat. Det har varit jätteviktigt och bra. Även om jag önskar att vi skulle ändra en del av våra vanor, som exempelvis att det oftast är tjejer som ombeds vara barnledare.

När jag gick bibelskola fick jag höra en del profetior om att jag skulle resa ut som evangelist, men det fick jag inte frid i. Jag kände till min förvåning i stället en längtan att få finnas i min hemförsamling. Jag hoppas kunna visa unga att man får vara sig själv i kyrkans gemenskap, att man inte behöver anpassa sig till andras förväntningar. Man måste inte alltid vara “en god förebild” för att ha en plats i gemenskapen.

Markus Löveborn, Fiskebäckskyrkan Västra Frölunda

För mig har det dels handlat om att ha bra kristna förebilder. Det har också varit viktigt med vänner. Jag fick ett jättebra gäng i samband med konfirmationen - vi drog varandra till kyrkan och hade mycket kul ihop.

En annan grej har handlat om att få känna sig behövd. Då blir kyrkan något som jag är med och bär och inte bara konsumerar. En sista grej jag vill nämna är en utmanande undervisning. Om jag bara fått höra saker som stryker mig medhårs, då tror jag inte att min tro hade hållit på samma sätt.

Felicia Bodaxell, Citykyrkan, Stockholm

Den primära anledningen till att jag är kvar i kyrkan som ung vuxen är för att jag under mina tonår började känna mig viktig och kallad när jag fick mer och mer förtroende av mina ungdomsledare. Genom insikten att ledare trodde på mig förstod jag att även Gud gör det, vilket ledde till att jag på riktigt började fördjupa min relation med Jesus. I det sanna och intima mötet med Jesus inser jag att lärjungaskap utövas i gemenskap och inte individuellt. Jag behöver församlingen och församlingen behöver mig. Det är vackert, ödmjukande och avgörande för en sund och levande tro.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.