David blev fri från sin dyslexi

Det var i femte klass som David Campbells lärare sa det som skulle komma att definiera honom genom hela skoltiden och långt upp i vuxen ålder, att han aldrig skulle bli bra på att läsa eller skriva.

– Fram till dess hade jag inte uppfattat att jag hade ett problem. Jag trodde att jag var som alla andra.

Men från den dagen höll han sig så långt borta från böcker och skrivande som han kunde, för även om han kunde staka sig fram mellan orden, så förstod han ändå inte vad han läste. Och lärarens ord gick hela tiden som ett mantra i hans huvud.

– Jag trodde på det, berättar David.

Men han delade det inte med någon.

– Under tre år skickades jag på särundervisning i svenska och matte, men jag skämdes så mycket över det att jag aldrig sa något till mina föräldrar. Och inga lärare tog upp det med dem heller, så de hade ingen aning.

Hans föräldrar trodde att det var som David sa, att han hatade böcker och inte gillade att läsa. Allt för att slippa säga som det var.

Men han berättade för Anna-Clara, kvinnan han senare gifte sig med och som tvärtemot David, älskade att läsa. Och det är indirekt genom henne och hennes beslut att studera ledarskap på Bethel School i Redding, Kalifornien, som den här berättelsen tar fart.

– Tanken var att hon skulle plugga och att jag skulle jobba på distans, men när hon kom hem glad och inspirerad varenda dag kände jag att jag måste följa med och kolla hur det var.

David fascinerades av det han hörde och bestämde sig för att söka in han med. Men då hade kursen pågått i en månad och David låg kraftigt efter i instuderingen av det material som de andra redan hade läst.

– Läxmässigt startade jag i ett underläge, men jag tog hem alla böcker för att försöka komma i kapp.

David gjorde sitt yttersta, men eftersom han fick läsa om varje rad flera gånger för att ta in vad det stod så gick det långsamt. Han brukade stå ut med att läsa i 40 minuter innan hjärnan sa stopp.

– Efter två veckor hade jag läst en halv bok, och då hade de andra fått en bok till att läsa, så trots att jag gjorde allt jag kunde så kom jag efter mer och mer.

Med böckerna följde ett papper med en ruta där eleverna skulle fylla i sitt namn: "Jag … har läst den här boken". David som varit van att fuska sig igenom alla skolans bokläsningar insåg att situationen var ohållbar.

Han kontaktade sin studieledare för att höra om han kunde få dispens med läsningen, men allt hon sa var ”David, jag tror på dig”.

Uppmuntrad, men ännu orolig, beslöt han att gå till det ”Healingroom” (helanderum), som finns i Bethel church, kyrkan som skolan är kopplad till, där man kunde få förbön.

– Mitt böneämne handlade om att få lite mer överseende från lärarna, och det var vad jag sa, men när de bad för mig sa de, ”Gud, vi ber att du ska se till Davids läxsituation och att du ska göra det som är bäst för att hjälpa honom”.

David kände inget särskilt efteråt­, men tackade och gick hem.

– När jag lite senare skulle sätta mig med den där boken som jag tragglat med de senaste veckorna tänkte jag inte på hur länge jag läste eller hur det gick, men efter två timmar hade jag läst klart.

– När jag vände fram sista sidan började jag undra vad som hade hänt. Jag bläddrade i boken och tänkte att jag måste ha hoppat över sidor, men när jag kollade insåg jag att jag hade läst allt, och inte bara det, jag kom ihåg vad jag har läst.

Insikten om vad som hänt blandades med en plötslig glädjechock.

– Jag gick in till Anna-Clara och sa ”Jag tror att jag har blivit helad från dyslexi” och sen blev det glädjetjut och vi tackade Gud, berättar David och skrattar.

Även om han vuxit upp som prästson och funnits i sammanhang där bön varit något naturligt, så hade David aldrig reflekterat över att han kunde be för sin dyslexi. Det var ju något man bara levde med.

Så när han dagen efter satte sig för att läsa nästa bok var han nervös. Tänk om det varit en tillfällighet?

– Men så tänkte jag, att om jag hade fått ett helande så var det mitt, så jag tackade Gud för det som hänt, sen öppnade jag boken.

David läste de 221 sidorna på fem timmar och skrev sedan en bokrapport på några minuter. Gud hade verkligen gjort ett under.

– Min bön var att få dispens från läsningen, men Guds tanke var att ge mig ett läkande inuti.

Hur har ditt liv förändrats?

– Jag har fått en uppdaterad bild av Gud och förstått hur intresserad han är av mig. Jag har dessutom pluggat i tre år, och det har gått bra, och nu har jag ett arbete med mycket administration och allt funkar utan problem.

David anmälde sig också till en skrivarkurs när han märkte att det fanns mycket inom honom som ville ut.

– Skrivandet har blivit en passion. Det som tidigare var min svaghet har blivit en av mina större styrkor, och vem vet, jag kanske blir författare en dag, säger David.

Han har vid några tillfällen delat sin historia offentligt, och responsen har varit stark. Speciellt från dem som likt honom själv, levt begränsade liv på grund av andras ord och omdömen.

– Gud vill hela och upprätta oss, inte bara svara på det vi ber om. Han vill ge oss det vårt hjärta behöver.

Har du fått en annan syn på helande­?

– Ja, om jag tidigare hade bett för någon utan att se en tydlig respons hade jag nog tyckt att det kändes svårt, men eftersom jag fick förbön och inte såg något förrän jag kom hem, så har jag fått hopp om att Gud hör bön även om inte just jag är med och ser vad som händer sen.

Vem är Jesus för dig i dag?

– I första hand är han min vän och min största förebild. Han blev aldrig provocerad av det folk sa. Jesus visste vem han var, att han var Guds son. Inget som någon sa förändrade det, och det är en egenskap jag vill ärva av honom.

– Att se att det inte är min situation eller mitt förflutna som definierar vem jag är – utan att det är Gud som gör det.

Therese Hedlund

Therese Hedlund är skribent och tidigare redaktör på Dagen.