Livsstil
De fick svenskarnaatt öppna sina hem
På 1950-talet förmedlade Eje och Ingegerd Carlsson och Europahjälpen svenska fosterhem till 10 000 hemlösa tyska flyktingbarn. Engagemanget var stort och det var inte svårt att hitta svenska fosterfamiljer. – I dag ger man hellre pengar. På vår tid gav människor sig själva och öppnade sina hem, berättar Ingegerd Carlsson.
I ett nött album med gulnade tyska och svenska tidningsklipp och några svartvita foton, ryms en nästan bortglömd historia om det djupa och praktiska sociala engagemang som en gång präglade svensk frikyrklighet.Mellan 1950 och 1960 hämtade Europahjälpen över 10 000 hemlösa flyktingbarn från krigshärjade Hamburg, Berlin, Lübeck, Kiel och Eckernförde och placerade barnen i svenska familjer för att de under tre månader skulle få äta upp sig.Nöden var stor. Många familjer hade förlorat sina hem och bodde bland annat i siloliknande byggnader utan fönster, endast avskilda med stora grå upphängda filtar.Hela denna omfattande verksamhet med busstransporter mellan Eckernförde och Jönköping och sedan vidare till olika orter i Sverige, organiserades av Ingegerd Carlsson hemma i bostaden i Jönköping. Eje körde bussen och Ingegerd skötte kontakten med svenska och tyska myndigheter och alla fosterfamiljer runt om i landet. Men från början hade de ingen tanke på att de skulle hålla på så länge som i tio år.– Eje blev ombedd av vår pastor Ivar Johansson att följa med en transport till Eckernförde och köra. Sen var det inte svårt att känna för att hjälpa barnen när vi hade sett nöden. Livet är fullt av nya impulser och man är ju ganska följsam, skrattar Ingegerd Carlsson glatt vid minnet.Verksamheten startade 1950När verksamheten startade 1950 var Eje 30 år och Ingegerd 25 år. I dag har hon hunnit fylla 80 år, maken Eje har fyllt 85 och på grund av sin höga ålder har han svårt för att minnas alla detaljer. Men Ingegerd minns allt med klar tydlighet, även om albumet stått orört i bokhyllan i några år. Och hon vill inte skönmåla deras engagemang.– Visst fanns det även en viss spänning i det. Det var roligt att få använda tyskan som jag hade lärt mig i skolan. Eje har något som jag inte har, nämligen fantasi. Själv älskade jag grammatiken. Men man får inte glorifiera spänningen. Det handlade ju om barn i nöd.Ingegerd Carlsson kunde bara följa med sporadiskt på Tysklandsresorna för att hämta barnen, eftersom hon behövdes hemma för att ta hand om de tre egna barnen och att organisera verksamheten.– Arbetsfördelningen var väldigt enkel. Eje körde bussen och inspirerade församlingarna genom möten och kontakter. Jag var hemma, skötte administrationen och hade kontakten med barnavårdnämnder, länsstyrelsen och tyska Jugendamt. Och när transporterna kom, ofta klockan sex på morgonen eftersom de körde under natten då barnen kunde sova, skulle både barnen och medföljande personal ha mat.Bussresan betalades av tyska staten men varje svensk familj stod för mat, kläder och övriga kostnader. Men det togs också upp offer i församlingarna. Under efterkrigstiden var det sociala engagemanget stort och det var därför aldrig svårt att hitta svenska familjer som kunde ta emot ett eller två tyska barn, berättar Ingegerd Carlsson.Jugendamt i Tyskland avgjorde vilka hemlösa flyktingbarn som skulle placeras. Kontakten med tyska myndigheter var god och tyskarna visade sin uppskattning, bland annat genom en gåva med inskription från borgmästaren i Berlin. Men man skickade också tyska unga flickor från ungdomshem till familjen Carlsson för att avlasta Ingegerd Carlsson i skötseln av hemmet och barnen Noomi, Bibbi och Lasse.På småländskt vis gjorde de inte så mycket väsen av sitt arbete. Inte minst Ingegerd Carlsson som sällan omnämns i tidningsklippen. Men de stod inte helt ensamma. Med på resorna följde frivilligarbetare från hela Sverige och bakom arbetet med Europahjälpen stod Pingstförsamlingen i Jönköping som en garant, även om inte alla familjer som tog emot tyska barn tillhörde någon pingstförsamling. Och barnen var tacksamma.– De kunde gå genom eld och vatten. Så tacksamma var de. Vi hade en fyraåring som sparade sockerbitar under kudden eftersom socker var en bristvara i Tyskland, minns Ingegerd Carlsson och småler vid minnet.I de svenska fosterfamiljerna fick de både mat, kärlek och kläder. I överflöd.– De hade så mycket grejer och kläder med sig hem som fick lastas på taket. Egentligen fick de bara ha med sig 20 kilo men det var det ingen som höll.”De åt bra”Familjen Carlsson bodde till en början i två rum och kök innan de flyttade till ett hus. Trots att de hade fullt upp med verksamheten tog de ändå emot två barn en vinter och hela lägenheten blev full av snöslask och blöta kläder att ta hand om.– Men de åt bra. Man kan ha hur många barn som helst, bara de äter, berättar Ingegerd och skrattar.Vissa svenska familjer höll kontakt med ”sina” barn långt efter de tre månaderna i Sverige. För en tid sedan mötte Eje Carlsson en man hos frisören som berättade att de fortfarande har kontakt med pojken som hade bott hos dem och att han betraktas som en halvbror till barnen. Några enstaka familjer adopterade också föräldralösa barn.När jag frågar om en sådan konkret gästvänlighet skulle vara möjlig i dag är Ingegerd Carlsson kluven. I dag har vi ju flyktingförläggningar som finansieras av statliga medel. Hon funderar en stund.– Ja, vad säger man? Om jag svarar nej höjer jag bara upp mig själv. Men i dag har folk inte lika mycket tid. I dag ger man hellre pengar. På vår tid gav människor sig själva och öppnade sina hem. Men om det fanns några eldsjälar skulle det nog gå, säger hon optimistiskt men inte helt övertygat.Tyska i skolan– Jag tror att det hade betydelse att Tyskland låg så nära. Tyska var ju första främmande språket man lärde sig i skolan. Men när de nya ”föräldrarna” mötte dem med filtar och leksaker, då behövdes inget språk, berättar Ingegerd Carlsson.Varken Eje eller Ingegerd Carlsson hade någon lön från församlingen, däremot fick de viss ekonomisk ersättning från tyska staten för sitt arbete. I huvudsak levde de på vinsten från charkuteriaffären som de sålde för att kunna starta Europahjälpen, men det hände också att de fick personliga gåvor på olika sätt för att klara sin personliga ekonomi. Pengarna tog slut precis när verksamheten upphörde.Men kunde ni verkligen leva på det?– Ja det undrar jag också, svarar Ingegerd Carlsson. Vi levde spartanskt och man får lära sig att prioritera. Men vi hade geisten så vi behövde inga pengar…Fanns det stunder då ni funderade på att ge upp?– Nej aldrig, svarar Ingegerd Carlsson bestämt.
