De väljer ett liv i kollektiv: Längtar efter sårbar gemenskap

När andra unga drömmer om egen lägenhet och större utrymme tycks Julia Schönning Landin längta efter motsatsen. I många år har hon och maken Jacob önskat att få ingå i en kristen kommunitet, och i slutet av sommaren ska det bli verklighet.

I två år har de varit gifta, Julia och Jacob Schönning Landin. Redan innan de växlade ringar och lovade varandra evig trohet var de beslutna om en sak; de ville dela sitt liv och sitt hem med fler människor. Sedan många år har de nämligen båda två burit på en djup önskan om att få vara del av en kristen kommunitet.

Drömmen om kollektivliv kan först låta som en naiv ungdomsdröm, som en chimär med bohemiska förtecken. Men när man samtalar med Julia Schönning Landin förstår man snart att beslutet att flytta ihop med andra personer är betydligt mer genomtänkt och förankrat än så.

– Det är alltid utmanande att leva med andra människor – det vill jag inte förringa, konstaterar 23-åringen där hon befinner sig i sin nuvarande lägenhet i Lund.

– Men att få vara del av en sann och sårbar gemenskap, där jag får vara hela mig själv, och inte bara en skev bild som jag visar upp på kyrkfikat – det är det jag längtar efter. Att få lära mig att lägga undan mina “fikonlöv” som jag skyler mig med.

För Julias del kom tankarna på att ingå i en kommunitet när hon var i övre tonåren. Hon är uppvuxen i en kristen familj och hade som 17-åring gått med i en EFS-församling i Malmö. Hon trivdes bra, men kände hela tiden som att det var något som saknades, som att det kristna livet inte levdes fullt ut. Julia kom fram till att det hon saknade var mer gemenskap – utöver söndagarnas gudstjänstfirande och onsdagarnas hemgruppsträffar.

Sommaren 2019 fick hon syn på en liten bostadsannons. Det hyrdes ut ett rum i ett kollektiv i Skåne, med både kristna och icke-troende som bodde där. Julia skickade in en intresseanmälan och fem dagar senare hade hon skrivit på ett kontrakt och hämtat ut nyckeln.

Det nya livet i kollektivet blev dock inte alls som hon hoppats och tänkt. Tvärtom. Julia beskriver det som att det rådde en hel del osunda maktstrukturer och att hon blev sårad under sin rätt korta tid där.

– Men det känns som mer regel än undantag att när Gud öppnar dörrar och vi gör oss en föreställning om hur det blir, så har han en helt annan plan, säger Julia.

– I kollektivet bodde ju nämligen Jacob som blev min man! Han bodde där i två år och jag i ett. Så ja, bönesvaret kanske inte alltid blir som man täkt sig, men ibland kanske det blir mycket bättre.

Vad hände efter att ni lämnat kollektivet?

– Vi gifte oss jättesnabbt!

Julia skrattar. Eftersom att de börjat lära känna varandra genom att direkt bo under samma tak tillsammans med andra, så gick det snabbt att se både varandras sämsta och bättre sidor, menar hon. De insåg också att de båda bar på samma starka längtan efter en viss livsstil.

Jacob ingick sedan något år tillbaka i det som kallades för distanskommuniteten – en grupp på fem personer, som möttes till samtal en gång i veckan över nätet, och som alla bar på samma längtan; att en gång få dela ett kristet liv i vardagen.

– För mig var det som att en helt ny värld öppnades när jag träffade Jacob. Jag hade aldrig tidigare mött någon som hade en sådan längtan, och särskilt inte där denna längtan var så viktig.

I dag är de fem personerna som då ingick i distanskommuniteten några av de viktigaste i Julias liv. Det är nämligen den gruppen som nu bildar kommuniteten. Förutom Julia och Jacob är det Sarah och Micael Grenholm som flyttar in i lägenheten i Falköping. Dessutom kommer ett pensionärspar, som redan finns på orten, att vara en del av kommuniteten, om än i egen bostad.

Ser du din längtan efter kollektiv gemenskap som en kallelse?

– Ja, jag upplever nog det så. Sedan har jag ganska svårt att definiera vad denna längtan exakt består i. Det är som att fråga någon som längtar efter att få barn vad det är man längtar efter – det går nog inte riktigt att helt definiera. Men för min del sätter ordet “sårbarhet” mycket fingret på vad det handlar om. Att få bli känd av andra, bortom ytan, bortom den vanliga bekantskapen. Att leva med människor, trots alla våra sår, brister och utmaningar – och få upptäcka att det ändå är ganska välsignat. Det är ju det vi gör i ett äktenskap också, att vi lär oss leva med varandra och lär känna och älska varandra.

I augusti går flyttlasset från Skåne till Västgötaslätten och innan dess ska Julia hinna jobba ett par månader på lägergård i Transtrand som kökshjälp. Hon är försiktig med att prata för mycket om vilka rutiner som kommer ingå i kollektivets vardag och hur det kristna livet kommer att märkas, med framtida bönestunder och samlingar. Gruppen håller som bäst på att utforma hur vardagen i kommuniteten ska se ut, så hon vill inte ta ut för mycket i förskott.

– Det är så här jag vill leva och det är med just dessa människorna jag vill dela detta livet. Samtidigt är jag ödmjuk inför de utmaningar som finns. Vi är sex olika personer, med olika viljor, ganska vitt skilda personligheter och olika bakgrunder. Det är utmanande att lära sig leva med andras “annanhet”.

Hur väl känner du de andra?

– Jag har varit med i distanskommuniteten i två eller tre år och Jacob i fem. Hela tiden har ingången varit att bilda kommunitet tillsammans, så jag skulle säga att vi känner varandra, absolut. En av personerna är här och hälsar på oss just nu faktiskt. Vi är också eniga i mycket och har ofta fina teologiska diskussioner med Micael och Sarah. Vi trivs oerhört bra med varandra och känner verkligen att vi hittat hem.

Vad är viktigast när man bildar ett kollektiv anser du?

– Jag tänker att det främst är viktigt att bygga på en gemensam tro. Sedan skulle jag säga att det är viktigt med vänskap och respekt. Det är ett fattigt ord nu för tiden, men nog så viktigt, att ha respekt även om man inte håller med varandra, och att försöka förstå den andres perspektiv. Vi har också många gedigna samtal bakom oss, en planering och en regel till kommuniteten som vi fortfarande filar på. Vi vill göra det seriöst.

Nu är du 23 år och ska precis flytta in i detta tillsammans med din man. Hur tror du att livet ser ut om tio år?

– Det är en jättebra fråga. Jag är en person som gläder mig åt det som finns just nu, utan ha särskilt mycket förväntningar på vad som kommer sedan. Jag är tacksam över att jag är del av en gemenskap med fem andra jättefina människor som jag ska få leva med. Där är jag nu, och det gläder jag mig över.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.