De vill leva familjeliv – utan könsroller

Det är semester för familjen Fernando. Förmiddagsfikan står på bordet och doften av nybakade vaniljbullar och hett kaffe fyller varje vrå. De har en veckas “hemester” i sin enplanslya centralt på Södermalm i Stockholm.

På det ljusa parkettgolvet leker Wollmar, 2 år, med sin favoritleksak – sopbilen han fick välja helt själv i affären. Lillebror Wilfred som föddes i maj ligger redan och sover. Efter att ha ätit en bulle somnar Wollmar lika kvickt som hans fötter precis rörde sig över golvet. Mia och Joseph är inte feministiskt organiserade, tillhör inte något politiskt parti, men har valt en kyrka som stämmer överens med deras syn på jämställdhet och genus.

– Jag vill att barnen ska känna att hela världen är deras. Bli balettdansös, sopgubbe eller astronaut. Möjligheterna ska finnas där till vad som helst, oberoende av kön, säger Mia.

Förra veckan var familjen på semester på västkusten. En dag gick de hem från stranden i badkläderna. En cyklande pojke på fem år utbrast då "Hon är naken!".

– Men jag och Joseph var exakt lika påklädda. Jag tänkte på det där, att så vill jag inte att våra barn ska reagera. Det är ingen skillnad på mäns och kvinnors nakenhet, säger Mia.

Mia och Joseph försöker vara medvetna om hur de klär pojkarna. Även om barnen själva inte bryr sig om vad de har på sig, tror Mia och Joseph ändå att det har betydelse.

– Det påverkar åtminstone hur andra behandlar dem. Vi försöker välja neutrala kläder, inte stora skrikiga tryck, säger Joseph.

Paret är även medvetna om vilken litteratur de läser med barnen. Ibland händer det att de censurerar detaljer som de anser vara för könsstereotypa. Det finns en bok som Wollmar tycker om med meningar som "där finns lekstugan som pappa har byggt. Där finns sandlådan som pappa byggt".

– Då säger jag bara att det finns en lekstuga och en sandlåda, och hoppar över att pappan har byggt dem, säger Mia.

– Men ibland så tänker man att det är genusbelagt trots att det inte är det, det kanske bara står björnen och man läser själv i genus, säger Joseph.

Har ni barnens bibel?

– Ja, vi har det, men vi läser den inte så mycket. Det är mest gubbar med skägg på bilderna, och Wollmar tycker att berättelserna är lite långtråkiga, säger Joseph.

– Men vi kommer säkert att läsa Bibeln på ett eller annat sätt snart, fortsätter Mia.

När det var dags för barn bestämde de sig för att dela lika på föräldraledigheten. De vill båda ha exakt lika stor rättighet till sina barn, och även till egen tid. Både i och utanför kyrkan har de vänner de kan prata med om dessa frågor.

– Vi har haft en hemgrupp där det känns som att de flesta, både unga och äldre, har haft liknande värderingar. Men det blir genast känsligt när man pratar om föräldraledigheten. För oss är det en självklarhet att dela lika på den. I och med att Joseph har högre lön blir det ju en ekonomisk förlust, men tiden med barnen kan inte värderas i pengar, säger Mia.

Hon menar också att det beslut de tagit kanske inte funkar för alla familjer rent inkomstmässigt. Vad det gäller att lagstifta delad föräldraledigheten är Mia och Joseph till en början tveksamma. Hoppet om att lagstiftningen skulle kunna skynda på resan till en mer jämställd värld krockar med individens självbestämmande.

– Om man lagstadgar lika delning så att pappan måste vara hemma och byta blöja och laga mat så kanske den nya generationen fattar galoppen. Men samtidigt är det jättesvårt att styra på individnivå. Vissa barn behöver ju vara hemma längre än ett år, säger Mia.

Så ni röstar nej för lagstiftning av delad föräldraförsäkring?

– Ja, säger både Mia och Joseph. Men det är bra att det är vissa dagar som är reserverade för pappan respektive mamman, så att pappan på något sätt känner sig tvingad att ta ut en del. Det funkar bra som det är i dag, fyller Joseph i.

För många kristna är begreppet feminism laddat. Mia och Joseph tror att det beror på att många kyrkliga ser den som oförenlig med den kristna etiken. Att den absolut inte går att förena med en familj.

– Man tänker att enligt feminismen är pappan bara en toffel som inte har mycket att säga till om, säger Joseph.

Men familjen Fernando har inte stött på någon direkt fördom. De kan däremot känna av en ton från bekanta, känna att följdfrågorna tar slut när det pratas om till exempel föräldraförsäkringen.

– Men jag upplever att det snarare är en generationsfråga än att det enbart är de kristna som står för fördomarna, säger Joseph.