Den stora sorgen efter Leif förde Barbro ut på en lång pilgrimsvandring

Hon hade aldrig tränat och aldrig rest så långt på egen hand. Men sorgen efter en förlorad livskamrat väckte något nytt hos Barbro Sandell. 69 år gammal packade hon ryggsäcken och gav sig ut på en 78 mil lång vandring mot Santiago de Compostela.

LAGAN. – Mina flickor uppmuntrade mig, men de trodde inte att jag skulle klara det. Sista morgonen ringde min yngsta dotter och var så entusiastisk. “Mamma nu har du bara elva kilometer kvar – du kommer att klara det!”

Barbro Sandell skrattar vid minnet. Vi möts en junikväll hemma i villan i småländska Lagan för att prata om pilgrimsvandringen som blev en sådan milstolpe i Barbro Sandells liv. Och allt föregicks av den oväntade och obarmhärtiga sorgen.

– Den 3 maj var det fem år sedan, säger hon.

Ett par år tidigare hade Barbro gått i pension och nu var det Leifs tur. De var precis i början av den gemensamma friheten, nyss hemkomna från en resa tillsammans.

– Vi satt och åt frukost tillsammans och sa till varandra: Tänk, så här ska vi ha det nu!

Dagen ägnades åt trädgårdsarbete och storstädning i huset. Senare på kvällen skulle Barbro i väg på körövning.

– “Går du nu?” sa Leif. Du vet, vi brukar alltid kramas och pussas innan vi skiljs åt. Och så sa han: “Så fin du har gjort dig!” Det var det sista han sa till mig.

Tårarna stiger i Barbros ögon. När hon kom hem senare på kvällen lyste ingen lampa i huset trots att det var mörkt ute. Barbro letade i huset och garaget men kunde inte hitta Leif. När hon letade vidare ute i trädgården hittade hon honom bakom gräsklipparen. Han hade ramlat raklång, inte ens tagit emot sig, och Barbro bara skrek rakt ut. Grannarna ringde efter ambulans och även räddningstjänsten kom.

– Och jag bara skriker: “Detta vill jag inte!”

Mitt i chocken är minnet tydligt av hur personalen från räddningstjänsten hjälpte Barbro in i köket. Den ene ringde efter Barbros syskon och döttrar medan den andre satt tillsammans med Barbro.

– “Det går inte, jag klarar inte det här, det går inte”, var allt jag kunde säga. Och han svarade inte först, han bara höll mina händer. Men sedan sa han: “Jo, du kommer att klara det, men du behöver hjälp.” Och de orden har jag tagit med mig.

Tiden efter beskriver Barbro som ett vacuum. Hon kände sig så fruktansvärt ensam. Att så hastigt och oväntat förlora sin livskamrat gjorde att Barbro samtidigt förlorade känslan av mening. Alla planer de haft som nyblivna pensionärer grusades.

– Leif och jag hade känt varandra i 47 år. Vi var så vana vid varandra, så präglade av varandra. Nu skulle jag tänka själv, hitta mig själv, försöka ta reda på – vem är jag?

Av en händelse började hon läsa en bok om pilgrimsleden El Camino som under tusen år trampats upp av miljontals människor. Santiago de Compostela är ett av kristenhetens tre största pilgrimsmål, vid sidan av Rom och Jerusalem.

– Jag läste också en tidningsartikel om en kvinna som hade gått Caminon ensam, och jag nappade på det. Det här är något jag skulle kunna göra själv och få ut något av. Att vara ute i naturen har jag ju alltid tyckt om.

Så en morgon i mars månad 2019 vaknade hon och hade bestämt sig.

– Men jag tänkte att jag säger inget till någon annan förrän jag har hittat vandringsskor, säger Barbro och ler.

Döttrarna fick först höra nyheten om mamma Barbros planer. Sedan berättade hon för sina fyra bröder. Reaktionerna var blandade, både ros och ris, men Barbro hade bestämt sig.

Förberedelserna handlade till stor del om utrustning. Hon visste att hon behövde bära lätt och planerade för två ombyten. Boende hade hon först tänkt lösa efter vägen, men valde ändå att ta hjälp av en resebyrå för att förboka husrum.

Den fysiska förberedelsen då? Barbro skrattar. Hon hade ju aldrig tränat, men hon hade testat två kortare sträckor här hemma med lätt packning och därtill tagit promenader på en vandringsslinga i Lagan.

Så, den 13 september 2019 bar det av söderut. Barbro påbörjade sin vandring i franska Saint-Jean-Pied-de-Port och hade som mål, utifrån sina förbokade boenden, att vandra 2-3 mil varje dag. En vandring som i början blev bra mycket mer fysisk än hon hade förutsett.

– Terrängen var bitvis ganska besvärlig, det var bergigt i början och gick mycket uppför, men stämningen var lättsam och det var många vandrare längs vägen, berättar Barbro.

En av dem, en kvinnlig sjukgymnast, slog följe med Barbro under några av de första sträckorna.

– När vi gick uppför en av sluttningarna sa jag till henne att jag har nog fått ansträngningsastma, men då bara tittade hon på mig och sa: “Dålig kondition!”

Barbro skrattar. Konditionen var inte den bästa, men hon lärde sig att uthärda. Under vandringen uppskattade hon friheten och enkelheten. Alla måsten som krympte till ett minimum.

– Det var så skönt att ta dagen som den kom. Att vandra leden var som att gå in i en bubbla, tyst och utestängd från vardagens sorl, säger Barbro.

De första stegen på morgonen var skönast, när benen kändes pigga och Barbro kunde lunka fram i sin egen takt. Vackra omgivningar och rogivande miljöer låg utspridda som ett pärlband längs leden. Barbro minns särskilt den högt belägna platån strax innan Leon, en sträcka som på sätt och vis var lite långtråkig eftersom man så tydligt såg vägsträckan långt framför sig längs den flacka sträckan.

– Samtidigt var det väldigt meditativt, särskilt när man gick själv vilket var rätt skönt ibland. Jag hade Birgittabönen med mig som ett mantra: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Men kanske var den allra största behållningen ändå alla möten längs vägen med andra vandrare. Barbro berättar om de två männen från Östersund som slog följe med henne flera sträckor, hon berättar om kvinnan från Australien som följde med på en busstur ut till Finesterre, världens ände, och om generositeten och gästfriheten hos medvandrare som bistod med allt ifrån att rädda Barbros pass från tvättmaskinen till att bjuda på rika måltider. Under vandringen upplevde hon hur man blev som en enda stor Camino-familj.

Ett möte blev särskilt speciellt. I den lilla spanska byn Tricastela kom en kvinna fram och började prata med Barbro när hon hörde att hon kom från Sverige. Barbro å sin sida reflekterade över att kvinnan hade samma småländska dialekt som hon själv.

– Så jag frågade Vanja vad hon hette som flicka. Det visade sig att våra föräldrar hade känt varandra och att vi hade träffats som barn. Min polska mamma och Vanjas vitryska pappa hade båda suttit i koncentrationsläger i Ravensbrück under andra världskriget. De träffades inte då, men lärde känna varandra när de kom till Sverige vid krigsslutet, berättar Barbro.

Det oväntade mötet blev känslosamt och vänskapen har fortsatt hemma i Sverige.

– Vi både skrattade och grät tillsammans. Vi som tillhör den här generationen vars föräldrar varit utsatta har så mycket att prata om, så mycket minnen som kommer upp till ytan, säger Barbro.

Efter lite drygt en månad började Barbro närma sig slutet på sin vandring. Hon hade haft en tydlig målbild hur hon skulle komma fram till katedralen i Santiago de Compostela i strålande sol och sätta sig på torget.

– Men jag kom fram i hällande regn och hagel med dyngsura skor, skrattar hon.

Den där sista dagen fick ändå en speciell inramning. Längs den sista sträckan hade Barbro sett en ung flicka med vandringsstav. Deras blickar möttes och flickan gav henne ett vemodigt leende.

– När jag kommer fram till torget där katedralen ligger så ser jag flickan igen, några meter ifrån mig. Jag ser att hon gråter, så jag går fram och kramar om henne och vi bara står där i regnet och gråter tillsammans.

Barbro och flickan följs åt till kyrkan där den avslutande mässan för vandringen hålls. De kommer i god tid, sitter nästan en timme tillsammans och småpratar medan kläderna torkar upp lite. Och så börjar mässan i den fullsatta kyrkan. Tio präster hjälps åt att dela ut nattvard till de många pilgrimsvandrarna.

– När vi gick ut ur kyrkan så mötte vi några spanjorskor som sken upp och sa: “Åh, mor och dotter! Ni är så lika varandra!”

Främlingar, men ändå vänner. Okända för varandra, men ändå samma familj. Ännu ett exempel på fantastiska möten längs vägen, konstaterar Barbro.

– Att träffa andra vandrare och dela våra livserfarenheter var fantastiskt. Vi var där och då. Inte före och inte sedan. Det var möten för stunden, men alla de här människorna kommer ibland till mig i tankarna.

Den långa vandringen var över, efter 34 dagar, 78 mil och i genomsnitt 34 230 steg varje dag. Hittade hon en mening med sitt liv under vandringen? Barbro funderar.

– Jag hittade delar av mig själv. Jag lärde mig tacksamhet och glädjen i tacksamheten. Och jag lärde mig att lita på att jag fixar mer än jag tror.

Hon berättar att hon tidigare i livet, av olika anledningar, haft ett dåligt självförtroende, ja även en låg självkänsla.

– Men efter den här vandringen känner jag att även min historia har ett värde. Det lärde jag mig när jag gick. Vandringen stärkte mig och gjorde mig snällare mot mig själv. Och modigare har jag blivit. Jag har alltid varit ganska feg och rädd, men jag klarade det här, och det var en sådan otrolig känsla.

Dessutom blev vandringen en riktigt kick för hälsan.

– Vissa besvär som jag haft innan försvann och jag kände mig mycket friskare och starkare när jag kom hem.

Var fick hon styrkan ifrån? För Barbro är svaret självklart – från Gud.

– Jag kände att Gud var med mig, och jag kände en sådan trygghet i det. Det kände jag redan den där morgonen när jag vaknade och hade bestämt mig. Var skulle jag annars ha fått kraften ifrån? Jag vet att Gud är med oss med sin ande.

Sorgen och saknaden efter Leif finns fortfarande där.

– Sorg tar tid. Och jag kan bli arg ibland. Att bli ensam är tufft och i mitt fall blev det så plötsligt. Vårt samhälle är så uppbyggt på tvåsamheten. Man reser i par, man umgås i par…

Barbro tystnar, söker efter de rätta orden. Hon skulle önska att det fanns fler naturliga mötesplatser, ungefär som Caminon, där vänskap och relationer kan växa. Och hon hoppas att fler som drabbats av ofrivillig ensamhet ska våga språnget, våga följa sina drömmar, även på egen hand.

– Vi har fått ett liv, och då måste vi göra det bästa möjliga för att det ska bli ett bra liv. Man får kämpa, hitta nya vägar, det är inte alltid lätt, men min mamma sa alltid: vill du så kan du. Man ska aldrig bli stillasittande. Det har vi syskon fått med oss.

Skulle du kunna tänka dig att gå El Camino igen?

– Vet du, jag har fått frågan – och jag skulle faktiskt gärna vilja det.