”Det är lätt att bli förlåten av Gud”

Observera: Denna artikel är publicerad i januari 2003.

Det töar i Borås denna januaridag. Det går väl inte att säga att det är vår i luften men det känns ändå att vi går mot ljusare och varmare tider. Pastor Tommy Holmberg kommer ut från Myråskyrkan och hälsar oss välkomna. Trots att han är 52 år gammal upplever han själv en slags vår i livet.– Jag är oerhört glad över det jag fått vara med om i denna goda församling, säger Tommy, som efter många turer nu funnit sitt kall.Växte upp gjorde han i en arbetarfamilj på Hisingen i Göteborg. När han var tio år fick familjen chansen att flytta till en större lägenhet i ett miljonprogramhus. Tommy kom med i ett gäng i området som gjorde inbrott, sniffade och bråkade. Eftersom man på den tiden kunde få jobb även med lite utbildning var det ingen i gänget som fastnade i den livsstilen. Själv fick Tommy jobb på Götaverket som plåtslagare och han fick också barn och gifte sig.– Det blev en brytning med de destruktiva inslagen i mitt liv. Jag hade arbete, fick utbildning och ville göra något med mitt liv. Andlighet och kristen tro var han dock helt ointresserad av och han tog avstånd från kyrkan. I stället engagerade han sig i arbetarrörelsen.

Religionen var täckmantel

– Jag såg företrädare för den kristna tron som använde religionen som en täckmantel för förtryck. Vi läste historia inom fackföreningen och såg hur arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkan växte fram tillsammans, men någonstans på vägen blev arbetarrörelsen nästan fiende till frikyrkan. Min upplevelse var att frikyrkan ställt sig på makthavarnas sida.Götaverket drabbades av 70-talets varvsdöd. Tommy läste på universitet och blev syo-konsulent, fick anställning och jobbade med arbetslösa ungdomar i Göteborg. I samma veva sprack äktenskapet.– Jag blev deprimerad och gick in i väggen. I dag skulle man kalla det utbrändhet.Egentligen kan han inte förklara det som sedan hände. Många gånger har han grubblat över varför det gick så snett.– Det enklaste svaret, som kanske är närmast sanningen, är att det handlade om girighet, säger han.– Jag hade trott att kollektiva solidariska lösningar skulle lösa alla problem. Men jag upptäckte att det goda samhället som vi byggde inte fungerade. Till en del rasade mina värderingar samman.Han hade varit förmyndare för en intern på Kumla. Skämtsamt hade Tommy sagt att om du ska göra ett bra rån, så hör av dig till mig.När killen var ute ringde han Tommy som faktiskt sa ja till att delta i ett rån mot en liten bank. Året var 1985.– Då tyckte jag att min roll var ganska liten, att köra en bil med vapen och rånbytet kändes inte stort då.

Började med amfetamin

De klarade sig och det blev starten på Tommys kriminella karriär.– Jag levde ett liv i sus och dus. I de kretsarna jag umgicks var det vanligt att man använde amfetamin och även jag började med det.Tommy började att smuggla och sälja narkotika i stor skala. 1987 åkte han fast på gränsen mellan Tyskland och Danmark med ett halvt kilo heroin och ett halvt kilo amfetamin på sig. Straffet avtjänade han på Kumla-anstalten.– På ett sätt hade jag fortfarande kvar min arbetarmoral, att man ska göra rätt för sig, och jag levde i konflikt med min egen moraluppfattning under hela den perioden. Jag la min solidaritet och min omsorg på de närstående, vänner och familjen, och försökte hålla dem utanför.På anstalten kom han i kontakt med fängelsepastorn Olle Eriksson. Tommy var fortfarande en benhård ateist, men hade till uppgift att hjälpa den kristna besöksgruppen med fika. Tommy markerade tydligt vad han tyckte om kristen tro, men pratade ändå gärna med Olle.

Levde ett kaotiskt liv

När han muckade 1990 fortsatte han med bedrägerier och narkotikasmuggling. De följande åren ramlade han ut och in från fängelser. Livet var kaotiskt. Även när han satt i anstalten i Borås gick han på den kristna besöksgruppens samlingar.– De bar något med sig som jag inte sett annars. I dag skulle jag säga att det var den helige Ande – då uppfattade jag det som en speciell harmoni. Sakta bröts hans motstånd ner. Han böjde till och med knä en kväll vid sin brits och bad: ”Om du verkligen finns Gud, så har jag inte så mycket mot att lära känna dig.”– Men då kände jag inte ett skit.Tommy ville ändå på allvar försöka leva ett annat liv. Han fick komma till ett behandlingshem, och hans kristna vänner fortsatte att stödja honom. Samtidigt tvivlade han på att det verkligen fanns en Gud, om det inte bara var en bluff.Men under en gudstjänst han fick besöka gick han med på att få förbön.– Jag kände en oerhörd värme, frid och harmoni. En väldigt stark upplevelse, säger han.Dessutom blev han tillsammans med en av kvinnorna i besöksgruppen, Elisabeth, och de förlovade sig 1994 och gifte sig snart.

Fick jobb som resemontör

Sina barn har han alltid haft bra kontakt med, men när han inte längre åkte in och ut från olika fängelser förbättrades relationen. Snart fick han också ett riktigt jobb, som resemontör.Nu var det inte så svårt att lämna det gamla livet.I slutet av 90-talet hade han en dröm om att han stod inför människor och talade, han som aldrig ens vittnat tidigare. Vid ett tillfälle blev pastorn i Tommys församling sjuk och någon frågade om inte han kunde säga något.– Jag berättade om mitt liv. Sedan blev jag ombedd att predika några gånger. Det var inga goda predikningar, men människor är ju så snälla och uppmuntrade mig, och jag fick en chans att pröva min kallelse.Snart blev han till och med uppmanad att läsa till pastor, han som var 48 år. Tanken mognade och en dag började han studera teologi på distans på Teologiska högskolan i Stockholm.– Om man inte är kristen när man kom till skolan så blir man det inte där. Skolan kombinerar tro med kritiskt granskande. Man får verktyg att bearbeta texterna i Bibeln och hjälp att finna sitt eget förhållningssätt till texterna, säger han.För honom var det en stor upplevelse att få läsa teologi och en ännu större upplevelse att verkligen bli klar. I juni 2002 ordinerades han som missionspastor under en stor festgudstjänst.– I någon mening hade jag väl aldrig trott att jag skulle bli färdig, säger han.Redan innan han var klar med utbildningen fick han en pastorstjänst i Myråskyrkan i Borås och där har han nu arbetat i ett år.

Nytt språk i församlingen

– I början undrade jag om jag förstod alla koder som finns i frikyrkan. Men det visade sig att jag inte missade så mycket, säger han.– Jag tycker att jag fört in ett nytt språk in i församlingen, mer vardagligt, eftersom jag inte kan det här fromhetsspråket.Hans livserfarenheter skiljer sig från dem som växt upp inom kyrkan på fler områden än språket. Nåden har han nog upplevt starkare än de flesta, även om det är ett svårt kapitel.– Det är lätt att bli förlåten av Gud, svårare att bli det av samhället och nästan omöjligt att förlåta sig själv. Det är något jag fått kämpa med, att nåden gäller mig, säger han.– Det lever kvar, hjärnspöken från kåklivet, som talar mot mig. Som anklagar mig för att ha förstört människors liv genom narkotikan jag sålde. Skuldkänslorna finns där och kommer emellanåt över mig.Nåden vill han förmedla vidare till sina gamla vänner. Nu tillhör han själv den besöksgrupp som går till anstalten i Borås och han möts inte av hån eller förakt, utan av respekt.Vem vet, kanske möter han en dag en blivande kollega.