”Det är okej att ta medicin och vara en deprimerad präst”

Prästen Tobias Hadin trodde länge att det var på grund av sin tinnitus som han mådde så dåligt. I själva verket var det oavbrutna pipet i örat också ett symptom på en djupare depression. Han valde att vara öppen med sin psykiska ohälsa inför församlingen, och predikade om hoppet även när det egna livet kändes meningslöst.

GÖTEBORG. “Du ande av ångest, ut ur Tobias! I Jesu namn befaller vi dig ande av ångest att lämna Tobias i fred. Kristus befaller dig. Du har ingen makt. I Jesu namn ut!”

Tobias Hadin har sökt förbön på en konferens. Han vill ingenting hellre än att ångesten ska släppa. Den som gör honom inlåst i sig själv, som får honom att älta saker, att oroa sig. Ja, den som gör att det blir för mycket i huvudet. Förbön kan väl inte skada, tänker han. Förebedjaren ber intensivt, och väntar på att Tobias ska ge något tecken på att bönen har fungerat. Men ingenting händer.

– Jag har aldrig känt mig hemma i den typen av demonisering av min sjukdom, men som ung hade jag inte så mycket att sätta emot. Nu, som vuxen, skrattar jag åt det. Väldigt få sammanhang säger ju “du ande av förkylning” men egentligen är ångest lika normalt, bara lite jobbigare att ha …

Tobias Hadin förtydligar:

– Alltså det är inget fel att få förbön – jag tar fortfarande emot alla böner jag kan få, men “quick fix”-bönerna har inte fungerat, Gud verkar inte agera så.

Vi sitter på kajen vid Operan i Göteborg. Tobias Hadin söker sig ofta till platser vid vatten. Han gillar att kunna blicka ut mot horisonten, känner sig friare där.

I början av 00-talet såg jag honom första gången. Det var Frizonfestival och i det som kallades Virustältet spelade punkbandet Svarteskerm. Längst fram på scenen stod Tobias Hadin. Han hade långa dreads och sjöng (skrek) om att tro på ett liv efter döden. I takt med att musiken stegrades dansade publiken allt vildare. Jag var 16 år och vågade inte gå in.

Tobias Hadin har fortfarande dreads och trasiga jeans, men nu bär han även prästkrage.

– Ibland måste jag ta av den för folk stirrar så mycket när jag går på stan, säger han.

Jag funderar på om det kanske är kombinationen av dreads och prästkrage som väcker uppmärksamhet, men Tobias Hadin verkar inte tänka så. Han är punkare och kristen, och de som tror att det finns en krock mellan de två världarna har nog inte förstått vad det handlar om, menar han. Dessutom har han aldrig mött några fördomar i kyrkan på grund av sin stil.

– Från kyrktanterna har det alltid varit öppna famnen. Och själv har jag aldrig känt mig annorlunda.

Kyrkan har varit Tobias Hadins hemmaplan sedan han var liten och han visste tidigt att han skulle bli präst. Under teologistudierna började han och ett gäng jämnåriga drömma om att skapa en vardagsnära, kristen gemenskap där man kom överens om en gemensam livsregel och hjälpte varandra att följa Jesus. Resultatet blev kommuniteten OIKOS i Göteborgsförorten Hammarkullen och tack vare ett bidrag från EFS kunde Tobias Hadin anställas som präst.

Det var en annorlunda typ av gemenskap; samma personer som Tobias Hadin predikade för på gudstjänsterna, såg honom också i vardagen när han var morgontrött eller på dåligt humör. De fanns med när han gick igenom en skilsmässa. Och när han blev deprimerad.

– Stundtals var det jobbigt att inte kunna separera prästrollen från mig själv, men samtidigt ser jag det som en gåva. Det har fostrat mig i att tala så sant om livet som jag bara kan, kommenterar Tobias Hadin.

Han har inga problem med att prata om det som varit svårt och beskriver, i brist på bättre ord, uppbrottet från sin första fru som “köttigt”.

– I samband med skilsmässan fanns det de som sa: “Du är inte min präst längre”. Andra fick en personlig kris på grund av vår kris. De hade, precis som vi, haft en idealiserad bild av äktenskap och tänkt att om man bara älskar varandra och arbetar på det kan man väl lösa allt? Vi älskade varandra och arbetade på det, men vi kunde ändå inte hitta en lösning.

Ni valde att vara transparenta gentemot kommuniteten med vad ni gick igenom?

– Ja. Det finns så många dåliga exempel på ledare som inte är ärliga med sina kriser. Samtidigt är det sunt att vara rädd om sig själv. Många i kommuniteten stöttade oss, men det var också några som la sig i vår relation onödigt mycket, kan jag känna i efter hand.

Tobias Hadin har haft anledning att återkomma kring funderingar om hur mycket som är klokt att dela med sig av. Några år efter skilsmässan började han känna att den tinnitus som han levt med i många år blev allt mer besvärlig. Han blev orkeslös, hade svårt att koncentrera sig, ville helst vara hemma. När han till slut sökte hjälp hos en läkare fick han svaret: “Men Tobias, du har ju ångestproblematik, du är deprimerad. Din tinnitus är sann, men den är bara symptom på en ohållbar situation.”

– När jag väl blev sjukskriven kraschade jag totalt. Jag orkade ingenting och isolerade mig mycket. Jag kunde inte upprätthålla några relationer.

Samtidigt var du fortsatt med i kommuniteten och deras präst. Hur var det att inte orka vara präst på det sättet du ville?

– Det var ju piss. Jag ville ju dö i långa perioder. Det är klart att det är svårt att vara präst och något slags föredöme i tron och hoppet då.

– När jag började komma tillbaka igen och skulle börja predika kunde jag inte ljuga, så det blev många predikningar om lidande, smärta och frågor till Gud. Men det tycker jag ska rymmas. Sedan finns det säkert gånger när jag blev för personlig.

Vad är risken med det?

– Mitt uppdrag är ju inte att prata om mig, jag ska ju prata om kyrkans tro, om Gud och hoppet. Det är ju inte intressant att höra om mig.

– Men i perioder när jag har predikat och samtidigt mått väldigt dåligt har jag fått säga: Jag hoppas att det här är sant. Hoppet har blivit mindre av en känsla och mer av ett beslut.

Sin första djupa depression gick Tobias Hadin igenom i samband med att han läste teologi vid Umeå universitet. Han beskriver det som att han då “slutade tro på sin tro på Gud, och började tro på Gud i stället”. Det har burit honom även när depressionerna kommit tillbaka.

– Finns Gud så finns Gud oavsett om jag lyckas tro på det eller inte. Har Gud världen i sin hand har Gud världen i sin hand. Är något sant så är det sant, konstaterar Tobias Hadin.

– Nu kommer det här låta extremt fromt, men påskafton har blivit väldigt viktig för mig. Det är dagen mellan långfredagen och påskdagen då lärjungarna sörjer Jesu död och fortfarande inte vet att han kommer uppstå. Så har mitt liv känts mycket när jag varit deprimerad. Jag har inte vetat ut eller in och den tro jag tidigare levt på har känts död.

– Men i det mörkaste finns också Gud och Guds död, när Jesus dör på korset är Gud där i det mest meningslösa. Han har genomlevt tomheten.

Vi pratar ibland i kyrkan om att Gud ska skydda oss från det onda.

– Ja, men det gör han inte. Nej nej, vi slipper ingenting som kristna. De kristna sammanhang som målar upp det kristna livet som något annat än vad vanliga andra människor behöver genomgå, de ljuger, säger Tobias Hadin, men nyanserar sedan:

– Men visst, det finns tillfällen då Gud verkar skydda, och jag tror på mirakel. Men det finns också många tillfällen då Gud inte skyddar från död, cancer, övergrepp och självmord. Kyrkan måste kunna vara en plats där någon som tackar Gud för sitt barn som överlevt en svår sjukdom sitter bredvid den som förlorat sitt barn i en svår sjukdom. Om bara den som fått bönesvar får höras, ryms inte de andra.

En del kanske tänker: Om Gud inte skyddar oss, vad ska vi då ha Gud till?

Tobias Hadin skrattar till.

– Ja, men det är ju inte så intressant vad vi ska ha Gud till.

Är frågan felställd?

– Ja, den sätter ju mig i centrum. Jag tror att det är bättre att tänka att om den kristna berättelsen om världen och livet är sann, så är ju världen en hoppfull plats. Om den inte är sann är vi så fruktansvärt körda.

– Men det finns inga enkla svar. Vi måste leva i brottningskampen mellan hoppet och döden.

När Tobias Hadin mått som sämst har han varken orkat be eller läsa Bibeln. Men han har fortsatt att gå i mässan. Han har gått dit när han har varit arg på Gud, när allt känts tomt – och upplevt hur delaktigheten i nattvarden ändå burit honom.

– När man har ångest håller inte tron i huvudet. Men det finns en bekännelse i att ändå fortsätta med de andliga praktikerna; jag går till mässan som om det vore sant. I en god firad liturgi finns inte bara lovsång, utan också kyriet – ropet på hjälp, och det kan bära en på ett sätt som mina egna formuleringar inte kan göra. När jag gör korstecken, ser på en ikon eller lyfter mina händer, ber min kropp åt mig.

Förutom att gå i mässan, har två andra saker hjälpt Tobias Hadin att komma ur depressionen: medicin och psykologhjälp. Han önskar att fler pastorer och präster skulle våga prata om det.

Möter du ofta andra präster och pastorer som mår dåligt?

– Ja, det är ju ett omöjligt uppdrag att vara präst egentligen. Det finns så mycket förväntan på en.

– Det är viktigt att kunna prata om att det är okej att ta medicin, att det är okej att vara deprimerad, att inte ha “sin skit i ordning”. Jag tror att en del kyrkliga ledare kan vara rädda för att bli stigmatiserade om de pratar om det, och det är klart, det är jag också. Det är inte så kul att bli “prästen som alltid pratar om hur dåligt han mår”, men samtidigt kan inte jag vara präst om jag inte kan vara ärlig med mitt liv.

Fakta: Tobias Hadin

Ålder: 39 år.

Familj: Gift med Johanna, och har barnen Otto och Henok.

Bor: I Hammarkullen, Göteborg.

Gör: Är pappa, präst i Askims församling och poddar i Dålig liturgi dödar.

Tobias Hadin. (Malina Abrahamsson)

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.