”Det är rogivande att ha jord under naglarna”

I början var jag jättenervös när jag skulle ut i direktsändning. Nu har det helt försvunnit. Även om jag gör något fel, får en ”tupp i halsen” eller något liknande, tar jag det lugnt.

Tänker du på att så många sitter och tittar på dig?

– Ja, visst gör jag det, men det påverkar mig inte så mycket.

Händer det att människor kommer fram till dig på stan och vill prata tv med dig?

– Jo, det händer, men inte så ofta. Och alla är bara snälla. Det är när jag träffar mina vänner som jag kan tvingas stå till svars för dåliga program, skrattar hon.Det är en underbart varm och skön sommardag när Dagen träffar Gabriella i en park på Östermalm i Stockholm. Det är lummigt, grönt och lugnt. Men just när fotograferingen är avklarad och intervjun påbörjats bryts lugnet av att tio trädgårdsarbetare dyker upp mitt framför vår parkbänk och börjar vattna och sätta blommor.– Så vackert, utbrister Gabriella. Och killarna som jobbar med blommorna ler mot den rödhåriga kvinna de så väl tycker sig känna igen.Gabriella berättar att hon älskar blommor och trädgårdsarbete. Det finns inget som lockar så mycket på sommaren som detta.– När jag vill koppla av på sommaren ägnar jag mig åt vår trädgård hemma i Ekerö. Både hon och maken Pär är intresserade av trädgårdsarbete, så det händer mycket på tomten just nu.

Vad är det för speciellt med blommor och trädgård?

– Det är rogivande, fridfullt och läkande för själen att ha jord under naglarna och se saker långsamt växa, säger Gabriella.

Vad gör du annars när du vill koppla av på sommaren?

– Jag badar mycket och så gillar hela familjen att segla. Så det blir mycket sådant sommartid. Vi brukar hålla till i Mälaren, men i år hoppas vi kunna segla söderut efter havskusten en bit. Att segla är också mycket rogivande.Med all finess en drygt 20 år äldre man kan uppbåda för jag hennes vackra röda hår på tal och undrar försiktigt om det inte rentav är färgat.– Nej, jag är rödhårig, svarar hon och ler. Det finns en hel del gråa hårstrån som jag färgar, men jag är född rödhårig.Och så berättar hon om skoltiden då hon kunde bli retad för att hon just var rödhårig och längst av alla tjejerna i skolan. Och dessutom var hon med i pingstkyrkan.– Men jag brydde mig aldrig om det. Jag hade mina kompisar i kyrkan och mina föräldrar hade sådan omsorg om mig att jag alltid kände mig trygg.Gabriella föddes i Örebro men växte upp i idyllen Nora i Bergslagen. Hon talar varmt om föräldrarna som gett henne så mycket kärlek. Som i många andra pingsthem var vissa saker förbjudna, men det accepterade hon.– Jag skulle aldrig komma på tanken att klandra mina föräldrar för hur de fostrade mig eller vilka värderingar de hade. Jag tycker att jag har fått den bästa tänkbara uppväxten. Alla föräldrar gör sitt bästa och har barnens bästa för ögonen. Det är ju likadant med mig och min man. Vi gör det vi tror är bäst för barnen.När Gabriella var 18 år flyttade hon tillbaka till Örebro. Utbildades sig till kemiingenjör och jobbade inom yrket ett år. Men när erbjudandet om jobb som internationell sekreterare i Örebromissionen dök upp, tog hon chansen. Då hade hon redan blivit ÖM:are och gått med i Immanuelskyrkan i Örebro.Engagemanget i församlingen tog mycket tid. Så småningom hamnade hon på ÖM:s egen tidning Missionsbaneret, där hon blev något av en allt i allo.

Men det där med tv då, hur kom du in i den svängen?

– Det började med att jag framträdde vid en konferens i Västerbotten. Tomas Sjödin, som jobbade med tv, tyckte när han såg och hörde mig att jag skulle passa bra i tv.Sagt och gjort. Gabriella fick en förfrågan om hon ville vara med och jobba med programmet ”Morgonluft” som TV4 sände på morgnarna för drygt tio år sedan.– Det ångrar jag inte. Det var en enormt rolig tid.Gabriella fick blodad tand och sökte till Kaggeholms folkhögskola, tv-linjen. 1998 var det dags att söka sig ut på marknaden.– Jag fick erbjudande om att jobba med TV4:s Äntligen hemma. Det var enormt lärorikt.Medan Martin Timell snickrade, sydde Gabriella så det stod härliga till.Sedan har hon bland annat arbetat som researcher på Nyhetsmorgon, varit produktionsledare på ett litet filmbolag, jobbat med barnprogram på UR, och är just nu alltså ”hallåa” i SVT.

Trivs du med just SVT?

– Ja, mycket. Jag gillar idén med public service, det är seriöst och bra.Jag undrar om det inte kan vara svårt att ”puffa” för ett program man inte gillar, som kanske kan tänkas väcka anstöt hos många.– Sådana program sänds inte i SVT, säger hon och skrattar gott.Men så berättar hon att hon i sådana situationer formulerar sig på ett sätt som gör att det ändå fungerar.Gabriella tror att programpresentatörerna betyder mycket för tittarna. De är levande kanaler till tittarna. De kommer alltid att behövas, tror hon.Under vårt samtal växer en blomsterprakt fram där i parken på Östermalm mitt framför våra ögon. Vana som de unga trädgårdsarbetarna är går det undan. Blommorna sätts ner i jorden och vattnas efter hand. Gabriella glömmer nästan bort vad hon ska säga, hon har bara ögon för blomsterprakten.

Vad gör du då som programpresentatör, förutom att några få sekunder presentera program för oss tittare?

– Jag jobbar flera timmar varje dag med att förbereda mig. Jag tittar igenom alla inspelade program som ska sändas. Det är viktigt att känna till innehållet i programmen jag presenterar. Om det är direktsändning, som till exempel Allsång på Skansen, håller jag före programmet kontakt med producent och programledare på plats.Ett gediget och seriöst arbete föregår alltså de korta stunderna på kvällen framför tv-kameran.Gabriella skriver manus ord för ord. Det är viktigt att vara noga förberedd.Tv i all ära, när Gabriella berättar om det som står henne allra närmast för hon familjen och barnen på tal.– Jag gillar att vara hemma med familjen, baka och laga mat, pyssla. Jag vet inget bättre.Gabriella har under alla år behållit sin starka tro och aldrig stuckit under stol med att hon är kristen. Hon säger sig aldrig få några gliringar för det. Tvärtom finns en respekt och en nyfikenhet i alla de sammanhang hon rör sig, omkring frågor som handlar om tro och andlighet.I dag har familjen sitt andliga hem i Mälarökyrkan på Ekerö, en pingstförsamling knuten till Filadelfiakyrkan i Stockholm.– Men vi behöver också ha vänner utanför den kristna sfären, säger hon. Så att världen inte blir så liten. Man kan hitta Gud där man minst anar det.