”Det är skönt att inte vara ensam kristen”

Mellan den storslagna gotiska katedralen och den betydligt mindre frikyrkan i trä ligger Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn. Men den kyrkliga närheten till trots är det få på skolan som verkar vara intresserade av Gud. I alla fall har Lomeh och Robin i den kristna skolgruppen uppfattat det så.

Vi ses i ett av skolans grupprum. Här, i det lilla utrymmet med ett runt bord och omaka stolar, träffas Lomeh och Robin en gång i veckan för att be med den kristna skolgruppen. Eller grupp och grupp. Det är oftast två eller tre som kommer.

Egentligen ville Lomeh och Robin ha ett rum som de kunde inreda och som skulle vara en självklar och fast mötesplats för den kristna skolgruppen. Men rektorn sa nej utan att argumentera för varför.

Lomeh, som går i tvåan på ekonomiprogrammet, var med i kristna skolgruppen redan förra terminen. När den andra gruppmedlemmen tog studenten till våren fick Lomeh ta över ordförandeskapet. Hon bad och hoppades att hon inte skulle bli helt ensam till hösten.

Vid terminsstart frågade Lomeh om Robin, som är bror till den tidigare ordföranden, ville vara med. De affischerade på skolan och bjöd in till träff. En person dök upp.

– Vi pratade om vad vi kunde göra som kristen skolgrupp trots att vi inte var så många. Vi bestämde oss för att vi kunde be ihop och prata lite om hur vi har det. Så det gör vi nu en gång i veckan, berättar Lomeh.

Vad betyder det för er att ha en kristen skolgrupp?

– Det betyder mycket. Förut kände jag mig väldigt ensam som kristen i klassen. Jag har en annan kompis utanför skolan som är kristen, men hon är inte så jätteaktiv. Och ingen i min klass tror på Gud vad jag vet. Därför känns det bra att ha någon annan som delar ens tro.

Robin håller med. Han känner visserligen till några andra på skolan som han tror är kristna men ingen av dem vill vara med i gruppen.

– När jag frågade sa de bara att det inte är något för dem.

Tror ni att många tycker att det är skämmigt att berätta att de är kristna?

Robin: Ja, så har det nog alltid varit.

Lomeh: Många är rädda för vad de ska få för bemötande om de säger att de är kristna.

Robin: När jag började i klassen bestämde jag mig för att säga att jag är kristen redan första dagen, annars blir det bara jobbigare. Jag hade det här korset på mig och då frågade en muslim om jag brukar gå i kyrkan. Och då berättade jag att jag gör det varje fredag och ibland på söndagen. Han frågade varför och jag sa att jag tycker det är trevligt. Och då sa han: Respekt till dig, vi tror på samma Gud.

Vad får ni för reaktioner när ni berättar att ni är kristna?

Robin: Folk har blivit förvånade men accepterar det. Och det känns bra att berätta att man är kristen. Annars är det som om jag gömmer min tro och den jag är. Jesus är ju prio ett i mitt liv.

Lomeh: Eftersom det är ovanligare att vara kristen än okristen är det många som blir förvånade. Men det är svårt att veta om de överhuvudtaget funderar på Gud. Ibland kan jag känna att vissa inte vill tro på Gud för att de känner att de klarar sig själva och inte vill att Gud ska styra.

Robin: Många har nog förutfattade meningar, typ att vi bara sitter i bänken och sjunger psalmer. Så kan de fråga om det inte bara är gamlingar som går i kyrkan. De har en bild av någon präst som är vitklädd och som står och snackar. Men det är ju inte min bild av kyrkan. Många vet inte ens vad en frikyrka är.

Lomeh: Jag har också märkt att en del tänker att jag inte kan göra fel bara för att jag är kristen, att jag måste vara perfekt. Men jag är ju inte mer än människa.

Är det viktigt för er att smälta in i mängden och ses som vanliga?

Robin: Nej, det skulle jag inte säga. På Awakening Europe i Stockholm var slogan "Disturb the normal" Jag vill sticka ut lite och ge en ny bild av kyrkan.

Lomeh: Ja, jag vill visa att vi kan ha lika roligt som andra.

Robin: Ja, och så vill man vara en person att se upp till. Alltså det är ju inget krav, men man kan ju locka folk till tron genom att visa kärlek i handling. Och sedan kanske man kan bjuda med till en tonårssamling. Det finns många sökande personer som vill tro på någonting större.

Lomeh: Många ungdomar känner att de saknar någonting men de vet inte vad det är. Många är osäkra eller ifrågasätter sitt värde. Det har jag upplevt mycket. Jag tror aldrig att de har hört att Gud älskar dem och att de är värdefulla. Och om de har hört det kanske det ändå är svårt att ta in om de inte tror på Gud. Men på en ungdomssamling kanske de skulle få en annan bild.

Både Lomeh och Robin är aktiva i olika frikyrkoförsamlingar. Robin går till Equmeniakyrkan i Kristinehamn och Lomeh, som bor i det mindre samhället Storfors, är medlem i Storfors frikyrkoförsamling. Medan ett trettiotal ungdomar träffas på Robins ungdomsgrupp, är Lomeh en av få aktiva unga i sin församling.

– Ibland blir det tråkigt när det bara är jag och några till ungdomar på gudstjänsten, men de äldre inspirerar mig mycket. Några av dem är väldigt starka i bön och det inspirerar mig att vilja umgås mer med Gud. Och sedan är de väldigt uppmuntrande mot mig, till exempel när jag leder mötena.

– Tron betyder så mycket för mig, så det är ändå viktigt för mig att gå i kyrkan. Oavsett om det finns andra ungdomar eller inte.

Trots att Lomeh och Robin hittills inte märkt av något intresse för Gud på sitt gymnasium ger de inte upp. De tror att bön påverkar och kommer fortsätta att samlas varje vecka för att be ihop. Inte minst förändrar det dem själva och ger kraft att vara kristen i vardagen.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.