”Det finns en tilltagande rädsla att prata om Jesus”

Stellan och Margareta Bengtsson har vigt sina liv åt Hovsjö kyrka i Södertälje. När de först kom dit kunde gudstjänstbesökarna räknas på en hand. Många år senare fick de se unga komma till tro och kyrkan fylldes till brädden. Vad är det som gör att man orkar hålla ut på samma plats dag efter dag, år efter år? Dagen möter ett prästpar som verkat i det fördolda.

Det senaste åren har jag intervjuat tre personer från Södertälje: kulturskribenten Josefin de Gregorio, Idoldeltagaren Pär Lindberg och prästen Gustav Hafström. På frågan om vad som format deras tro har de, oberoende av varandra, nämnt samma två namn: Stellan och Margareta Bengtsson – prästparet i Hovsjö.

Varken Stellan eller Margareta är känd i kristenheten i stort, men båda två verkar ha haft avgörande betydelse i sitt lokala sammanhang. Det gjorde mig nyfiken.

Nu sitter jag vid middagsbordet i paret Bengtssons enplansvilla i utkanten av Södertälje. Från fönstret ser man Mälaren, trädgården är lummig. Margareta dukar fram lunch.

Fram tills för några år sedan bodde hon och Stellan nära Hovsjö – ett område som polisen klassar som särskilt utsatt. När de kom dit 1983 hade kyrkan där Stellan fått jobb redan avverkat tretton präster på åtta år. Rektorn vid den intilliggande skolan tittade skeptiskt på Stellan: Jaha, hur länge har du tänkt att stanna då?

Stellan svarade att han ville vara kvar i fem år. Det blev 36.

Vad hade ni för visioner när ni kom till församlingen?

– Inga alls egentligen, vi ville bygga utifrån det som fanns, säger Stellan och tar en tugga av smördegspajen på tallriken.

När han inför sin första gudstjänst i Hovsjö frågade diakonen vilka som brukade komma till kyrkan, blev svaret: Kyrkoherden, vaktmästaren och kantorn. Och sedan en finsk tant ibland.

– Men ibland dök inte kantorn upp, så då var det tur att Stellan kan sjunga, säger Margareta.

Under de första fem åren i Hosvjö kom aldrig fler än tio gudstjänstbesökare. Det hade kunnat få vem som helst att ge upp, men Stellan och Margareta hade ett annat perspektiv.

– Det var ju meningsfullt för dem som kom. Sedan blev det en allt större grupp. Folk drar folk och trängsel ger trivsel, ungefär så fungerar det, konstaterar Stellan.

Han har ett “så här är det”-sätt att prata, rappt och sakligt. Samtidigt verkar han ha glimten i ögat.

– I början ville kantorn att gudstjänsten skulle vara så kort som möjligt, men då protesterade jag. Jag ville ha familjemässa! Så då sa jag bara: Vi är i majoritet, fyra mot tre. Ja, det var ju jag, Margareta och våra två barn alltså.

Hovsjö kyrka ligger mitt i ett höghusområde, i samma byggnad som skolan, fritidsgården och biblioteket. Det var populärt att bygga så på 1970-talet. Själva kyrkorummet ligger i en av klassrumsmodulerna och närheten till skolan gjorde att Stellan lyckades övertala rektorn att eleverna skulle kunna välja konfirmandundervisning som elevens val. Varje vecka höll han dessutom morgonbön och välkomnade genom skolans högtalarsystem.

– För några år sedan sprang Stellan ett lopp i stan och när han kom in mot mål, ropade speakern: Nu kommer Stellan Bengtsson, han har konfirmerat många här! berättar Margareta.

Hon kommer från Småland och har dialekten kvar. Stellan växte upp i Sollentuna, men fick sin första prästtjänst i Lindås i Emmaboda kommun. Margareta, som har en teol. kand och är utbildad församlingspedagog, arbetade i grannförsamlingen. Det tog bara ett år innan hon och Stellan var gifta. När Stellans mamma sedan dog bestämde de sig för att söka sig mot Stockholmsområdet för att vara närmare Stellans pappa.

Genom åren har Margareta också varit anställd i Hovsjö kyrka, både som vaktmästare och som församlingsassistent. Men framför allt har hon och Stellan förenats i sin passion för ungdomarna.

Det var genom konfirmandarbetet som församlingen i Hovsjö växte. Många som konfirmerats fortsatte i ungdomsgruppen, som snart utgjorde en stomme i församlingen. Det är ovanligt för att vara Svenska kyrkan. Som mest firade 80-90 människor söndagsgudstjänst i Hovsjö.

Vi tar kaffet efter lunchen i soffgruppen och Margareta ursäktar sig för att hon är en “dålig prästfru” som inte kan baka utan bjuder på chokladpraliner i stället. Det är Stellan som bakar, hon som lagar mat.

Genom åren har de blivit ett sammansvetsat team. När de ordnade sopplunch i kyrkan steg de upp i ottan för att förbereda soppan hemma i sitt eget kök. På lördagarna arrangerade Margareta ledarträning inför sommarlägren på Alphyddan i Nykvarn, och varje söndag stod hon för söndagsskolan. I veckorna följde de äldre ungdomarna med Stellan till härbärget i stan eller till besöksgruppen på anstalten Hall. Om somrarna arrangerade han cykel-hajker för konfirmander på Åland eller reste till Taizé. De fyra egna barnen följde ofta med på olika aktiviteter.

Ni har inte skilt så mycket på arbete och fritid?

– Nej, det har vi aldrig gjort. Vi tänker ungefär på samma sätt som om man är bonde. Vardag och söndag – allt hänger ihop, säger Stellan.

Margareta nickar.

– Jag har aldrig räknat timmar.

Margareta och Stellan berättar gärna om arbetet i församlingen och gläds åt ungdomarna som kommit till tro genom konfirmandarbetet, men de är ovilliga att tala i termer av strategi och framgångsfaktorer. De har helt enkelt jobbat på, inte funderat så mycket utan gjort det som känts naturligt.

Det viktigaste för dem har varit att tydligt grunda undervisningen på Bibeln.

– Det är det som är vägen för att komma till tro, slår Stellan fast. Det finns alltid en risk att man försöker ändra uppdraget för att fler ska komma, men det tror jag är fel väg att gå. Vi har kört på, på samma sätt under alla år.

– Sedan har jag alltid tyckt att det varit väldigt roligt att umgås med ungdomar, lägger han till.

Från den allra första konfirmandgruppen i Hovsjö valde fyra tjejer att bilda en Kyrkans unga-grupp. Varje torsdag i tre års tid hade Stellan bibelstudium med dem. Och så har han fortsatt med alla ungdomar som kommit sedan dess.

– Många av ungdomarna har vi varit extraföräldrar för. De har känt att de kunnat prata med oss. Det har ringt eller kommit hem till oss för samtal. Ibland har det handlat om att det blivit slut med någon kille, och ibland har det rört frågor om framtiden eller om tron, berättar Margareta.

– Men ibland upptäckte vi att en del blev mer lojala med oss än med Jesus. De ville ha stabila vuxna att knyta an till, så då kan det bli så, menar Stellan.

För honom och Margareta har delaktighet varit ett nyckelord. Det är bara prästen som kan läsa nattvardens instiftelseord och ge avlösning vid syndabekännelsen, men resten kan andra sköta, resonerar han. Stellan har därför varit noga med att delegera ansvar.

– Det var inte så att de unga ledarna fick vässa pennor, utan de fick leda andakter och leda undervisning för nya konfirmander. Jag hoppade snart av från konfirmationsundervisningen, det där skötte de själva.

Det är ett stort ansvar för en 15-åring?

– Ja, men vi hade en bra bok som de fick följa, de fick inte frångå den. Genom att själva undervisa fick de öva sig i att uttrycka sin egen tro, säger Stellan.

Det var ingen som gjorde revolt och ville göra på sitt eget sätt?

– Nej, det hade ju konfirmerats för oss så de visste vad vi stod för, säger Margareta.

Hon och Stellan har inte räknat med att vara kvar i Hovsjö i 36 år, men med tiden insåg de att gräset inte är grönare någon annanstans.

– Det finns syndare överallt som behöver frälsning, så det är ingen vits att byta ut dem, bättre att bygga på den gemenskap som man har fått till. Funkar det inte så får man hålla på ett tag till, säger Stellan.

Känner ni att ni har fått försaka något på grund av det liv ni valt att leva?

Makarna Bengtsson svarar enhälligt:

– Nej.

Sedan några år tillbaka är de båda pensionärer, men de fortsätter att leva aktiva liv. Stellan har precis gett ut tre evangeliepostillor med predikningarna för varje söndag. Han predikar också då och då och tillsammans med en musikgrupp där han spelar fiol och Margareta sjunger, åker de runt till äldreboenden. Jag frågar hur de ser på Svenska kyrkans framtid.

– Det som oroar oss är att det verkar finnas en tilltagande rädsla om att tala om Jesus, man nämner nästan aldrig det namnet. Men det är ju det namnet som är hoppet för hela mänskligheten! säger Margareta.

– I allt vi har gjort har det varit viktigt att Jesus ska vara i centrum, att Jesus är Herre.

Fakta: Stellan och Margareta Bengtsson

Ålder: Båda två fyller 70 år i år.

Bor: Södertälje.

Familj: Fyra barn och elva barnbarn.

Gör: Hjälper barnen och deras familjer, sjunger och spelar på äldreboenden med cittragruppen, åker touring med mc. Margareta tycker om att läsa och lösa korsord. Stellan gillar trädgårdsarbete.

Aktuella: Stellan har precis gett ut tre Evangeliepostillor.

Stellan Bengtsson har gett ut tre Evangeliepostillor. (Malina Abrahamsson)

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.