”Det har varit en obehaglig upplevelse”

Caroline Krook tar emot i sitt vackra rum på stiftskansliet i Gamla stan.Utsikten mot Riddarfjärden och Stockholms stadshus är bedårande. Biskopen i Stockholms stift har ett tufft schema denna dag, så vår tid tillsammans med henne är begränsad till mindre än en halvtimme.Caroline Krook gör, åtminstone till att börja med, ett lite stramt intryck,men man tycker sig ändå ana glädje och tillfredsställelse i hennes blick. Kanske det beror på den stora uppskattning hon rönt senaste tiden för sin vägran att lämna ut brev som prästerna i stiftet skrivit till henne. För denna vägran har hon stått till svars i Stockholms tingsrätt. Målet formade sig till ett segertåg för Stockholmsbiskopen.Valde att friaDet var på våren 1999 som Caroline Krook skrev brev till stiftets präster med en förfrågan om hur de mådde och hur de upplevde sin arbetssituation. Det var ett mycket personligt brev och svaren var lika personliga. Biskopen hade lovat adressaterna att endast hon skulle läsa svaren. Men en journalist blev nyfiken på innehållet i prästernas svar och krävde att få ta del av dem. De är att betrakta som offentlig handling, ansåg journalisten. Men Caroline Krook sa nej.Ärendet hamnade hos Kammarrätten som, i likhet med journalisten, ansåg att breven skulle betraktas som offentliga handlingar. Biskopen framhärdade dock i sin vägran att låta någon läsa dem. Det blev till sist Stockholms tingsrätt som fick avgörandet i sin hand. Rätten ansåg visserligen att Caroline Krook begått tjänstefel, men valde ändå att fria. Då hade Caroline, för säkerhets skull, redan hunnit sända tillbaka breven till de 350 präster som svarat på hennes frågor.Hur har reaktionerna varit efter rättegången?– De har varit mycket positiva. Jag har fått både telefonsamtal, elektronisk post och vanliga brev, alla har uttryckt sin uppskattning för mitt agerande. Det är inte ofta brevskrivare är så entydigt positiva. Många utanför vår kyrka har skrivit och sagt att "den kyrkan vill jag vara med i".Hade du räknat med en sådan uppslutning?– Jag hade inte alls funderat på det. Jag gjorde det inte för att vinna personliga poäng. Snarare har det varit en obehaglig upplevelse. Men jag känner att Svenska kyrkan faktiskt fått poäng på det, och det är ju glädjande.Caroline Krook är uppväxt på Östermalm i Stockholm. Hemmet var "mycket kulturellt".– Och kristendomen var en del av denna kultur. Inte mer än så. Mina föräldrar var inte engagerade i kyrkan."Det är andras problem"Som ung hade Caroline drömmar om att bli skådespelare. Traditionen fanns i familjen, på moderns sida.– Jag hade ett mycket stort intresse för konst och teater.Caroline Krook tog studenten 1965 i Lund och fortsatte sedan med studier på universitetet där. Då visste hon redan att hon skulle bli präst. Några år tidigare hade hon nämligen fått kallelsen. Hon gick på gymnasiet då, men vill nu inte berätta något om hur hon fick denna kallelse.– Man ska aldrig tala om sådant. Då riskerar man att förstöra något, säger hon.Caroline Krook prästvigdes 1969, endast 25 år gammal. Vid den tiden var det ännu ovanligt med kvinnliga präster.Har du haft problem med kvinnoprästmotståndarna i Svenska kyrkan?– Visst, jag har mött mycket motstånd i olika omgångar. I någon av tjänsterna har det också varit direkta problem. Men det är andras problem och inte mitt. Det är den hållning jag haft.Hur kommer det att gå för Svenska kyrkan, efter skilsmässan från staten?– Jag känner stor tillförsikt. Mycket kommer att förändras, men det är bara bra. Det blir inte en majoritetskyrka överallt. I många invandrartäta områden i Stockholm är vi redan nu i minoritet. Men jag är stolt och glad över att folkkyrkokaraktären bibehålls. Det är låga trösklar i Svenska kyrkan, vem som helst får vara med. Men det är klart att det också är viktigt med någon form av avgörelse.En viss ambivalensStockholmsbiskopen menar att Sverige blivit mer religiöst tack vare invandrarna.– Det är något oerhört positivt. Det diskuteras religiösa frågor i skolorna och på skolgårdarna på ett helt nytt sätt. En har kors om halsen, en annan en halvmåne och så "fajtas" de om vem som är bäst. Det är som i fotboll. Nu måste vi hjälpa våra kristna ungdomar att hitta ett språk så att de kan stå för sin tro.Du sa en gång att du inte gillar namnet "Svenska kyrkan". Håller du fortfarande fast vid denna uppfattning?– Jag skulle gärna se att vi kunde heta något annat. Lutherska kyrkan i Sverige, eller något liknande. Men jag tror inte det blir så. Namnet Svenska kyrkan är för många så positivt värdeladdat.Caroline Krook etiketteras ibland i medierna som Stockholms biskop – ett uttryck för hur starkt förankrad Svenska kyrkan är till och med i journalisters medvetande.– Det stöter mig inte alls, även om det inte är korrekt. Men jag minns att Krister Stendahl på sin tid var mån om att säga att han var en av biskoparna i Stockholm.Hur ser du på dem som tillhör både en frikyrka och Svenska kyrkan?– Jag har ingen speciell uppfattning om det, så länge det inte blir trosmässiga konflikter för dem. Det är väl ett uttryck för en viss ambivalens, de vill hålla båda dörrarna öppna. Möjligen kan det ibland vara svårt när människor som av fri vilja lämnat Svenska kyrkan, skriver i sitt testamente att de vill bli begravda hos oss. Det är ingen lätt situation för vare sig prästerna ute i församlingarna eller mig.Det finns exempel på ledande pingstvänner, till och med pastorer, som samtidigt låter sig väljas in i kyrkoråd. Stör det dig?– Jag tycker det är lite märkligt. Framför allt skiljer sig ju församlingssyn åt på ett sätt som måste skapa problem för dem som sitter i ledningen för två församlingar.Djupa samtalBlev prästyrket som du förväntat dig?– Det är roligare än jag tänkte mig från början. Det är så oerhört omväxlande. Det förhållandet att präster i Svenska kyrkan har så stort förtroende hos människor gör ju vår startsträcka så kort. Man kan snabbt komma in i djupa samtal, djupare än dem man har till och med med sina närmaste. Det blir dessvärre inte så många sådana tillfällen nu när jag är biskop.Vad uppskattar du mest i prästtjänsten?– Gudstjänsten och själavården ligger mig varmt om hjärtat. Men det är mångfalden som är stimulerande.I dag prästvigs fler kvinnor än män. Är det ett problem?– Det bästa vore givetvis ett fifty-fifty-förhållande. Men om vi nu under så lång tid haft en majoritet av män bland prästerna spelar det knappast någon roll om det under en kortare period blir fler kvinnor.Följer du med noga i samhällsdebatten?– Jag är allmänt orienterad vad gäller politik, däremot hänger jag inte alls med i sportens värld.Är du inte med i folkpartiet?– Jag engagerade mig öppet i det parti jag tillhörde för att kunna vara med och fatta viktiga beslut om kyrkan. Nu blir de partipolitiskt obundna grupperna allt starkare, och det gläder mig.Vilka frågor vid sidan av de rent kyrkliga intresserar dig?– Jag känner ett starkt engagemang för människor som far illa. Jag var fängelsepräst i många år och kom då i kontakt med den sidan av livet. Flyktingfrågorna engagerar mig också mycket. Jag är stark motståndare till dödsstraffet.Utbrett engagemangFolkrörelse-Sverige befinner sig på nedgång, medlemmarna sviker. Oroar det dig?– Ja, det kan få väldigt negativa konsekvenser. Samhället riskerar att bli än mer individualistiskt om det ideella engagemanget dör ut. Människors intresse kan lätt komma att kretsa kring hur de själva och deras familjer uppnår största möjliga lycka.– Men det finns trots allt ett utbrett ideellt engagemang och det ska vi ta vara på. Svenska kyrkan kommer att behöva mycket mer av det i framtiden. Där har vi mycket att lära av frikyrkorna.Vad har du för förhållande till just frikyrkorna?– Inget alls. Min kristna fostran fick jag i KFUK, en ekumenisk rörelse. Där träffade jag givetvis människor från både kyrka och frikyrka. Men jag har väldigt lite erfarenhet av frikyrkligt engagemang. Jag har inte haft min vänkrets i frikyrkorna, jag har inga frikyrkligt aktiva i min släkt, inga rötter där helt enkelt.Slutligen, vilken religiös etikett kan man sätta på dig? Bibeltroende? Liberalteolog?– Jag klistrar aldrig etiketter på människor. Vi bär alla på arv och vi får våra influenser från olika håll. Ingen människa vill själv ha några etiketter satta på sig. Då ska man inte sätta någon på andra heller.