”Det kristna evangeliet reser oss upp”

När samhällsdebattören och tidigare fängelsedirektören AnnBritt Grünewald i januari i år anlände till Falun så berusad att hon inte kunde medverka i en sedan länge planerad konferens blev det stora rubriker i kvällspressen.– Efter den händelsen bestämde jag mig för att öppet och utan förbehåll berätta om min alkoholism. Jag behövde inte låtsas något. Jag behövde inte förställa mig. Det kändes skönt.Men även om AnnBritt Grünewald gärna berättar om sin alkoholism och sitt nya helnyktra liv finns det mycket annat hon gärna delger sin omgivning. Till exempel om vilken stor roll tron spelar i hennes liv. Eller hur mycket hon ännu brinner för en human kriminalvård, med betoning på vård.Men låt oss börja med alkoholen och vad som hänt sedan det stora ”avslöjandet” i januari.Hur länge har du varit alkoholist?– Jag har kämpat med det här i 20 år. Men egentligen har jag aldrig haft en normal relation till alkoholen. På min fars sida har alkoholismen funnits med i flera generationer. Det är alltså genetiskt betingat och då kan man aldrig dricka normalt.Drack du varje dag?– Nej, inte alls. Jag har mest varit nykter under alla år. Det är bara det att när jag druckit har det gått åt skogen.Vad gör du nu för att undvika nya blamager?– Jag går regelbundet på AA-möten. Det är bland det bästa jag vet. Jag går på möten så ofta jag kan, också när jag är ute och reser. Nästa vecka ska jag vara i Leksand, då går jag på möten där. Förra veckan var jag i Dublin och hade glädjen att vara gäst på ett AA-möte där. Det är det fantastiska med Anonyma Alkoholister – de finns precis överallt.Vilka reaktioner har du fått sedan det blev känt att du har alkoholproblem?– Jag har fått en enorm respons. Massor av brev och mejl. Allt från statsråd och landshövdingar till helt vanliga människor har hört av sig och tackat. Jag har en hel pärm med brev. Först hade jag ambitionen att svara på alla, men nu inser jag att jag inte kan göra det.Tidigare Gudrun Schyman, och så du. Hur tror du folk reagerar?– Jag hoppas att det kan vara till nytta för någon. Det handlar väldigt mycket om att få människor med de här problemen att inte gå omkring och skämmas. Det är helt meningslöst.Du har i många år öppet talat om din kristna tro. Har den påverkats av det som skett?– Jag är säker på det, men jag kan inte exakt redogöra för på vilket sätt.Du uppträder ofta i kyrkor. Vad är det du förmedlar till besökarna där?– Att alla människor har ett värde, att de är värdefulla precis som de är. Och att vi ska ta vara på våra liv, se möjligheterna till gemenskap och kärlek. Jag tycker mycket om att reflektera över en bibeltext, och då relaterar jag gärna till mina egna erfarenheter.– Jag är lite av en missionär. Jag tror att jag har något viktigt att förmedla till dagens människor. Att jag nu, rätt ångestfritt, kan stå och säga att jag är nykter alkoholist, betyder naturligtvis mycket för många. Jag vet hur det är att gömma skulden och skammen. Men det kristna evangeliet reser oss upp och ger oss möjlighet att stolta kunna gå vidare.Du predikade nyligen i en tv-gudstjänst. Hur kändes det?– Jag gillar egentligen inte att vara med i tv, men jag har fått många positiva reaktioner. Och det gläder mig.Hur ser din Gud ut?– Ärkebiskopen KG Hammar sa en gång att Gud är en relation, att jag kan se Gud i en annan människas ögon. Endast i mötet med en annan människa finns jag till, sa religionsfilosofen Martin Buber. Det är så jag också ser det.Vad betyder Jesus för dig?– Mycket. Om alla människor betedde sig som Jesus i alla lägen, då skulle världen se annorlunda ut. Jesus gestaltar för mig en människosyn som erbjuder alla människor en möjlighet att överleva oavsett vad som hänt. Detta märkte jag inte minst inom kriminalvården. Tänk så många fångar jag mött som kommit till tro och därigenom helt förändrat sina liv. Evangelium är helt enkelt det bästa handlingsprogrammet i kriminalvården.– Det handlar ju där om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor och hur vi hanterar de djupa existentiella frågorna, det som har med synd och skuld och brott och straff att göra.AnnBritt Grünewald bildade på 1970-talet, tillsammans med en grupp medarbetare på Österåkersanstalten norr om Stockholm, skola för en ny mer humant inriktad vård.– Det var inte något flum alls, utan vi jobbade hårt för att ge de intagna en chans att kunna gå vidare efter avtjänat straff.Vad gjorde ni?– Vi var en grupp nytänkare som alla var i ungefär samma ålder som fångarna. Vi led när vi såg hur de knarkade sönder sina liv både utanför och innanför murarna. Vi var inställda på att förändra deras livssituation. Vi lärde oss nya metoder och tog till oss ett nytt tänkande. På den grunden fick vi uppdrag att starta en försöksavdelning på anstalten.Snart var hela anstalten inbegripen i det nya tänkandet. Österåker skulle vara ett narkotikafritt fängelse, dit skulle kriminella som ville bli kvitt sitt knarkberoende kunna söka sig.– Vi fick en väldigt stark behandlingsinriktning som så småningom tog över hela anstalten.När AnnBritt Grünewald tillträdde som fängelsedirektör 1978 var alltså grunden lagd.– Vi tog bort uniformerna både hos personal och intagna. Vi gjorde upp ett program för varje fånge, vi skrev kontrakt med var och en. Det innebar bland annat lämning av urinprov varje dag, gruppsamtal, friskvård, social träning och mycket annat. Vi bjöd in hela familjer så att också de fick känna sig delaktiga i behandlingsplanen.Hur gick det då, resultatmässigt?– Det gick mycket bra. Efter hand började dock anstalten dräneras på god personal. Lönerna hängde inte med och det blev en försämring av vården. Nu har dessvärre allt återgått till det gamla på Österåker. Den är som vilken annan anstalt som helst. Våra överordnade sa att våra insatser kostade för mycket.År 1997 gav därför AnnBritt Grünewald upp och lämnade sin tjänst på anstalten – flera år före pensioneringen.Hur ser du på kriminalvården i stort i dag?– Vissa saker har försämrats, andra förbättrats. Anstalterna har bättre utbildad personal än förr, men det räcker inte. Många insiktsfulla bedömare säger att det i dag bara är den andliga vården på anstalterna som fungerar. Fängelsepastorerna gör fantastiska insatser.– Fortfarande gäller den gamla regeln om att frälsning eller förälskelse är de bästa sätten att komma bort från det destruktiva livet på kåken.Du var med att göra Österåkersanstalten i stort sett knarkfri. Men nu är det alltså lika eländigt där som på andra håll. Hur kommer egentligen knarket in på anstalterna?– Främst via besök. Knark tar så liten plats och är så lätt att gömma. I håret, i underlivet, eller var som helst. Det går inte att kontrollera. Många fångar har med sig knark efter permissioner. Vissa av dem är tvingade, medfångarna kan vara mycket brutala.Personalen då? Kan det inte komma in den vägen också?– Jo, det har hänt, men är mycket ovanligt.Om du inte blivit fängelsedirektör, vad hade du blivit då?– Jag jobbade i flera år som socialarbetare innan jag kom till Österåker. Och så har jag ägnat mig en del åt politik, men bara på min fritid. Så det är svårt att säga vilken väg jag hade valt om jag inte hamnat inom kriminalvården.AnnBritt Grünewald växte upp under mycket enkla förhållanden i en liten by i Jämtland. Familjen levde av skogen, precis som alla andra i den lilla byn. I dag är hon ”åsiktsproffs” och har otaliga gånger suttit i tv-soffor och samtalat om det mesta här i livet. Hon är krönikör i radions ”Efter Tolv” och medarbetar regelbundet som kolumnist i en tidning. Två böcker är skrivna, en tredje är på gång. Hur ser hon, med denna breda livserfarenhet i bagaget, på dagens svenska samhälle?– Det finns krafter och motkrafter hela tiden. Kampen finns inom oss, och ute i samhället. Samtidigt som mycket blir bättre, blir annat mycket sämre. De grupper som har det riktigt bra får det allt bättre, medan de som lever under dåliga förhållanden får en allt sämre livssituation.– Vi lever i ett allt mer segregerat samhälle. Se på de stora invandrartäta förorterna. Vilka förebilder har de unga som bor där? Jo, det är kriminella som åker omkring i flotta bilar. De ser sällan någon invandrare göra karriär på vanligt sätt, även om det börjat hända saker där nu.Men vad göra åt dessa ”getton”?– Där måste satsas mycket mer på barnomsorgen och skolan. Det går att fånga upp de här barnen men då måste det finnas människor med stor kompetens, psykologer, kuratorer, speciallärare. Man måste jobba stenhårt med att få bort ”jag har inte en chans”-känslan hos de unga i de här områdena.