”Det missionärerna predikade gällde inte här”

Det var ingen slump att Guilem Rodrigues da Silva hamnade i Sverige. Som brasilianare kände han väl till vårt land. Därifrån kom missionärerna och där hade Brasilien för första gången blivit världsmästare i fotboll. Redan 1911 kom pingstmissionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren till Brasilien. Den verksamhet de startade utvecklades till en av de största väckelserna i modern tid, den brasilianska pingströrelsen. I pionjärernas spår kom sedan en lång rad svenska missionärer till Guilems hemland, Samuel Nyström, Gustaf Nordlund, Otto Nelson, Nils Taranger och många fler.Guilem föddes 1938 i Rio Grande, en hamnstad i södra Brasilien i provinsen Rio Grande do Sul. Föräldrarna var några av de första som lämnade den katolska kyrkan för att förena sig med den då lilla och föraktade gruppen av pingstvänner. Guilem beundrar sina föräldrar, och talar med respekt och värme om deras hängivna kärlek och trohet mot varandra, men också mot Gud och församlingen.– Min far, Nino, är fortfarande äldste i församlingen. Församlingen har gett honom hederstiteln pastor. Vårt förhållande har alltid varit innerligt. Varje gång vi skiljs brukar han lägga sina händer på mitt huvud och be om Guds välsignelse över mitt liv.Lovordar missionsarbetetI hemmet såg Guilem många gånger Guds påtagliga närvaro. Han berättar med stor gripenhet hur hans mamma Ilustarca en gång blev botad som svar på bön. Hon hade långt framskriden tuberkulos, vägde bara 36 kilo, och blev hemsänd av doktorn för att dö.– Hon bad mig sända bud till vår pastor, missionär Anders Johansson, som senare bytte namn till Jernevad. Han kom, lade händerna på mor och bad, och hon blev frisk! Även min pappa, som också smittats blev botad. På den tiden var det många som dog i tbc, så det som skedde var stort för oss, och jag minns att också doktorn var mycket förvånad, säger Guilem.Om den svenska pingstmissionens insatser har han bara lovord. Missionärerna har gjort enastående insatser, säger han.– Tack vare dem har många människor som levt på avgrundens kant fått ett bättre liv och förvandlats till dugliga samhällsmedborgare. Att pingstmissionen kom till Brasilien har verkligen lyft miljontals människor och fått dem att leva ett rikt liv.Efter avslutad skolgång fick Guilem sin utbildning i flottan. Som underofficer tjänstgjorde han på ett militärfartyg då några generaler den 31 mars 1964 genomförde en militärkupp. Amiralen för flottan var lojal mot den demokratiskt valde presidenten och satte sig till motvärn mot kuppmakarna. Han hoppades att få flygvapnet på sin sida, men misslyckades och kuppgeneralerna segrade. Resultatet blev att Guilem och många andra som lojalt ställt upp på sina befäl hamnade i militärfängelse, anklagade för att stödja en kommunistisk, omstörtande verksamhet.Flydde från fängelsetPå den tiden var Guilem en mycket aktiv pingstvän. Bland annat var han sekreterare i pingströrelsens ungdomsförening i Rio de Janeiro och även redaktör för pingströrelsens ungdomstidning "O Semeador", Såningsmannen.– Pingstvännerna deltog inte aktivt i partipolitiken. Men en hel del hade sympati för socialismen. Det gäller även en och annan av pastorerna. Efter två månader i fängelse lyckades Guilem att fly. Han tog sig till en morbror i Recife i nordöstra delen av landet. Där bodde han i tre månader och arbetade i morbroderns cykelverkstad och fick ihop lite pengar. Med hjälp av sin lilla reskassa tog han sig sedan den långa vägen till södra Brasilien. Vänner inom kommunistpartiet hjälpte honom till en kontaktperson som skulle se till att han kom till en lämplig gränsövergång till Uruguay. I sin frånvaro dömdes Guilem till fängelse i 3 år och 5 månader. 1998 blev han officiellt rentvådd från de falska anklagelserna och återinsatt i den brasilianska flottan där han nu har kaptens rang. I Uruguay arbetade Guilem en kort tid i pingstförsamlingen i Montevideo, som medarbetare till Rut och Reinaldo Gomez. Men eftersom det bedömdes riskfyllt för honom att stanna kom han 1965 med missionärerna Erik och Marianne Ahlmans hjälp till Sverige.– De och deras pojkar var fantastiska människor, generösa och varma.Första anhalten i Sverige blev Malmö. Sedan fick han komma till Hässleholm, där han under sex månader bodde hos familjen Alice och Arne Gustavsson.– Vilken kärlek jag mötte hos dem! Arne var svetsare och Alice var hemmafru. De tog oerhört väl hand om mig.Lärde sig svenska på fabrikenSitt första jobb fick Guilem på Bröderna Rickardssons släpvagnsfabrik i Hässleholm, vars ägare också var pingstvänner.– Jag fick lära mig till elektriker av en ung man som hette Arne Dahlström. Lönen var 7,20 kronor i timmen.Guilem anpassade sig snabbt och det var fabriksarbetarna på släpvagnsfabriken som lärde honom att tala svenska. Sverige har blivit hans fosterland eller som han säger i sina dikter hans första andrahandsland. Men även om Guilem inte behövde gå någon kurs för att lära sig svenska kände han snart behov av att studera. I dag arbetar han som hemspråkslärare i portugisiska och spanska, men också som översättare. Men allra närmast hjärtat finns poesin. På svenska har han givit ut tre diktsamlingar. Den senaste, "Inte ens flyttfåglar", kom ut i en andra upplaga i december förra året. Förra året gav han ut en diktsamling i Brasilien och blev utnämnd till hedersmedlem i det brasilianska författarförbundet. Hans dikter finns översatta till flera andra språk, engelska, danska, isländska, persiska och makedoniska.Men även om Guilem är väl integrerad i sitt första andrahandsland finns också främlingsskapet ständigt närvarande. I hans dikter återkommer ofta brottningen om var han hör hemma, som till exempel i dikten "Nära mitt hjärta"."Nära mitt hjärta finns duland som både smeker och slårmina barns hemlandpå ljusårs avstånd från landetsom smekte, men mest slog migtrots min aldrig svikande kärlekNära mitt hjärtaNära mitt hjärta"Rio Grande och Brasilien lever inom honom, men kanske gäller det framför allt den brusande, levande brasilianska pingstväckelsen. Det finns ett vemod i Guilems varma, bruna ögon. Jag tror att det hör samman med att han aldrig riktigt kunde smälta in i den svenska pingstväckelsen.– De svenska pingstvännerna är annorlunda. Att mitt intresse och engagemang slocknade beror på flera saker. Jag upplevde en inre konflikt, jag upplevde en slags kulturchock, men fick också problem när det gäller min familjerelation.Svenskt blygaSkillnaden mellan svensk och brasiliansk pingströrelse var stor. Hemma i Brasilien var Guilem van vid högljudda, glada möten, som präglades av stör hänförelse och ett dånande böneliv, tungotal och uttydning och många omvändelser. I Sverige var pingstvännerna mer svenskt reserverade och blyga. Det var ovanligt att människor prisade Gud högt eller att man frambar profetiska budskap. Allt flöt så lugnt och stilla.I Brasilien hade Guilem lärt sig att det till exempel var synd att gå på bio, och det fanns stränga regler om vad man inte fick göra. Flickorna fick inte klippa håret, ha smycken eller korta kjolar. I Sverige fanns inte alls samma stränga förbud.– Jag blev besviken över att det missionärerna predikade i Brasilien inte gällde här. Då jag skrev hem kände jag mig som en lögnare eftersom jag inte kunde förmå mig att berätta att mycket var så helt annorlunda i det land missionärerna kom ifrån. Min tro fick helt enkelt en knäck.En annan sak som gjorde honom besviken var att pingstvännerna gav så lite respons när det gällde att engagera sig i protesterna mot Vietnamkriget. Utifrån hans egna erfarenheter blev det en samvetsfråga att opponera mot den amerikanska krigsföringen. Senare har hans politiska intresse fått honom att engagera sig i miljöpartiet. I Lund har han representerat miljöpartiet i kommunalfullmäktige under ett par perioder. Numera är han partiets representant som nämndeman vid hovrätten i Malmö."Svårt att vara pingsvän"Senast i höstas var Guilem på besök i Brasilien och kunde konstatera att den församling där hans far är äldste så flödar det andliga livet precis som förr.– Min 86-årige far skulle bli jätteförvånad om han kom hit och följde med mig till ett pingstmöte.Han hade länge svårt att berätta för sina föräldrar om sin andliga situation. Men de hade anat hur det var, och han vet att han ständigt är föremål för deras varma och innerliga förböner.– Det är svårt att vara pingstvän här. De sociala orättvisorna och den misär som finns i Brasilien gör att för många människor är tron på Gud den enda räddningen. Det är lättare för dem att vara hängivna. Oönskad landsflyktI en av sina dikter skriver Guilem om att livet inte alltid blir som man tänkt. Inte ens Paulus kunde förverkliga alla sina drömmar. Han hade en vision om att nå Spanien, men slutade sitt liv som martyr i Rom. Själv upplevde Guilem hur tragiska omständigheter tvingade honom till en oönskad landsflykt."Nu är det mitt Spanien jag borde resa tilldärför att jag har varit därmen de kastade ut mignär jag hade något att säga."Hur hade livet gestaltat sig om du inte tvingats fly? frågar jag.– Då hade jag säkert varit pingstpastor precis som min äldre bror. Och jag hade fortfarande levt samman med min första fru, svarar Guilem.