“Det väcktes en kampvilja hos mig när jag mötte flyktingarna”

Varje söndag, vecka ut och vecka in, finns Margareta Sandman på plats i Hedlundakyrkan. Där möter hon människor från olika länder och med olika språk, med stor värme och öppenhet.

– Vi ska inte vara så rädda och försiktiga. Det behöver hända mycket med integrationen, konstaterar Margareta.

Tre minuter tar det för Margareta Sandman att gå från sin lägenhet i östra Umeå till Hedlundakyrkan där hon ofta håller till. Hon är inte anställd, ändå lägger hon åtskilliga timmar på att betjäna dem hon kallar sina vänner: människor som har sin härkomst i andra länder, hundratals mil från den västerbottniska kuststaden.

Om hemlandet heter Syrien, Afghanistan, Iran eller Ukraina spelar mindre roll – Margaretas hjälpande händer är utsträckta mot den som behöver fatta dem.

Ibland uppstår det förstås problem och missförstånd när man inte delar språk eller kultur. Som den gången då Margareta lovat köpa biljett åt en kvinna som ville hälsa på sin syster i Östersund, men det visade sig vara i Oxelösund hon bodde. Ny biljett fick bokas och Margareta skjutsade kvinnan till flyget.

– Men jag fick ont i magen när jag såg hur mycket packning hon hade med sig – det var mjöl, kyckling, skor, kläder – hon ville ge det till sin syster. Men så träffar hon Samuel, som själv flytt från Yemen, på flygplatsen. Han tog hand om henne och hjälpte henne så att allt gick bra. Det kändes verkligen som om Gud sände en ängel precis när det behövdes.

Margareta ler åt minnet. Kvinnan, som i dag driver ett framgångsrikt arbete som jobbcoach, har lärt sig att hon inte behöver släpa med sig mjöl och andra matvaror - det finns att köpa på plats. Utbytet över nationsgränserna är berikande åt båda håll – för Margareta och de andra volontärerna.

– Jag har alltid haft en dragning åt det här. Kärleken till de här människorna, den har Gud gett mig. Det är inget jag hittat på eller strävat efter, säger hon när vi slagit oss ner i ett av Hedlundakyrkans samtalsrum.

– Mitt engagemang för de här människorna – det bara finns där.

Och kärleken har genom åren fått många tillfällen att visa sig i praktisk handling. Margareta har varit med och kört släpvagnar med möbler till tomma lägenheter, levererat matkassar till hungriga familjer, kramat, lyssnat och sjungit. Så har många nysvenskar och invandrare fått känna sig välkomna och fått en chans att integreras i sitt nya samhälle.

Margareta är full av historier, både dråpliga, berörande och sorgliga, om möten med människor. En handlar om en familj som lämnade Syrien efter att en bomb fallit ner i deras kök. Mamman och hennes två döttrar kom till Umeå, varav en av döttrarna hade flera funktionsnedsättningar.

– Jag fattar inte hur de orkade fly. De berättade bland annat om hur de hjälptes åt att skydda och hålla värmen åt den handikappade flickan under flykten, genom att ligga på var sida om henne. Det var så gripande att höra.

Margareta har själv erfarenhet av att leva med en anhörig med funktionsnedsättning eftersom hennes man drabbades av en hjärnblödning för många år sedan, vilket på senare tid gjort att han behöver hjälp med all förflyttning, påklädning och mycket annat. Några timmar i veckan jobbar Margareta som hans assistent.

I mötet med mamman och de två döttrarna från Syrien fick hon god nytta av sina sjukvårdserfarenheter. Hon kunde hjälpa familjen att fixa fram rullstol, sjukhussäng och ordna så att de fick hemtjänst.

– Det väcktes en kampvilja hos mig att hjälpa dem! Jag ville göra allt jag kunde. Mamman sa vid något tillfälle att det kändes som att hon var i paradiset – hon hade väl aldrig fått någon avlösning utan bara fått kämpa.

Margareta skakar på huvudet:

– De är fantastiska människor, de är hjältar, efter allt de gått igenom.

Hon håller fortsatt kontakt med den syriska familjen, som nu bor i Västerås. Den äldre av systrarna har fått hit sin man, efter sju år ifrån varandra.

De är långt ifrån det enda exemplet på där relationen, som från början ofta handlar om akuta behov, fortsatt och utvecklats till en djup vänskap.

– Man blir ju vänner när man får följa varandra och när vi träffas varje vecka på språkkaféet till exempel. Ses vi på stan så stannar vi och pratar, man lär känna varandra. När de bott här några år har de ju mer som händer i deras liv, så då blir det inte att man ses lika ofta, men kontakten finns där.

Språkkaféet i Hedlundakyrkan är navet för Margaretas engagemang. Hon gillar att lära ut språk, pedagog som hon i grunden är utbildad till. På kaféet är hon den som ser till att alla har någon att prata med och vill få dem som kommer att trivas. Hon har också separata träffar bara för arabisktalande kvinnor, inspirerad av Soheila Fors och hennes tehus. Träffarna har olika teman, som exempelvis sjukvård, för att kvinnorna ska få mer kunskap om hur olika saker fungerar i det svenska samhället.

Ett annat bra sätt att lära ut språk på är att sjunga, tycker Margareta. Det finns enkla sångtexter om allt från allemansrätten, till varför man betalar skatt, till namnen på veckans dagar. En annan sång som hon gärna sjunger är “Det finns så många sköna människor”. För det är ju just så, menar Margareta, att i grunden är vi alla människor, och vågar vi inte närma oss varandra går vi miste om något:

Det finns så många sköna människor, som liksom aldrig får en chans. De blir bedömda efter pärmarna, precis som resten inte fanns. Men det som öppnar sig därinuti, är värt sin vikt i guld. Varje människa har sin egen saga, viktig för sin egen skull.

Innan vi går ska Margareta plocka fram gitarren och sjunga den för oss, men innan dess får vi ta del av en syrisk kvinnas öde.

– Hon är jurist i grunden, och kom hit med sin gamla mamma och två små barn. De hade fått kommunplacering här i Umeå och anlände till en helt tom lägenhet – den 75-åriga mamman hade inte ens en stol att sitta på. Det fanns ingen mat. Min kompis Ingrid ringer till mig och jag står precis på Icas parkering – det är ofta så, att det tycks finnas en gudomlig tajming med saker.

Margareta lyckades få fatt i ett begagnat bord och några stolar via Facebook och kunde redan samma eftermiddag leverera möbler och mat till den nyinflyttade familjen. Familjen är trogna deltagare i språkkaféet. När man fått lämna hela sitt gamla sammanhang i sitt hemland blir det lite som att få en ny familj.

– Men jag hade aldrig klarat detta på egen hand. Det behövs ett nätverk, så att vi tillsammans kan ha koll på och kunna ta emot de familjer som kommer hit. Vi är mellan 15 och 20 volontärer som hjälps åt. Jag skulle önska att det fanns ett ännu större engagemang för våra utländska vänner.

Varför beror det på att det inte gör det?

– Det främmande kan verka skrämmande. Man måste också vara beredd att ge av sin tid, att komma några gånger för att skapa relationer. Men det är ju så roligt att få hjälpa till!

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.