”Det var samma röst som jag hört när jag var barn”

Håkan Barrington Norebäck är 62 år, men har hittills inte berättat för någon utanför familjen om vad han var med om som sjuåring. När Dagen för ett tag sedan ställde en fråga i sociala medier om man som barn hört Guds röst, ville han dela sin berättelse, med förhoppning om att få ge tröst till någon annan.

Kan Gud tala direkt till en vilsen sjuåring? Ja, det är Håkan Barrington Norebäck, 62 år, säker på. Han var just sju år den där dagen när han tydligt hörde ord som han uppfattade inte var hans egna tankar. Ord som kom precis när de behövdes, men som han då inte förstod hela innebörden av. Den upplevelsen har han burit med sig genom hela livet.

Vi tar det från början. Håkan var 2,5 år gammal när han adopterades av ett par i Hultsfred. Hans biologiska mamma var bara 18 år när hon blev gravid ihop med en jamaicansk man hon träffat som au-pair i London. Det var inte möjligt för henne att behålla Håkan.

Men inte heller de nya adoptivföräldrarna visade sig kapabla att ge Håkan den omsorg han behövde. Pappan var administrativt ansvarig på ett sågverk och arbetade i stort sett hela tiden. Mamman å sin sida var hemma desto mer, men mådde psykiskt dåligt och missbrukade både tabletter och alkohol.

– Jag hade det inte jättebra i familjen, konstaterar Håkan Norebäck lakoniskt.

Dagen då han hörde det som han senare skulle identifiera som Guds röst var mamman i mycket dåligt skick. Håkan minns hur hon låg inne på badrumsgolvet, rejält berusad. Den lille Håkan hade oroligt gått dit för att se hur det var med henne, men blivit avspisad: ”Stick din väg! Gå härifrån!” löd mammans uppmaning. Håkan gick ner i källaren, fylld av både ilska och sorg.

Där och då berättar han att han hör en lugn röst inom sig som säger: ”Jag är”.

– Jag förstod inte var orden kom från eller vem som talade, och samtidigt fanns det något i den där rösten som rörde mig på djupet och gav en insikt om att vi är skapade att leva för evigt. Jag fylldes av en stark känsla av frid och trygghet, berättar Håkan Norebäck.

Han var kvar i källaren en stund och gick sedan ut i trädgården. När han öppnade ytterdörren hörde han rösten på nytt: ”Det kommer att gå bra för dig Håkan”.

Trots att det gått 55 år sedan händelsen kommer han ihåg hur tydlig rösten var, och vilken frid som följde den.

– Det är väl så det är tänker jag, att när man får nåden att höra från Gud, då är det så tydligt att den skiljer sig från de egna tankarna. Det var inget frampressat eller maniskt, men det etsade sig in i mig. Jag har aldrig kunnat förneka att det hände, eller tänkt att det skulle ha varit inbillning. Det har alltid varit ett centralt minne för mig.

– Men det konstiga är att jag inte kopplade ihop det med Gud. Kanske för att jag inte riktigt vågade tro det.

Det skulle dröja många år innan Håkan Norebäcks gudsupplevelse som barn bekräftades. Då var han vuxen och hade ännu fler mörka år bakom sig.

Den dysfunktionella uppväxten fortsatte resten av barndomen, och som nioåring utsattes Håkan för en serie grova sexuella övergrepp av en äldre kille i bekantskapskretsen.

– Det slog sönder mig totalt. Det var som att jag blev sönderslagen och en massa skärvor låg utspridda runt mig, som det tagit hela livet att plocka ihop.

I tonåren utsattes han för övergrepp igen. Då var det en idrottstränare som förgrep sig på honom. Samtidigt fortsatte adoptivmamman att missbruka och pappan att vara frånvarande. Allt var ”en enda soppa”, menar Håkan. Hela tonårstiden var mycket stökig, och mönstret fortsatte också som vuxen.

20 år gammal blev han tillsammans med en tjej, en prästdotter, som skulle bli en dörröppnare in mot den kristna tron. Hennes familj var karismatisk och tillhörde en bönegrupp som bland annat undervisade om andedopet. Håkan hängde med henne för att lyssna till den engelske predikanten Harry Greenwood som var på Sverigebesök, och gick fram för förbön.

– Jag fick uppmaningen att börja prata så skulle tungotalet flöda, och när det kom så var det som att ett stenbrott slets ur bröstet på mig – det blev ett tydligt gudsmöte.

Håkan var nyfrälst, gick Livets ords bibelskola och utåt verkade han vara en frimodig evangelist med stabilitet i tillvaron. Men barndomens trauma och obearbetade förflutna fanns kvar i bagaget. När motgångar och tvivel kom, lämnade han allt. Det var av eller på som gällde.

Håkan Norebäck har sedan dess gått i terapi, men har aldrig klarat av att möta i sina djupaste trauman. Och det var inte förrän i somras, då han och familjen var på besök hos hans svärmor, som han än en gång upplevde hur Gud på ett tydligt sätt talade in i hans liv.

– Saker och ting hade gått trögt och dåligt på olika sätt. Jag kände mig vilsen och undrade vad jag egentligen skulle göra av mitt liv, jag började ju bli gammal! Skulle allt ha varit meningslöst?

Så Håkan tog en promenad längs Dalälven och började prata med Gud, ”på riktigt”.

– Jag sökte honom, bad om förlåtelse för att jag lämnat honom och gått min egen väg. Jag bad liksom om att få komma tillbaka igen.

– Och då hände det märkliga att jag ännu en gång hörde den stillsamma rösten. Samma lugna, trygga ord som förra gången: ”Jag är.” Jag kände så väl igen den från när jag var liten och det blev ett uppvaknande på djupet. Nu äntligen förstod jag. Rösten jag hörde som liten pojke var Jesus.

Håkans egen röst bryts medan han återberättar sommarens upplevelse. Innan intervjun har han sagt till sin fru att han skulle försöka att inte börja gråta, men nu kommer tårarna.

– Jag förstod plötsligt hur allt hängde ihop. Att övergreppen gjort att jag inte vågat lita på Gud och därför aldrig gått med dessa händelser till honom. De har förvarats i ett separat rum, stängt och låst. Men nu gjorde jag det, jag gick till honom med allt – jag var ledsen, förkrossad och jag ropade inom mig: ”Hur kunde du låta detta fruktansvärda hända? Varför hände det mig? Visa mig din väg genom allt som gör ont!”

Ett svar som kom som en insikt var att hans föräldrar borde ha skyddat honom, men de fanns inte där för sin son.

Promenaden längs Dalälven, där Håkan för första gången på många år bad en rakt igenom uppriktig bön, blev början på en vandring tillbaka till tron. Trots alla terapisamtal, tiden på bibelskolan och alla goda relationer till familj och vänner, menar Håkan att det var först här som han upplevde början på ett helande från sina trauman.

– Man får ofta höra att det är viktigt att förlåta för att kunna gå vidare, men vad är förlåtelse? Att säga att det var okej det som hände? Nej, jag kan inte se det på det sättet. Rotar man lite i grundtexten i Bibeln så tycker jag det handlar om att sända iväg det svåra som hänt, att släppa det ifrån sig och begrava allt vid korset. Jag måste inte älska de som förgrep sig på mig, jag måste bara våga lämna det hos Jesus.

Håkan hade länge svårt att lita på människor. De gånger han gjort det har han blivit besviken när det visat sig att de var just människor, med fel och brister. Han har inte heller velat prata igenom händelserna från barndomen, förutom med sin fru, inte förrän nu.

När han såg Dagens efterlysning på Instagram kände Håkan en längtan efter att få dela med sig av sin berättelse till fler.

– Jag kan i dag se i backspegeln hur Gud varit med mig. Jag har varit nära att mista livet flera gånger, men han har skyddat mig. Även om jag inte alltid varit inne på hans väg har hans hand funnits där över mig. Han var alltid med, och en del av helandet är att berätta om det för andra.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.