Diagnosen var starten på räddningen för Gunilla Linn Persson

- Jag tackar Gud varje dag. Den som slutar dricka måste fylla sitt liv med andlighet. Det tomrummet kan inte fyllas med materialism, det måste vara något som är större än oss själva. För mig var det naturligt att återknyta till barndomens Gud.
- Mormor bad alltid Gud som haver med mig. Som liten smet jag faktiskt iväg till söndagsskolan en gång. Jag var så otroligt nyfiken och intresserad, men när pappa fick veta det blev jag förbjuden att gå tillbaka.
Gunilla Linn Persson har fått stor uppmärksamhet för sina böcker. I den senaste, "Sagan om mig själv", skriver hon naket och självutlämnande om psykoserna som släckte kontakten med den vanliga verkligheten och förde henne ut i det centrala "ytret på diametret" - som hon själv kallar den värld där hon befann sig. En värld som gav henne storhetsvansinne i skuld och förde henne till självdestruktivitetens yttersta kant. Hon ringde till sina vänner på konstiga tider, irrade runt med sin bil i Gävletrakten, ringde på dörrar och prövade nycklar i lås.
Några år senare slog hon sönder sitt hem, kastade sig ut genom fönstret, hoppade framför en bil och blev till slut placerad i spännbälte. Intagen i omgångar med tvång.
- Jag var förtvivlad, desperat och förvirrad, berättar Gunilla när vi träffas.

Hon var inte rädd för att skriva boken. Visst gjorde det ont. Svårt att minnas och plågsamt att inse att mannen hon älskade, inte bara fick henne att bli kreativ och en känd författare, han fick henne också att dricka alkohol och må sämre än hon någonsin trott var möjligt. Maken drack, gjorde av med stora summor pengar och krävde henne ständigt på intimitet.
Själv försökte hon sköta hemmet, barnen och inkomsterna. Hon hade goda inkomster. Men pengarna räckte aldrig. Mannen hann alltid före.
- Jag älskade honom. Han var mitt allt.
I mannens ögon hittade hon kärleken och bekräftelsen. Den hon hade sökt hela livet. Hon såg inte att han samtidigt knuffade henne utför stupet. Hon kom närmare för varje dag och till slut föll hon, tappade kontrollen, men hittade tillbaka till verkligheten tack vare sina nu vuxna barn. Hon började om. Separerade, hittade en ny man, som inte bara drack utan också slog henne, fick ett barn - en älskad dotter med Downs syndrom. Separerade. Ex-sambon tog livet av sig. Gunilla Linn föll, ännu djupare. Livet slog henne, repade hennes ömtåliga själ, i stället för skyddsnät hittade hon bara bråddjup.
Fem psykoser på sju år. Åren 1996 till 2002 har för alltid en sorgkant i Gunillas minne.

I dag sitter hon på ett konditori i Stockholm. Hon vill gärna åka ifrån Norrtälje då och då. Det är där i småstaden hon gått på gatorna med blommor i håret och varit tokig - som hon säger. Men det är också där hon arbetsprövat på tidningen, punktligt kommit med dottern till skolan, gått på föräldramöten, tagit sitt ansvar i självhjälpsgruppen och allt oftare bänkat sig i kyrkan.
- Jag vågade stanna kvar. Jag vill visa att det går att komma igen. En psykisk sjuk kan bli frisk och fungera normalt igen.
Nu är hon noga med rutinerna. Hon går upp varje morgon klockan sex. Gör i ordning timmermansfrukost åt lilla Märta Mazarin - flickan med en kromosom för mycket. Roger - timmermannen som Gunilla nu lever med - gillar stadiga frukostar, så också Märta.
Två timmar senare kommer skoltaxin. Då är det dags för Gunilla att börja jobba. Hon ger sig själv ett beting för varje dag. Tre sidor ska bli skrivna. Vare sig mer eller mindre.
- Det är viktigt att jag inte jobbar för mycket. Jag sätter ramar för mig själv.

Sedan kommer posten. Gunilla lutar huvudet närmare, så att ingen annan ska höra vad hon säger.
- Jag tackar Gud varje dag när jag läst posten.
Minnet sitter kvar. Åren då hon var gift med mannen som förlöste hennes kreativitet, gav henne också kravbrev och påminnelser om skulder hon inte visste fanns.
- Jag blir så lycklig varje gång som jag bara får vanliga brev. Är det räkningar tar jag noga hand om dem direkt. Jag vill ha koll på utgifterna.
Hon säger lågmält att hon inte har några ekonomiska problem längre. Inte alls, hon kan till och med hjälpa de vuxna döttrarna ifall de vill ha något extra i klädväg. Men de hemska minnena sitter i. Hon har supit upp stipendier. En stor del av royaltyn för flera populära tv-serier satte ex-mannen sprätt på.
Hon suckar och säger att nu måste vi prata om något annat. Hon vill se framåt nu. Roger är olik alla hennes andra män, han dricker inte, han lagar mat, tvättar och delar vardagsbekymren med henne.
Vad var det som fick dig att bli frisk?- Terapin, medicinen, nykterheten och Gud. Jag överlämnar åt honom, det jag inte orkar med själv. En del av terapin var att skriva boken, att hitta trådar bakåt, att få förklaringar och att upptäcka familjehemligheter.
Hon slutade dricka 2001. Då hade hon precis kommit hem från bokmässan. Journalisterna stod i kö och inför varje intervju drack hon ett glas starkcider. Gunilla insåg att hon var alkoholist. Hon hade självmedicinerat med sprit. Det var som att kasta bensin på en brasa. Men när hon slutade dricka uppstod ett hål i henne. Ett tomrum som måste fyllas.
- Nu hanterar jag livets svårigheter genom bön. Blir jag arg på någon, ber jag för den personen, ber att vi ska få en bättre relation.
- Men du, överbetona inte det här med att jag är kristen. Jag ber. Ja. Jag tror. Ja. Jag går i kyrkan. Ja. Jag läser Bibeln. Ja. Märkvärdigare är det inte.
- Mina vänner har också betytt mycket. Susanne Osten höll kontakt med mig under hela sjukdomstiden. Det är otroligt viktigt att vännerna inte sviker den som blir sjuk. Det behöver inte vara så pretentiöst, skriv ett kort, skicka en liten present. Bara det inte blir helt tyst.