Krönikor
Dogge Doggelito: Alby är inte till salu!
De kan köpa våra hem men de kan inte köpa vår själ.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Min resa började på min mammas gata. Det var där jag formades till den mannen jag är i dag. Att bo där var som ha hela världen som grannar. Som att bo i ett slags Noaks ark med människor från olika kulturer. Som att öppna en målarlåda med miljontals olika färger.
Jag och de andra kidsen på vår gata brukade leka kurragömma i de mörka källargångarna. Eller leka ”dunken” bland alla hög-husen. Den roligaste leken var att åka upp i hissen hela vägen upp till våning 8. Vi var alltid ett gäng på tio ungar som trängdes i hissen och sen sprang vi hela vägen ner för trappan och plinga på allas dörrar.
Det var alltid någon av oss som åkte fast. Vi visste det. Det hände väl att vi fick utskällning, fick pinnar kastade efter oss. En gång var det en farbror som tog fast mig och slog mig med sin käpp medan mina kompisar tittade på och garvade åt mig. Men det var spelets regler och jag tyckte det var värt det.
Vi hittade på så mycket bus att jag skulle kunna fylla ett flertal romaner med berättelser. Och alla minnen är guld värda, speciellt för en konstnärssjäl som jag. Många människor, många kulturer, många olika gudar från hela världen finns representerade på samma plätt. På ett berg, inte Zions berg, utan Albyberget.
Folk har kommit dit för att hitta ro, trygghet och lugn från det kaotiska land de flytt. Albyberget blev ett berg där människor drömde om frid. Vem visste att det en dag skulle komma en rik man och köpa hela berget. Det är vad som händer när kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen nu säljer ut cirka 1 000 lägenheter, i första hand på Albyberget.
Min mamma har bott på samma gata sen 1972. Och där har hon bott fram till i dag. När hon flyttade in fick hon en broschyr där det stod: Botkyrkastaden – där alla barn får ett eget klätterträd. Och så är det. Runt mammas gata finns skog och sjöar. Från mammas balkong har man en milsvid panoramautsikt från Albyberget.
Jag åker förbi berget, där jag bor än i dag, Jag ser en banderoll som hänger ner för gångbron. Samma bro som jag har gått förbi så många gånger, ja, om inte tusentals gånger i min barndom. På väg till skolan, på väg till spelautomaterna i centrum, på väg till en kompis eller på väg till en flickvän. Men den här gången är jag på väg hem när jag ser banderollen som hänger nedanför bron där bussen alltid stannar.
På banderollen står det: Alby är inte till salu! Jag känner sorg inom mig. Att de säljer vårt berg. Samtidigt känner jag en stolthet över att folket som bor i Alby kämpar, krigar med näbbar och klor. Försvarar berget mot mammons klor, de som köper sig fram och gör folk ledsna. Struntar i folks känslor, tankar och åsikter.
Tänk dig själv att det en dag kommer en farbror fram till dig och säger sig ha köpt ditt hus. Och om han vill så har han makten att kräva av dig att köpa ditt hem för ett stort belopp som du inte har råd med. Fast du har bott där hela livet. De kan köpa våra hem men de kan inte köpa vår själ. Så vi lägger resten i Guds händer, som får leda oss mot en bättre tid.
Dogge Doggelito är artist har skrivit krönikor på Dagens livsstilssidor.
