Krönikor
Dogge Doggelito: Då blir jag bästa pappan
Och det bästa av allt – de lyssnar på mig.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
När jag först blev pappa så trodde jag att jag skulle vara den bästa och roligaste pappan i alla sammanhang. Jag var 26 år och ganska omogen. 11 år senare, och lite mognare, inser jag att det där är helt omöjligt. Och tro mig, jag har mött mammor och pappor som mår dåligt över att de har brister. Som dessutom vill att jag ska må dåligt över mina brister. Fast jag bestämde mig ganska tidigt för att vara en pappa som strävar efter att göra sitt bästa, men med självinsikt om att jag måste få göra misstag på vägen. Och jag är verkligen inte den smidigaste föräldern i alla sammanhang. Jag har svårt att sitta still på utvecklingssamtalen i skolan eller på dagis, pratar högt i kyrkan på julavslutningen och ställer pinsamma frågor till mina barns kompisar eller deras föräldrar.
Men det finns stunder när jag är den bästa pappan på jorden. Det är när jag hänger med på mina barns träning. Kanske är det för att jag själv gillar och är grym på idrott, och har bäst självförtroende i idrottssammanhang. När jag ser mina barn idrotta, så kommer jag ihåg mina glansdagar då det fortfarande fanns en chans för mig att bli elit. Hur som helst så älskar jag varenda sekund av det. Att coacha mina barn att bli bättre, få ett hårdare slag, hinna med motståndarens bollar, och överraska motståndaren. Jag kan till och med få dem att kämpa hårdare, fokusera och inte ge upp. Mina barn vet att i idrottssammanhang är det pappa som vet bäst. Och det bästa av allt – de lyssnar på mig. För det är inte alltid man kan inspirera sina barn att ta för sig genom ord.
– Kämpa på, ha tålamod, tro på dig själv, du är starkare än du tror, du är guds avbild.
Vackra ord funkar som bäst när man får smaka på dem själv. När man testat dem i praktiken.
Genom idrotten känner jag Guds styrka inom mig. Idrotten tar fram en stark vilja om att övervinna rädslor, smärta och osäkerhet. Jag har uppmuntrat idrott hos mina barn ända sedan födseln.
Just nu är det tennis som gäller, och varje söndag plockar de fram tennisracken. Det finns inget härligare än att titta på när de kämpar och ger allt vad de har. Framförallt så är det härligt att se deras tillfredsställelse efter träning. Det är en tillfredsställelse som är på riktigt. Inte en sådan som de kan få när de får den där prylen de vill ha. Jag pratar om den där tillfredsställelse som gör att man tänker:
– I dag har jag lärt mig något nytt och jag gjorde det riktigt bra. I dag åstadkom jag sådant som jag inte trodde var möjligt.
Kärleken till Gud och kärleken till idrott är en bra och stabil grund för mina barn. Det är i alla fall min förhoppning som pappa. Även om de inte blir kristna som jag, eller idrottsfantaster, så kommer de nog komma ihåg att jag var som bäst i kyrkan och på tennisbanan.
Dogge Doggelito är artist har skrivit krönikor på Dagens livsstilssidor.
