Livsstil
Edward Sköllerfalk: Kyrkan har inte varit tillräckligt följsam
Pingstpastorn och tidigare ordföranden för Pingst Ung om att så många unga väljer att lämna frikyrkan
Det kan finnas många olika anledningar till att en person lämnar det kristna sammanhang den vuxit upp i. Några skäl tycks dock vara desamma. Dagen lät tidigare ledaren för Pingst Ung, Edward Sköllerfalk, reflektera över vad det beror på.
En kultur som inte ger plats för ifrågasättande och livets mörka sidor. Ungdomsledare som är för unga och oerfarna. Ett starkt “vi-och-de”-tänk och en undervisning som bidrar till skuld och skam. Det är några av anledningarna som återkommer när Dagen pratar med personer som i 20-årsåldern valde att lämna sitt frikyrkliga sammanhang.
Edward Sköllerfalk, numera föreståndare för pingstförsamlingen i Örebro, har själv varit både ungdomsledare och ledare för nätverket Pingst Ung. Han kan absolut känna igen sig i det som personerna lyfter fram.
– O ja, jag känner igen allting. Vi behöver bli mer följsamma när en ung människa blir äldre och får ett mer kritiskt tänkande. Då måste vi kunna tala om tvivel, om misslyckanden och om psykisk ohälsa till exempel. Jag erkänner - jag tror inte kyrkan varit tillräckligt följsam här.
En av de stora utmaningarna när det gäller att få unga vuxna att finnas kvar i gemenskapen, tror han, är övergången från yngre tonår till en mer reflekterande vuxen tro. Man kanske har funnits med i samma kristna sammanhang sedan födseln, varit på söndagsskolan och ungdomssamlingar. Det har funnits tydliga ramar och värderingar att förhålla sig till. Under resans gång har intellektet utvecklats och det finns behov av att ifrågasätta det som tidigare varit självklart. Just där skulle det behövas mer resurser, menar Edward Sköllerfalk.
– I alla miljöer där man har med unga människor att göra sätter man gränser, det är inget ovanligt. Men däremot måste man kunna hantera att gränserna efter en tid överträds och ifrågasätts. Det innebär inte att vi ska börja slira på vad vi står för eller utöka ramarna, däremot måste vi ge plats för samtal och diskussion.
– De ungdomspastorer vi anställer till våra församlingar är ofta inte utbildade för att vandra med personer från 13 års ålder ända upp till 20. Där är min uppfattning att det behövs komplement, exempelvis genom att låta föreståndaren ta en del av undervisningen, koppla på själavårdare för dem som snart går ut gymnasiet och se till att det ges utrymme för dem att samtala.
Som ett förberedande samtal inför vuxenlivet?
– Ja, precis. För de unga som snart kanske ska flytta till annan ort, börja plugga och möta helt andra typer av värderingar och svar än de man vuxit upp med – att då få samtala om tron, om livet och allting, det tror jag skulle förebygga jättemycket.
Vad säger du om den starka känslan av “vi och dem” som kristna ungdomar kan uppleva?
– Det känner jag mycket väl igen. Men det är inte bara dåligt, det är så man skapar ett lag till exempel. Det blir däremot olyckligt om man ser ned på dem som inte tillhör gruppen. En attraktiv kyrka måste vara världstillvänd. Jag tycker om att lyfta berättelsen om när Jesus ber lärjungarna att dra över med båten till andra sidan. Lärjungarna ville inte det, de ville hellre vara på hemmaplan. Min uppfattning är att de av våra ungdomar som är ute på discon kan vara utomordentliga människofiskare, till skillnad från de som sitter i kyrkan och dömer dem som är ute och slirar.
Känslan av skam och skuld är något som återkommer hos de personer som Dagen har pratat med, särskilt i samband med undervisning. En av personerna uttryckte det som att man nästan förväntades vara asexuell i kyrkan. Edward Sköllerfalk känner igen problematiken.
– Jag har nog till och med hållit lite för hård undervisning själv som ungdomsledare, säger han och nämner den omsusade “äppelskruttsbilden” som ett exempel. Den går ut på att man liknar sin kropp med ett äpple och för varje gång man har en sexuell relation utanför äktenskapet tas det tuggor från äpplet, så den dagen man gifter sig finns kanske bara ett skrutt kvar.
– Jag kunde använda den liknelsen och andra, till dess jag fattade att man sårade många i gänget, säger Edward Sköllerfalk uppriktigt.
– Samtidigt behöver undervisningen vara rak och tydlig – man måste hjälpa ungdomar att sätta upp gränser, det behöver vi. Men i samtalen vid sidan av undervisningen måste det finnas mycket nåd.
Edward berättar hur han, för att sänka garden och sätta ord på det som ungdomarna förmodligen kände, brukade säga något i stil med “Jag vet att ni sitter och tänker på vem ni ska ragga på sedan, men kan ni bara lyssna lite grann först”. Han skrattar åt minnet, men understryker vikten av att ta alla känslor på allvar.
Bör det inte även finnas nåd i själva undervisningen, inte bara i samtalen bredvid?
– Jo, absolut, men gränserna måste dras upp. Är det luddigt finns det inget att överskrida. Utan lag finns ingen nåd. Vi behöver visa att “detta är vägen och det tror vi är det bästa för dig”. Men i stället för att använda liknelsen med äppelskruttet kan man kanske säga att har du gjort något du ångrar så älskar Jesus dig lika mycket, livet går vidare.
Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.
