Efter 40 år återvände ministern till kyrkan

Det var riksdagens vice talman Eva Zetterberg som i egenskap av kyrkorådsordförande presenterade den nye medlemmen för församlingen.Varför detta steg?– Jag bodde, innan jag flyttade hem och blev biståndsminister, sju år i Luxemburg. Jag jobbade i EU och fick en nära och fin kontakt med rader av varmt troende katoliker. Mitt i denna katolska värld stod det plötsligt så klart för mig: Jag är protestant! När man befinner sig i en ny och annorlunda religiös miljö upptäcker man lätt sin egen religiösa identitet.Fanns det fler skäl till detta ditt steg?– Ja, jag har ju en bakgrund som säkert har påverkat mig. Farmor och farfar var baptister. Pappa blev ett Guds barnbarn och själv utvecklades jag till en allmänt pratglad agnostiker.– Sen finns det självklart människor jag mött som påverkat mig mycket. Ärkebiskop KG Hammar har gjort ett starkt intryck på mig. Han jordfäste Odd Engström, som var en av mina närmaste vänner, och det var en händelse som satte djupa spår.Hur vill du beskriva din "omvändelse"?– Det är ett lite trevande försiktigt steg, som innehåller en stark komponent av att vilja diskutera existentiella frågor, trosfrågor och etiska grundfrågor. Alltså sådant som rör våld, krig och fred.Hur ser din tro ut?– Det är väl kanske det jag vill komma tillbaka och samtala om. Jag uppskattar mycket att jag nu funnit en plats där jag kan få tala om detta. Något jag tilltalas mycket av i det religiösa samtalet är att man på ett så naturligt sätt kan använda ordet "jag". I politiska eller allmänintellektuella sammanhang säger man nästan alltid "vi", eller "min grupp". Man döljer sig bakom sådana ord och formuleringar. Men här i de kristna sammanhangen kan jag träda fram och säga att "jag tror" eller "jag tycker".Vad uppskattar du mest i den nya miljön?– Jag gillar de naturliga och avspända trosorienterade samtalen. Jag blir så lycklig när människor i kyrkan så entusiastiskt och öppet lyssnar på mina funderingar om tron. Det är något nytt för mig.– Det har öppnat möjligheter för mig att föra samtal som jag annars aldrig fått göra annat än inne i mig själv.Hur kändes det första gången du gick till kyrkan efter återinträdet?– Det var enormt högtidligt. Och jag kände mig mycket välkomnad.Är du en grubblare?– Ja, det kan man på ett sätt säga. Jag har alltid grubblat över de existentiella villkoren. Jag har så sakteliga försonat mig med att jag själv ska gå bort. Jag kan ändå inte säga att jag är rädd för att dö. Jag var själv nära att dö för några år sedan i en sjukdom och jag har mött döden på nära håll hos anhöriga och vänner. Det handlar mycket om att försona sig med tanken på sin egen fysiska ändlighet. Och det tror jag att jag har gjort.Finns det något liv efter döden?– Jag laborerar mycket med tanken på att livet är evigt, men att det tar plats i oss bara en liten tid.Har du blivit broderskapare också?– Jag blev medlem där samtidigt som jag gick med i Svenska kyrkan igen.Brukar man inte inom socialdemokratin ofta hävda att religionen är en privatsak?– Jo, det har inom en viss typ av socialdemokrati varit vanligt att man talar om religionen som en privatsak. Men broderskapsrörelsen har ju funnits länge och där har man ju inte stuckit under stol med sin tro.Biståndsfrågor har alltid engagerat kristna. Har du märkt det i ditt nya jobb?– Ja, det har jag verkligen upptäckt. Det är naturligtvis det kristna kärleksbudskapet som kräver ett aktivt uttryck. Det är inte bara sinnelaget det gäller, även om kyrkan lär oss det, utan upplevelsen av kärlek till nästan kräver konkreta uttryck. De här sakerna i kombination med att vilja sprida evangeliet har lett till denna inställning från kyrkans människor. De första biståndsexperterna var missionärerna.Hur möter du det här konkret?– Jag kommer i kontakt med det kristna biståndsarebetet på ort och ställe under mina resor, men också här hemma. Jag skulle vilja säga att detta engagemang gör att det faktiskt är så relativt lätt att vara biståndsminister i Sverige. När mina kolleger i andra länder frågar mig hur det kommer sig att biståndet har en sådan stark ställning i Sverige brukar jag förklara det med dess historiska förankring i den religiösa väckelsen – och i den politiska internationalismen.För en tid sedan presenterade en parlamentarisk grupp, Globekom, nya tankar och idéer om hur det framtida biståndet kan komma att se ut. Delar du gruppens tankar?– Ja, absolut. Helhetssynen är viktig när man tänker bistånd i dag. I vårt praktiska handlande ska vi inte i framtiden ge med den ena handen och ta tillbaka med den andra genom vår handelspolitik.De här sakerna måste samordnas.– Det handlar också om en övergång från ett över- och underordnande, till partnerskap. Vi ska samarbeta med dem vi hjälper, och hos Globekom finns både helhetssynen och ambitionen att komma bort från "klappen på huvudet".– På samma sätt som missionärerna på 1800-talet kombinerade sin gärning med utbildning och hälsovård med det evangeliska budskapet, kombinerar vi insatser som rör välfärden med insikten om jämlikhet och demokrati, jämställdhet mellan man och kvinna.Blir det mindre svenskt bistånd i framtiden och mer gemensamt europeiskt?– Ja, men så länge vi är en nation kommer vi att ha ett nationellt bistånd.Svenskt bistånd har ju haft gott anseende utomlands. Gäller det fortfarande, trots de sänkta nivåerna?– Man ska komma ihåg att vi ökade biståndet ända fram till 80-talet. Det var först under krisåren på 90-talet vi sänkte nivån. Men nu har vi nästan återhämtat allt vi sänkte. För oss är 0,7 procent inget mål, som i andra länder, utan vår ambition är att nå upp till en procent av BNI.Sverige har gett Mugabe-regimen i Zimbabwe avsevärt bistånd genom åren. Skulle det ske också med det nya tänkandet?– Nej, i dag skulle vi inte ge bistånd till ett sådant land. Det hade i stället kunnat ges till andra, demokratiska, krafter i landet. Ungefär som vi var med och gav stöd åt antiapartheidrörelsen i Sydafrika.Ska flyktingpolitiken också samordnas med EU?– Jaa, det är vår ambition. EU-kommissionen har gjort ett hästjobb för att foga samman en asylpolitik med Schengen, men inte kunnat avsluta det ännu. Men självklart eftersträvar vi en gemensam europeisk asylpolitik.Bedriver vi en generös flyktingpoltik i Sverige?– Jag använder aldrig ordet "generös" i de här sammanhangen. Det ger lätt intryck av en överhetsposition. Hellre talar jag om en rättvis eller rättssäker asylpolitik. Jag tycker att svensk asylpolitik har många tilltalande drag, framför allt därför att den kan samordnas med biståndspolitiken.Inga problem alltså?– Jo, jag vill gärna ha en mer human flyktingpolitik i den meningen att de som kommer hit mycket snabbare och tidigare än nu ska få besked om de har rätt att stanna i Sverige.Finns det inte risk att icke-européer stängs ute om EU formar en gemensam asylpolitik?– Den kan finnas. Men det sades ju att Schengenavtalet skulle innebär att dörren skulle stängas helt, men i stället har flyktingströmmen ökat till Europa.Du har jobbat med EU i många år. Hur har det påverkat dig? Är du för en federation på sikt?– Ja, det är jag definitivt. Och jag tror det blir så också. I Sverige har man svårt att leva sig in i det storslagna med unionstanken därför att vi så länge levt förskonade från det "europeiska inbördeskriget". Bor man, som jag gjort, i Luxemburg ser man minnesmärken från krigen i varje liten by. Åtta mil från den plats där jag bodde ligger Verdun, där 700 000 tyskar och fransmän stupade under första världskriget.– Jag tycker att vi borde skaffa oss en europeisk konstitution och en europeisk identitet inte bara för fredens skull utan också för kulturens skull. Många av de finaste tankarna som mänskligheten någonsin tänkt har snickrats ihop i tankesmedjor i vår världsdel. Nej, jag förstår inte alls den svenska Europa-skepsisen. Det går faktiskt att förena en europeisk statsbildning med ett bevarande av de nationella särdragen.